Nyfikna frågor: Varför är en dag indelad i 24 timmar?

Vi har räknat saker i bekväma tiobitar i tusentals år, så varför i all världen är en dag indelad i 24 timmar? Martin Fone, författare till ”Fifty Curious Questions”, undersöker detta.

Vi är alla till viss del slavar av tiden. Den reglerar vårt dagliga liv, och om man inte är försiktig kan den ta över helt och hållet.

Det är ett förbryllande begrepp, inte minst för att vårt sätt att notera tidens gång har sina rötter i ett numeriskt system med bas tolv – det vill säga att vi räknar i omgångar om tolv. För dem av oss som är vana vid bas tio-systemet – att räkna i omgångar om tio – verkar det en smula ålderdomligt.

Med lite av det på mina händer började jag undra varför det var så.

De ”skyldiga”, om man väljer att tänka på dem på det sättet, är sumerierna, via de gamla egyptierna. Även om det framgår tydligt av hieroglyfer från så tidigt som 3000 f.Kr. att egyptierna använde sig av ett decimalt räknesystem med bas tio, ärvde och antog de ett system med bas tolv från sumerierna.

Varför tolv? Det baserades på de tre knogarna i vart och ett av handens fyra fingrar.

När de funderade över begreppet tid tittade egyptierna mot himlen. I synnerhet spårade de en serie av trettiosex små konstellationer, så kallade dekaner, som stiger efter varandra över horisonten med ungefär fyrtio minuters mellanrum.

Stigningen av varje dekan markerade början på en ny timme. Ett decennium – en period på tio dagar – började med att en ny decan dök upp på den östra himlen strax före gryningen.

För år 2100 f.Kr. hade egyptierna skapat en enhetlig årskalender som bestod av trettiosex decennier, vilka utgjorde ett år med 360 dagar. Detta system visade sig vara tillräckligt exakt för att förutsäga den årliga översvämningen av Nilen, som var så viktig för deras jordbrukssystem.

Under det nya riket (cirka 1550 till 1070 f.Kr.) förenklades mätsystemet till att använda en uppsättning med tjugofyra stjärnor, varav tolv markerade dagtid och tolv natttid. När de ljusa och mörka timmarna hade delats upp i tolv delar var begreppet tjugofyra timmars dag på plats.

Däremot varierade längden på varje timme beroende på årstiderna, och det var inte förrän under den hellenistiska perioden och i synnerhet Hipparchos (verksam mellan 147 och 127 f.v.t.) som begreppet en fast tidsperiod utvecklades.

Hipparchos föreslog att dygnet skulle delas in i tjugofyra ekvinoxtimmar, baserat på de tolv timmars dagsljus och tolv timmars mörker som observeras på dagjämningen.

Trots detta förslag fortsatte lekmännen att använda säsongsvarierande timmar under många århundraden. Timmar av fast längd blev vanliga först efter att mekaniska klockor först dök upp i Europa under 1300-talet.

Hipparchos och andra grekiska astronomer antog astronomiska tekniker som utvecklats av babylonierna, som använde sig av ett sexagesimalt (bas sextio) räknesystem.

Och gissa vem de fick det ifrån? Rätt i ett. Sumererna.

Varför de använde ett sexagesimalt räknesystem är oklart, även om det är praktiskt för att uttrycka bråk. Det är trots allt det minsta talet som är lika delbart med vart och ett av de sex första talen samt med tio, tolv, femton, tjugo och trettio.

De som hade en förkärlek för ett decimalbaserat system gjorde ett par försök att etablera det. Fransmännen införde 1793, genomsyrade av revolutionär glöd, den franska revolutionstiden: en tiotimmarsdag, med hundra minuter i timmen och hundra sekunder per minut. Den infördes officiellt den 24 november 1793 men var djupt impopulär och övergavs den 7 april 1795.

Franska försökte igen 1897. Bureau des longitudes inrättade Commission de décimalisation du temps under ledning av en matematiker, Henri Poincaré, för att utforma ett decimalsystem. Som det är brukligt med kommissioner var det lite av en kompromiss, där man behöll tjugofyratimmarsdagen men delade upp timmen i hundra minuter och minuterna i hundra sekunder. Det fick inte mycket stöd och idén lades ned i tysthet år 1900.

Decimaliseringen har börjat smyga sig in genom bakdörren. Klockor som registrerar arbetarnas start- och sluttider använder decimaler för att registrera delar av timmar. Och det är naturligtvis lättare att ange en del av en timme med decimaltal om man använder ett ordbehandlingspaket.

Men det verkar som om vi har fastnat i vårt föråldrade system för att ange tid. Skyll på sumerierna, säger jag.

Martin Fone är författare till ”Fifty Curious Questions”, från vilken den här artikeln är ett utdrag – läs mer om hans bok eller beställ ett exemplar via Amazon.