Rätten att dö

Introduktion Domstolen tog för första gången upp frågan om rätten att dö i målet Cruzan mot Director, Missouri Department of Health från 1990. I Cruzan-målet tog domstolen ställning till om Missouri kunde kräva att en komatös patients önskan om att avsluta sitt liv skulle bevisas med ”tydliga och övertygande bevis” innan den lät familjens önskan om att koppla bort hennes matningsrör verkställas. Även om en majoritet av nio domare – endast Scalia var oenig – drog slutsatsen att rätten att dö är en frihet som skyddas av klausulen om rättssäkerhet, bekräftade en knapp majoritet av domstolen delstatens krav på ett klart och tydligt bevis på att patienten önskar att få sin intravenösa matning avbruten. Cruzan-beslutet ledde till att man började använda sig av ”livstestamenten” som tydligt uttrycker en persons önskan att avbryta behandlingen eller matningen under särskilda omständigheter. (Senare upptäcktes ytterligare bevis för Nicys önskemål och matningen avbröts, vilket ledde till hennes död).

Sju år senare ställdes domstolen återigen inför frågor om rätten att dö i två fall där man ifrågasatte lagar som kriminaliserar läkarassisterat självmord. De lägre domstolarna i båda fallen, det ena gällde en lag i delstaten Washington och det andra en lag i New York, fann att lagarna inte var förenliga med lagarna – åtminstone inte när de tillämpades (beslutet i den nionde kretsen vilade på grunder som rörde rätten till privatliv, beslutet i den andra kretsen på grunder som rörde lika skydd). Högsta domstolen ändrade sig i båda fallen och ansåg att lagarna var författningsenliga. Även om domstolen tolkade Cruzanas som ett erkännande av rätten att vägra medicinsk behandling, fann domstolen ingen konstitutionell grund för en rätt till assisterat självmord. Tre domare i medföljande yttranden (O’Connor, Breyer, Stevens) angav att de skulle kunna vara villiga att godkänna ”mer detaljerade utmaningar” mot sådana lagar, som till exempel en utmaning mot en delstats vägran att hjälpa en obotligt sjuk patient med svåra smärtor att avsluta sitt liv.

År 2006, i Gonzales mot Oregon, avgjorde domstolen ännu ett fall om rätten till självmord, även om det här i första hand var baserat på förvaltningsrättsliga grunder, inte på författningsmässiga grunder. Domstolen beslutade med röstsiffrorna 6 mot 3 att justitieminister Ashcroft hade överskridit sina befogenheter enligt Controlled Substances Act (lagen om kontrollerade ämnen) när han hotade med åtal mot läkare i Oregon som skrev ut dödliga läkemedel enligt delstatens Death with Dignity Act (lagen om döden med värdighet). När han skrev för majoriteten drog domare Kennedy slutsatsen att reglering av medicinsk praxis i första hand är en uppgift för delstaterna och att Ashcroft inte erkände ”bakgrundsprinciperna i vårt federala system”.”

Nancy Cruzan

Bill Colby, som representerade Cruzan-familjen i deras ansträngningar att avbryta Nancy’s utfodring, har skrivit en utmärkt bok, Long Goodbye:TheDeaths of Nancy Cruzan, om detta sorgliga fall – och dess tragiska efterspel.