”En hel del av oss har lite neandertal-DNA i oss. Moderna människor av europeisk eller asiatisk härkomst har ärvt någonstans mellan 1 och 4 procent av våra gener från denna hominid som dog ut för 30 000 år sedan. Vi samexisterade, och tydligen mer än samexisterade, med dem i så många som 5 400 år, men sedan dog de ut och vi blev kvar. Vi var två mycket likartade hominidarter, och det är svårt att fastställa vilken fördel Homo sapiens på den tiden hade jämfört med neandertalarna: Vi verkade båda trivas och öka våra populationer under den senaste istiden, till exempel. Neandertalarna hade faktiskt större hjärnor än moderna människor och verkar ha gjort mycket ”mänskliga” saker, som att begrava sina döda, laga mat och tillverka verktyg och personliga prydnadsföremål. Så vad var skillnaden mellan en neandertalare och en modern människa på den tiden? Och gav vår hjärna oss någon slags dold fördel?
För det första, även om en genomsnittlig neandertalare hade en större hjärna än den senaste människan du pratade med, var den förmodligen jämförbar i storlek med hjärnan hos den tidens Homo sapiens.
Advertisement
”Våra förfäder hade större kroppar än vi och behövde större hjärnor för att styra och underhålla dessa kroppar”, säger dr. Eiluned Pearce, forskare vid institutionen för experimentell psykologi i Oxford och medförfattare till en artikel från 2013 om neandertalshjärnor som publicerades i Proceedings of the Royal Society B. ”Och neandertalmänniskorna var till och med större än de moderna människor som levde vid samma tid, så det är troligt att de skulle ha behövt mycket mer neurala vävnader för att styra sina större muskler.”
För det andra är det inte bara hjärnans storlek som spelar roll här, utan även hjärnans organisation. Neandertalarna hade mycket stora ögon, vilket gör att vi kan dra vissa slutsatser om deras hjärnor:
”Det finns ett enkelt samband mellan storleken på ögongloben och storleken på det visuella området i hjärnan hos apor och apor – och hos människor förstås”, säger Pearces medförfattare dr Robin Dunbar, professor i evolutionär psykologi vid Oxford. ”Från korrelationer som är kända hos apor kan vi räkna ut hur stor del av neandertalarnas hjärna som var avsedd för visuell bearbetning.”
Och det är logiskt att neandertalmänniskor skulle behöva en extra visuell förstärkning; de utvecklades på högre breddgrader, där det finns lite solljus under de långa, mörka vintrarna. Pearce och Dunbar föreslår att livet i svagt ljus gjorde det nödvändigt för neandertalshjärnan att domineras av ett trixat visuellt behandlingssystem i ryggen. Detta gjorde det möjligt för dem att se i svagt ljus – men det tog också upp mycket utrymme i kraniet.
”Den moderna människan lägger å andra sidan mer energi på att odla den främre delen av hjärnan, där alla komplexa sociala kognitiva processer sker. Detta gjorde det möjligt för dem att växa sina sociala nätverk till en storlek som en neandertalare kanske hade haft svårt att hantera. När grottmänniskans problem visade sina fula ansikten – kyla, svält, sjukdomar – kunde moderna människor kanske inte se lika bra som sina neandertalare, men de kunde upprätthålla relationer med en större grupp människor som kunde hjälpa dem i svåra tider.
Det är alltså möjligt att neandertalmänniskorna dog ut helt enkelt för att de inte hade de sociala färdigheterna för att få hjälp av sina kompisar när de behövde det, vilket kan ha lett till att deras antal successivt minskade.
”Det skulle ha varit en fråga om social bearbetning och social kognition för att kunna hantera de komplexa mänskliga sociala relationerna”, säger Dunbar. ”Neandertalarna skulle ha befunnit sig i den nedre änden av den fördelning som vi finner i normala mänskliga populationer.”
Hur kan det då ha varit att interagera med en neandertalare?
”Vi skulle kunna tycka att de var lite långsamma och osofistikerade”, säger han. ”Förmodligen ganska lika många människor som vi möter i vardagen, faktiskt.”
Reklam