DISKUSSION
Djurbett är vanligt förekommande på akutmottagningen. I USA utgör hund- och kattbett 1 % av alla besök på akutmottagningen. Kattbett står för cirka 3-15 % av dessa fall.1,2 Det är vanligare att de berör de övre extremiteterna och ansiktet, med varierande infektionsfrekvenser på mellan 28 % och 80 %.2 Katter har smala, vassa tänder som lätt kan genomborra de mjuka vävnaderna likt en hypodermisk nål. Denna mekanism skapar ett litet brott i huden som läker snabbt, vilket gör att bakterierna fastnar i de djupare vävnaderna4 vilket ofta resulterar i en invasiv infektion.2
Högre grupper av patogener som har isolerats från kattbett inkluderar arter av Pasteurella, Streptococcus, Staphylococcus, Neisseria, Corynebacterium och Moraxella. Anaeroba bakterier inkluderade arter av Fusobacterium, Bacteroides, Prevotella och Porphyromonas.5 Pasteurella har visat sig vara den vanligaste isolerade anaeroba bakterien i kattbett, som förekommer i 75 % av fallen, där Pasteurella multocida är den vanligaste arten.6
Svåra infektioner förekommer i cirka 20 % av fallen. De små inneslutna faktarummen och fascialplanen i handen tillsammans med nerver, ben och leder intill ytan gör att handen är benägen att utveckla djupa rumsinfektioner och osteomyelit.7 Snabb utvärdering och lämplig behandling av handinfektioner möjliggör ett gynnsamt utfall utan permanent funktionsnedsättning. Det är nödvändigt med en detaljerad och grundlig anamnes, inklusive detaljer om symtom som smärta, funktionsförlust, dränering, feber och frossa. Hela övre extremiteten bör undersökas för tecken på cellulit, djupa infektioner (abscesser), lymfadenopati och lymfangit. En allmän fysisk undersökning för att utesluta systemisk sepsis är också nödvändig. Röntgenbilder bör tas av alla bett. Magnetisk resonanstomografi och datortomografi används för att fastställa förekomsten av osteomyelit eller djupgående infektioner när det är indicerat.
Och även om P. multocidas känslighet är väldokumenterad8 är den inte mottaglig för många av de orala antibiotika som rutinmässigt ges vid hud- och mjukdelsinfektioner, t.ex. cephalexin eller klindamycin. Amoxicillin med clavulanat är den nuvarande rekommendationen för antibiotikabehandling av kattbett.9 Hos penicillinallergiska patienter eller patienter med penicillinresistenta stammar är andra alternativ nödvändiga. Doxycyklin med eller utan metronidazol eller andra eller tredje generationens cefalosporiner (cefuroxim, cefpodoxim) kan användas i sådana fall. Intravenös behandling är indicerad när cellulit och/eller lymphangit är uppenbara, som i detta fall. På så sätt uppnås detekterbara nivåer i såret mycket tidigare än genom oral eller intramuskulär behandling. Kirurgiskt ingrepp är indicerat för dränering av djupa infektioner, och en primär stängning av bettsåret är vanligtvis inte nödvändig. Vaccination mot stelkramp och rabies (där så anges) rekommenderas.