Obsessiv-kompulsiv sjukdom:

Vad är OCD?

OCD är en vanlig, långvarig störning som kännetecknas av okontrollerbara, återkommande tankar (tvångstankar) som kan leda till att människor utför upprepade beteenden (tvångshandlingar).

Och även om alla oroar sig eller känner ett behov av att dubbelkolla saker och ting vid enstaka tillfällen, så är symtomen som är förknippade med OCD allvarliga och ihållande. Dessa symtom kan orsaka lidande och leda till beteenden som stör vardagliga aktiviteter. Personer med tvångssyndrom kan känna ett behov av att kontrollera saker upprepade gånger eller utföra rutiner i mer än en timme varje dag som ett sätt att uppnå tillfällig lindring av ångest. Om OCD-symtomen inte behandlas kan dessa beteenden störa arbete, skola och personliga relationer och orsaka känslor av ångest.

OCD-symtomen tenderar att dyka upp i barndomen, runt 10 års ålder, eller i ung vuxen ålder, runt 20-21 års ålder, och de uppträder ofta tidigare hos pojkar än hos flickor. De flesta får diagnosen tvångssyndrom när de når unga vuxna.

Vad är tecken och symtom på tvångssyndrom?

Personer med tvångssyndrom kan ha tvångstankar, tvångstankar eller både och.
Obsessioner är upprepade tankar, behov eller mentala bilder som orsakar ångest. Vanliga tvångstankar är t.ex:

• Rädslan för bakterier eller föroreningar
• Rädslan för att glömma, förlora eller förlägga något
• Rädslan för att förlora kontrollen över sitt beteende
• Aggressiva tankar mot andra eller sig själv
• Oönskad, förbjudna eller tabubelagda tankar som involverar sex, religion eller skada
• Drift att ha saker och ting symmetriska eller i perfekt ordning

Compulsions är upprepade beteenden som en person känner sig tvungen att göra som svar på en tvångstank. Vanliga tvångstankar är bland annat:

• Överdriven städning eller handtvätt
• Ordna eller ordna föremål på ett visst, exakt sätt
• Varje gång kontrollerar saker och ting, till exempel att dörren är låst eller att ugnen är avstängd
• Kompulsivt räkna

En del personer med tvångssyndrom har också en ticsyndrom. Motoriska tics är plötsliga, korta, repetitiva rörelser, t.ex. ögonblinkningar och andra ögonrörelser, grimaser i ansiktet, axelryckningar och ryckningar i huvudet eller axlarna. Vanliga vokala tics är upprepade röjningar i halsen, sniffande eller grymtande ljud. Det är vanligt att personer med tvångssyndrom också har en diagnostiserad humörstörning eller ångeststörning.

Symtom på tvångssyndrom kan komma och gå, lätta med tiden eller förvärras. Personer med tvångssyndrom kan försöka hjälpa sig själva genom att undvika situationer som utlöser deras tvångstankar, eller så kan de använda alkohol eller droger för att lugna sig själva. Även om de flesta vuxna med tvångssyndrom inser att deras tvångsbeteenden inte är logiska, inser vissa vuxna och de flesta barn kanske inte att deras beteende är utöver det vanliga. Föräldrar eller lärare känner vanligtvis igen OCD-symptom hos barn.

Om du tror att du eller ditt barn kan ha OCD, prata med en vårdgivare om de möjliga symtomen. Om det lämnas obehandlat kan OCD störa alla aspekter av livet.

Vad orsakar OCD?

De exakta orsakerna till OCD är inte kända, men en rad olika faktorer är förknippade med en ökad chans att utveckla sjukdomen.

Genetik är en faktor som är förknippad med OCD. Studier har visat att om man har en släkting av första graden (förälder, syskon eller barn) med tvångssyndrom är det förknippat med en ökad chans att utveckla sjukdomen. Forskare har inte identifierat någon gen eller uppsättning gener som definitivt leder till OCD, men studier som utforskar sambandet mellan genetik och OCD pågår.

Förutom genetik kan andra biologiska faktorer spela en roll. Studier av hjärnavbildningar har visat att personer med tvångssyndrom ofta har skillnader i hjärnans frontala cortex och subkortikala strukturer, områden i hjärnan som ligger till grund för förmågan att kontrollera beteende och känslomässiga reaktioner. Forskare har också funnit att flera hjärnområden, hjärnnätverk och biologiska processer spelar en nyckelroll i tvångstankar, tvångsbeteende och tillhörande rädsla och ångest. Forskning pågår för att bättre förstå sambandet mellan OCD-symtom och delar av hjärnan.

En del studier har rapporterat ett samband mellan barndomstrauma och tvångssymtom. Mer forskning behövs för att förstå detta samband.

Barn som utvecklar en plötslig uppkomst eller försämring av tvångssyndromsymptom efter en streptokockinfektion kan diagnostiseras med ett tillstånd som kallas Pediatric Autoimmune Neuropsychiatric Disorders Associated with Streptococcal Infections (PANDAS).

Hur behandlas tvångssyndrom?

Det första steget är att prata med din vårdgivare om dina symptom. Att ställa frågor och ge information till din vårdgivare kan förbättra din vård.

Din vårdgivare kommer att utföra en fysisk undersökning och fråga dig om din sjukdomshistoria för att försäkra sig om att dina symtom inte orsakas av andra sjukdomar eller tillstånd. Din vårdgivare kan hänvisa dig till en psykolog, t.ex. en psykiater, psykolog, socialarbetare eller rådgivare, för ytterligare utvärdering eller behandling.

Behandling av tvångssyndrom inkluderar vanligtvis specifika typer av psykoterapi (t.ex. kognitiv beteendeterapi), medicinering eller en kombination av de två. En psykolog kan tala om fördelarna och riskerna med olika behandlingsalternativ och hjälpa till att identifiera den bästa behandlingen för dig. Ibland har personer med tvångssyndrom även andra psykiska sjukdomar, till exempel ångest, depression och kroppsdysmorfisk störning, en störning där någon felaktigt tror att en del av kroppen är onormal. Det är viktigt att ta hänsyn till dessa andra sjukdomar när man fattar beslut om behandling.

Det är viktigt att följa din behandlingsplan eftersom både psykoterapi och medicinering kan ta tid att verka. Även om det inte finns något botemedel mot tvångssyndrom hjälper nuvarande behandlingar många personer med denna störning att hantera sina symtom, delta i dagliga aktiviteter och leva ett fullvärdigt och aktivt liv.

Psykoterapi

Psykoterapi kan vara en effektiv behandling för vuxna och barn med tvångssyndrom. Forskning visar att vissa typer av psykoterapi, inklusive kognitiv beteendeterapi (KBT) och andra relaterade terapier (t.ex. träning i att ändra vanor), kan vara lika effektiva som medicinering för många personer. För andra kan psykoterapi vara mest effektiv när den används i kombination med medicinering.

Forskning visar att en särskild typ av KBT som kallas Exposure and Response Prevention (ERP) är effektiv för att minska tvångsbeteenden, även för personer som inte svarade bra på medicinering. Med ERP tillbringar människor tid i en situation som utlöser deras tvångsbeteende (t.ex. att röra vid smutsiga föremål) och de hindras från att ägna sig åt sitt typiska tvångsbeteende (t.ex. att tvätta händerna). Även om detta tillvägagångssätt kan ge upphov till känslor av ångest i början, minskar tvångstankarna för de flesta människor när de fortsätter behandlingen.

Barn med tvångssyndrom kan behöva ytterligare hjälp från familjemedlemmar och vårdgivare när det gäller att känna igen och hantera sina tvångssymtom. Mentalvårdspersonal kan arbeta med unga patienter för att identifiera strategier för att hantera stress och öka stödet så att barnen kan hantera sina OCD-symtom i skolan och hemma.

Medicinering

Din vårdgivare kan skriva ut medicin för att hjälpa till att behandla OCD. Serotoninåterupptagshämmare (SRI) är den vanligaste typen av läkemedel som förskrivs för behandling av tvångssyndrom.

SRI, inklusive selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), används ofta för att behandla depression, och de är också användbara för att behandla symtom på tvångssyndrom. Vid behandling med SRI kan det ta upp till 8 till 12 veckor innan symtomen börjar förbättras, och behandling av OCD kan kräva högre SRI-doser än vad som vanligtvis används vid behandling av depression. För vissa personer kan dessa läkemedel orsaka biverkningar som huvudvärk, illamående eller sömnsvårigheter.

Människor reagerar på medicinering på olika sätt, men de flesta personer med tvångssyndrom finner att medicinering, ofta i kombination med psykoterapi, kan hjälpa dem att hantera sina symtom.

Din vårdgivare kan justera läkemedelsdoser med tiden för att minimera eventuella biverkningar eller abstinenssymtom. Sluta inte att ta din medicin utan att först prata med din vårdgivare. Din vårdgivare kommer att samarbeta med dig för att övervaka din hälsa och kan justera behandlingsplanen på ett säkert och effektivt sätt.

Den mest aktuella informationen om läkemedel, biverkningar och varningar finns på den amerikanska läkemedelsmyndighetens (FDA) webbplats.

Andra behandlingar

Under 2018 godkände FDA användningen av transkraniell magnetstimulering (TMS), som oftast används för att behandla depression, som tilläggsbehandling för vuxna med OCD. Du kan läsa mer om behandlingar med hjärnstimulering, inklusive TMS, på NIMH:s webbplats.

Vart kan jag vända mig för att få hjälp?

Om du inte är säker på var du ska få hjälp är din vårdgivare ett bra ställe att börja. Din vårdgivare kan hänvisa dig till en kvalificerad psykolog, till exempel en psykiater eller psykolog, som har erfarenhet av att behandla tvångssyndrom och som kan utvärdera dina symtom.

Du kan läsa mer om hur du får hjälp och hittar en vårdgivare på NIMH:s webbsida Hjälp vid psykiska sjukdomar. Substance Abuse and Mental Health Services Administration (SAMHSA) har ett online-verktyg som hjälper dig att hitta mentalvårdstjänster i ditt område.

Jag känner någon som är i kris. Vad gör jag?

Om du eller någon du känner har tankar om att vilja dö eller funderar på att skada sig själv eller någon annan, ska du få hjälp snabbt.

• Lämna inte en person som är i kris ensam.
• Ringa 911 eller gå till närmaste sjukhus akutmottagning.
• Ringa den avgiftsfria National Suicide Prevention Lifeline på 1-800-273-TALK (8255) eller det avgiftsfria TTY-numret 1-800-799-4TTY (4889). Du kan också skicka ett sms till Crisis Text Line (sms:a HELLO till 741741) eller gå till National Suicide Prevention Lifeline webbplats. Dessa tjänster är konfidentiella, kostnadsfria och tillgängliga dygnet runt.

Deltagande i klinisk forskning

Kliniska prövningar är forskningsstudier som undersöker nya sätt att förebygga, upptäcka eller behandla sjukdomar och tillstånd. Även om enskilda personer kan ha nytta av att delta i en klinisk prövning bör deltagarna vara medvetna om att det primära syftet med en klinisk prövning är att få ny vetenskaplig kunskap så att andra kan få bättre hjälp i framtiden.

Forskare vid NIMH och runt om i landet genomför många studier med patienter och friska frivilliga. Prata med din vårdgivare om kliniska prövningar, deras fördelar och risker och om en sådan är rätt för dig. För mer information, besök NIMH:s webbsida om kliniska prövningar.

Utdrag

Denna publikation är allmänt tillgänglig och får reproduceras eller kopieras utan tillstånd från NIMH. NIMH får gärna citeras som källa. Om du vill veta mer om hur du använder NIMH:s publikationer kan du kontakta NIMH Information Resource Center på 1-866-615-6464, skicka ett e-postmeddelande till [email protected] eller se våra riktlinjer för nytryck.