År 1914 kontrollerade Osmanska riket 2,4 miljoner kvadratkilometer territorium, inklusive hela dagens Turkiet och större delen av Mellanöstern. Imperiet dominerades av turkarna men omfattade även araber, kurder, greker, armenier och andra etniska minoriteter. Officiellt var det osmanska riket ett islamiskt kalifat som styrdes av en sultan, Mehmed V, även om det också innehöll kristna, judar och andra religiösa minoriteter. Under nästan hela imperiets 600-åriga existens fick dessa icke-muslimska undersåtar utstå systematisk diskriminering och ibland regelrätt förföljelse.
Under decenniet före 1914 upplevde imperiet en rad politiska omvälvningar. Sultanens ställning reducerades till en galjonsfigur och makten greps av de så kallade ”ungturkarna” – en grupp välutbildade turkiska militärofficerare som hade för avsikt att återuppliva imperiet genom att införa modernistiska reformer. Teoretiskt sett innebar dessa reformer att den officiella diskrimineringen av icke-muslimer skulle upphöra, att kvinnornas utbildning och frigörelse skulle uppmuntras och att de sekulära domstolarnas jurisdiktion skulle utökas på bekostnad av de islamiska domstolarna. Men denna process fick blandade resultat och bröt samman under trycket från kriget, först i Libyen och på Balkan (1911-13) och sedan mot de allierade (1914-18).
Trots sina ledares ambitiösa agenda var det osmanska riket 1914 – som på sin höjdpunkt hade överträffat sina europeiska rivaler i rikedom och makt – nu eftersatt alla de europeiska stormakterna i ekonomisk, teknisk och militär kapacitet. Reformerna undergrävdes också av den framväxande turkiska nationalismen. Ungturkarna förespråkade inte bara idén om turkisk nationalism inom det osmanska riket utan också ”pan-turkiska” ideal – ”återförening” av de etniskt eller kulturellt besläktade ”turkiska” befolkningarna i Kaukasus och Centralasien under osmanskt styre. Denna hållning – och dess uttryckliga upphöjning av den turkiska identiteten framför alla andra – stod i strid med verkligheten i ett multinationellt imperium och tjänade bara till att underblåsa uråldriga etniska och religiösa spänningar mellan de olika ottomanska undersåtarna.
Det var nästan garanterat att det skulle bli krig med det ryska imperiet, som nu kontrollerade större delen av Centralasien och Kaukasus. Långt ifrån att skygga för detta perspektiv sökte pan-turkiska förespråkare som Enver Pasha, krigsministern, aktivt efter möjligheter för det osmanska riket att engagera sig i en sådan konflikt på gynnsamma villkor. Under de föregående tre århundradena hade det osmanska och det ryska imperiet utkämpat mer än ett dussin separata krig mot varandra, där det osmanska imperiet till slut förlorade en betydande mängd territorium. Rysslands inträde i första världskriget på de allierades sida bidrog till att övertyga viktiga turkiska ledare som Enver Pasha om att kasta sin lott med centralmakterna.