23.05.2019
Efter en långvarig tvist med Grekland undertecknade Makedonien ett avtal om att ändra sitt namn till Nordmakedonien. Det fanns politiska vinnare och förlorare på båda sidor, säger DW:s Boris Georgievski.
”En kompromiss är konsten att dela upp en tårta på ett sådant sätt att alla tror att de har den största biten”, sade den förre tyske förbundskanslern Ludwig Erhard en gång. Passar detta för Nordmakedonien och Grekland?
Om den perfekta kompromissen definieras som en situation där ingen vinner och ingen förlorar så skulle avslutningen av den tio år långa namnstriden mellan Nordmakedonien och Grekland inte falla in i denna kategori. Inte för att det inte finns några vinnare och förlorare. Tvärtom. Det så kallade Prespaavtalet, uppkallat efter de sjöar som delas av Albanien, Grekland och Nordmakedonien, avslutade en av de mest utdragna och bisarra tvisterna i världen: en konflikt mellan två grannländer om historia, identitet och territorium. I många andra delar av världen skulle dessa frågor ha diskuterats och eventuellt avgjorts av historiker, sociologer eller antropologer. Men på Balkan börjar och slutar alla problem med politik. Därför verkade lösningen på tvisten länge osannolik, och även i dag, efter det framgångsrika avslutet, framstår den fortfarande som ett undantag från Winston Churchills berömda citat som många tolkar som en regel om Balkan som en region som producerar mer historia än den kan konsumera.
Självklart kommer balkaniterna att fortsätta sin strävan efter ett bättre och mer ärofyllt förflutet – nationalister i både Nordmakedonien och Grekland som fortfarande motsätter sig namnöverenskommelsen är det perfekta exemplet på detta – men Prespa-avtalet erbjuder något unikt för båda länderna och regionen: en chans att bygga upp en bättre och mer ärofylld framtid.
Läs mer: Nordmakedoniens namnändring träder i kraft
För att uttrycka det enkelt, så gav denna kompromiss både vinnare och förlorare. Regeringarna i Skopje och Aten som leds av premiärministrarna Zoran Zaev och Alexis Tsipras tillhör helt klart den första kategorin. De riskerade sin politiska framtid och mötte starkt motstånd och protester, ofta våldsamma, ledda av nationalister i deras samhällen. Ewald von Kleist-priset, som Tsipras och Zaev fick under säkerhetskonferensen i München i år, var en rättvis belöning för deras närmandepolitik.
Vyn från Skopje och bortom
För Nordmakedonien öppnar avtalet dörren till ett fullvärdigt medlemskap i Nato och en chans att äntligen inleda anslutningsförhandlingar med Europeiska unionen. Både Nato och EU sågs länge av makedonierna själva som garanter för en stabil och välmående framtid för det lilla inlandslösa landet på Balkan. Nu får den nya generationen äntligen chansen att sluta gräva i de historiska skyttegravarna och börja planera för framtiden.
Den historiska försoningen ger också Grekland en chans att äntligen stänga ett kapitel som gett upphov till många politiska kriser under de senaste 28 åren sedan (f.d.) Republiken Makedonien förklarade sin självständighet från det forna Jugoslavien. I stället för en problematisk granne har Grekland nu en allierad vid sin norra gräns, vilket inte är någon liten bedrift med tanke på landets knepiga förbindelser med andra grannländer, främst Turkiet. Avtalet tjänar den grekiska regeringens strategi att bli ”en ledande kraft på Balkan och i östra Medelhavsområdet”, som premiärminister Tsipras förklarade i december förra året.
Läs mer: I det bredare sammanhanget på Balkan och i sydöstra Europa förbättrar Prespa-avtalet och Nordmakedoniens inträde i Nato den regionala stabiliteten i tider då det förflutnas spöken hotar att släppas lös – och särskilt i ljuset av den förväntade lösningen på Kosovo-frågan – med eller utan det föreslagna utbytet av territorier med Serbien.
En vinst för EU
Sist men inte minst ger avtalet EU något att jobba med på västra Balkan. Det utgör ett exempel som Bryssel kan använda för att övervinna tvisten mellan Kosovo och Serbien och lösa den bosniska gåtan.
Nationalister på båda sidor av gränsen är de tydliga förlorarna i denna kompromiss. Både i Nordmakedonien och i Grekland kämpade de med näbbar och klor för att tvisten skulle leva vidare. I årtionden var tvisten både deras modus vivendi och modus operandi. Utan den står de tomhänta i jakten på inhemska och utländska fiender och populistiska ämnen.
Boris Georgievski