Jag minns att en mycket bra professor en gång sa till mig: ”Du måste känna till det normala, annars kommer du aldrig att känna till det onormala.” Veterinärer måste kunna anatomi för att kunna utföra en fysisk undersökning, tolka röntgenbilder och utföra operationer. Reptilskötare bör också känna till anatomin, så att de kan undersöka sina skyddslingar, utföra undersökningar och identifiera problem.
Slangars anatomiska färdplan
Då ormar i princip är ett enda långt rör är det möjligt att dela upp deras viktigaste anatomiska delar i sektioner. Om man lägger ormen rakt ut på ett bord med huvudet till vänster och går från vänster till höger består de första 25 procenten av ormen av huvudet, matstrupen och luftstrupen samt hjärtat. Det är de viktigaste organen och delarna.
I den andra fjärdedelen, ungefär 26 till 50 procent av ormen, är toppen av lungorna, levern, och sedan tre fjärdedelar av vägen ner i levern, magen. I den tredje fjärdedelen, ungefär 51 till 75 procent av ormen, möter man gallblåsan, mjälten och bukspottkörteln (eller splenopankreas beroende på art). Efter denna triad av organ finner du gonaderna (testiklar eller äggstockar). Mellan dessa strukturer löper tunntarmen, och i anslutning till dem finns den högra lungan (och hos vissa arter även den vänstra lungan). I den sista fjärdedelen, de sista 76 till 100 procenten av ormen, hittar du korsningen mellan tunntarmen och tjocktarmen, cecum (om den finns), njurarna (höger framför den vänstra) och cloacan.
Om du kan komma ihåg den här anatomiska färdplanen för ormar blir du en bättre herpetolog.
Slangars yttre skönhet
De flesta reptiler har fyra ben. Ormar har dock inga ben. De saknar också en bröstgrimma (axelben) och – med undantag för boiderna, som har kvar ett rudimentärt bäcken och yttre sporrar – saknar de också en bäckengrimma (stöd för de bakre benen). Som alla reptiler är ormar täckta av fjäll som skyddar dem mot uttorkning och skador. De kan vara släta och glänsande, som pytonens fjäll, eller grova och slöa, som svinormen. Det yttre, tunna skiktet är epidermis, som avges regelbundet. Det inre, tjockare och mer utvecklade lagret är läderhuden. Detta dermala skikt är fyllt med kromatofoner, de pigmentceller som ger ormar sin färg.
Skalorna består till stor del av keratin som härstammar från epidermis. När ormen växer, vilket de gör hela livet (tillväxten saktar bara ner när de blir äldre), avskiljs detta yttre skikt av epidermis. Nya fjäll växer under de äldre yttre fjällen. Så småningom lossnar det yttre lagret, vanligtvis i ett stycke och inverterat som om det vore en strumpa som dras uppifrån och ner. Denna avskalningsprocess kallas ecdysis.
Om den avskalade huden lossnar i skärvor kan det i allmänhet vara ett tecken på något underliggande problem. Ormens hälsa eller uppfödningsproblem, till exempel felaktig omgivningstemperatur, luftfuktighet eller burmöbler, kan vara orsaken. Skallarna är fästa vid varandra genom mjukt skinn – som i allmänhet inte märks från utsidan – som viker sig inåt mellan varje intilliggande skal. Skallarna kan inte sträcka sig, men när en orm äter en stor måltid dras hudvecken ut rakt ut för att utöka ytan.
I princip finns det två typer av skalor på en orm. Dess överdel och sidor är i allmänhet täckta av mindre fjäll. Dessa kan stå bredvid varandra eller överlappa varandra likt takskivor på ett tak. Ormens undersida är täckt av korta men mycket breda fjäll som ser ut som steg på en stege. Dessa speciella fjäll kallas scutes. De utgör ormens mage och är en integrerad del av ormens förmåga att röra sig.
Slangar har två ögon, men de har inga ögonlock. Ett glasögon, en genomskinlig skal som egentligen är en del av huden, skyddar varje öga. När en orm genomgår ecdysis slänger den av sig detta glasögon tillsammans med huden. Spektaklet blir ljus, halvt ogenomskinligt blått när ormen förbereder sig för att avfalla. Herpetologer kallar detta tillstånd för ”i det blå”. Detta är normalt, men ormskötare som aldrig har sett det hända tidigare kan förväxla det med ett problem. Omedelbart före den egentliga avkastningen blir glasögonen återigen klara. Detta innebär att avkastningen är nära förestående.
Det är absolut nödvändigt att undersöka avkastningsskinnet varje gång en orm avkastar för att försäkra sig om att dessa glasögon kommer av. Ibland gör man det inte, och detta resulterar i en bibehållen ögonhätta. Liksom andra problem med avkastning kan en kvarhållen glasögonskål vara ett tecken på ett hälso- eller uppfödningsproblem. Om en kvarhållen glasögonbrillor inte avlägsnas kan den dessutom orsaka problem med djurets syn och kan eventuellt skada ögat.
Snäckor saknar ett yttre öra, men de har ett inre öra, och de kan uppfatta lågfrekventa ljud som sträcker sig från 100 till 700 hertz. (En ung person med normal hörsel kan höra frekvenser mellan cirka 20 och 20 000 hertz). En orms inre öra gör det också möjligt för den att upptäcka rörelse, statisk position och ljudvågor som rör sig genom marken.
Ett annat yttre kännetecken som finns hos boider och krotalider är labialgroparna, en serie öppningar längs över- och underläpparna som innehåller värmesensoriska organ. Dessa gropar hjälper ormarna att få tag på byten, och de varnar dem för eventuella rovdjur i närheten.
Alla ormar har en enda ventil, som är en utsöndringsöppning. Denna ventil öppnas på ormens undersida nära svansen och leder in i en sammansatt struktur som kallas cloaca, vilket kommer att diskuteras senare.
Slanghuvudets egenskaper
En orms huvud innehåller ögonen, näsborrarna, munnen (och strukturerna i den), hjärnan och en speciell sensorisk struktur som kallas vomeronasal- eller Jacobson-organet. Dess parvisa öppningar ligger precis framför ormens choana, den öppna spaltliknande strukturen på reptilens övre insida av munnen. Alla ormar har en kluven tunga. När de viftar med tungan plockar spetsarna upp små doftpartiklar i luften och placerar dem i direkt kontakt med detta organ. I huvudsak är det så en orm luktar.
Slangars tänder kantar de inre ytorna på de övre och undre käkbenen (maxilla respektive mandibula). Icke giftiga ormar har fyra rader av övre tänder: två rader som är fästa vid maxillärbenen (yttre) och två rader som är fästa vid palatin- och pterygoidbenen (inre). Endast två rader finns på underkäken; en är fäst på varje underkäke. De flesta giftiga ormar ersätter kägletänderna med huggtänder. Dessa huggtänder kan antingen sitta framtill i munnen, till exempel hos en skallerorm, eller baktill i munnen, till exempel hos en svinorm.
Slangar använder sina tänder för att gripa, inte för att tugga. Deras tänder är böjda, så när ett byte väl är bitit kan det bara röra sig i riktning mot ormens mage.
Ormens andningsorgan Anatomi>>
Ormens hjärt- och kärlsystem Anatomi>>
Ormens immunsystem Anatomi>>
Snokens mag-tarmkanal Anatomi>>
Snokens anatomi