Som vid all kirurgi för ryggmärgsfusion innebär en PLIF-kirurgi (posterior lumbar interbody fusion) att man lägger till bentransplantat i ett område av ryggraden för att skapa en biologisk reaktion som gör att benet växer mellan de två kotpelarna och därmed stoppar rörelsen i det segmentet.
Visa: Till skillnad från den posterolaterala rännfusionen uppnår man med PLIF en ryggmärgsfusion i ländryggen genom att sätta in en bur av antingen allotransplantatben eller syntetiskt material (PEEK eller titan) direkt i diskutrymmet. När det kirurgiska tillvägagångssättet för denna typ av ingrepp är från ryggen kallas det för en posterior lumbar interbody fusion (PLIF).
En PLIF-fusion kompletteras ofta med en samtidig posterolateral ryggmärgsfusionskirurgi.
Beskrivning av kirurgi för posteriora lumbala interkroppsfusioner
Först närmar man sig ryggraden genom ett tre till sex tum långt snitt i ryggens mittlinje och avlägsnar vänster och höger muskler i nedre delen av ryggen (erector spinae) från lamina på båda sidor och på flera nivåer.
När ryggraden har angripits avlägsnas lamina (laminektomi) vilket gör det möjligt att visualisera nervrötterna. Facettlederna, som ligger direkt över nervrötterna, kan sedan underskurna (trimmas) för att ge nervrötterna mer utrymme.
Nervrötterna dras sedan tillbaka till en sida och diskutrymmet rensas från skivmaterial.
En bur av allograftben, eller posteriora lumbala interkroppsburar med bentransplantat, sätts sedan in i diskutrymmet och benet växer in från vertebralkropp till vertebralkropp.
PLIF Potentiella fördelar och nackdelar
Att göra en ren PLIF-kirurgi har den fördelen att den kan ge främre fusion av diskutrymmet utan att man behöver göra ett andra snitt, vilket skulle vara nödvändigt vid en främre/posterior ryggradsfusionskirurgi. Det har dock vissa nackdelar:
- Inte lika mycket av diskutrymmet kan avlägsnas med ett posteriort tillvägagångssätt (bakifrån).
- Ett främre tillvägagångssätt (en ALIF, framifrån) ger en mycket mer omfattande evakuering av diskutrymmet och detta leder till att den yta som är tillgänglig för en fusion ökar.
- Ett större ryggmärgsimplantat kan sättas in från ett främre tillvägagångssätt, vilket ger en överlägsen stabilisering.
- I fall av spinal deformitet (t.ex. isthmisk spondylolisthesis) är det svårare att enbart med ett posteriort tillvägagångssätt reducera deformationen.
- Det finns en liten men ändlig risk för att insättning av en bur posteriort gör att den kan retropulseras tillbaka in i kanalen och skapa neural kompression.
PLIF-kirurgi har en högre potential för en fast fusionsfrekvens än posterolateral fusionsfrekvens eftersom benet sätts in i den främre delen (framsidan) av ryggraden. Ben i den främre delen fusionerar bättre eftersom det finns mer yta än i den posterolaterala rännan, och även eftersom benet är under kompression. Ben i kompression läker bättre eftersom benet reagerar på stress (Wolffs lag), medan ben under spänning (posterolaterala fusioner) inte utsätts för lika mycket stress.
PLIF Potentiella risker och komplikationer
Den främsta risken med en PLIF är att en fast fusion inte erhålls (nonunion), och ytterligare ryggkirurgi för att återfusionera ryggraden kan vara nödvändig. Fusionsfrekvensen för en PLIF bör vara så hög som 90-95 %.
Se misslyckad ryggmärgsfusionskirurgi
Nonunionfrekvensen är högre för patienter som tidigare har genomgått ryggkirurgi, patienter som röker eller är överviktiga, patienter som har genomgått en fusionskirurgi på flera nivåer och för patienter som har behandlats med strålning för cancer. Det är inte alla patienter som har en nonunion som kommer att behöva genomgå en ny ryggmärgsfusionsprocedur. Så länge leden är stabil och patientens symtom är bättre är det inte nödvändigt med fler ryggoperationer.
Outom nonunion är riskerna med en ryggmärgsfusionskirurgi bland annat infektion eller blödning. Dessa komplikationer är ganska ovanliga (cirka 1 % till 3 % förekomst). Dessutom finns det en risk att man uppnår en lyckad ryggmärgsfusion, men att patientens smärta inte avtar.