Mykobakterier är orörliga, långsamt växande stavformade, grampositiva bakterier med hög genomisk G+C-innehåll (61-71 %). På grund av deras speciella färgningsegenskaper i mikroskopet, som förmedlas av mykolsyra i cellväggen, kallas de syrafasta. Detta är också orsaken till mykobakteriernas härdighet.
Mykobakterier kan delas in i tre grupper:
- Mycobacterium tuberculosis complex – orsakande patogen för tuberkulos
- Nontuberkulösa mykobakterier (NTM)
- Mycobacterium leprae. – orsakande patogen för spetälska
Mycobacterium tuberculosis complex
De patogener som orsakar tuberkulos är mykobakterier som tillhör M. tuberculosis-komplexet. Detta komplex omfattar följande arter:
- M. tuberculosis
- M. bovis (subsp. bovis och caprae)
- vaccinstam M. bovis BCG (Bacille Calmette-Guérin)
- M. africanum
- M. canettii
- M. microti
- M. pinnipedii
Dessa arter anses, med undantag av M. bovis BCG, orsaka tuberkulos (TB) hos människor och djur. Trots sin stora genetiska likhet skiljer sig dessa organismer avsevärt åt när det gäller epidemiologi, patogenicitet och deras värdspektrum.
M. tuberculosis anses vara den huvudsakliga orsaken till tuberkulos hos människor.
År 1882 upptäckte den tyske läkaren och mikrobiologen Robert Koch att M. tuberculosis var den orsakande patogenen till fytos. På grundval av denna upptäckt kunde diagnosen av sjukdomen förbättras avsevärt. Koch publicerade sina upptäckter den 24 mars 1882 i Berlin Society of Physiology. Därför är den 24 mars numera känd som Världstuberkulosdagen, som initierats av Världshälsoorganisationen (WHO).
Tuberkulosinfektioner uppstår vanligtvis hos patienter som lider av aktiv och därmed smittsam lungtuberkulos. Patogenerna överförs via droppinfektion via luften genom hosta eller nysningar. Infektionsrisken ökar vid dåliga hygieniska förhållanden och i tätbefolkade områden. Eftersom patogenerna infekterar celler i immunförsvaret, så kallade makrofager, är särskilt spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar i riskzonen. I de flesta fall lyckas immunförsvaret bekämpa bakterierna eller kapsla in dem. Mykobakterierna kan då finnas kvar i kroppen i flera år som latent tuberkulos utan att orsaka några symtom. Det går inte att förutsäga när och om reaktivering sker. Även om alla organ kan drabbas manifesteras sjukdomen som lungtuberkulos hos 80 % av patienterna.
M. bovis är den främsta orsaken till bovin tuberkulos. Den kan överföras till människor genom konsumtion av opastöriserad mjölk eller i sällsynta fall genom inandning av damm i stallar. Numera är denna infektion ganska sällsynt i Centraleuropa eftersom boskapspopulationen i stort sett är fri från tuberkulos.
M. bovis kan delas in i två underarter, M. bovis subsp. bovis och M. bovis subsp. caprae. Medan den senare är känslig för pyrazinamid (PZA) är M. bovis subsp. bovis resistent.
BCG-vaccinstammen, som utvecklades från M. bovis, används numera sällan i de flesta europeiska länder eftersom dess effektivitet är oklar, biverkningarna är frekventa och den epidemiologiska situationen inte kräver vaccination. Trots detta rekommenderar WHO fortfarande BCG-vaccination för barn under ett år i högriskländer.
En heterogen grupp stammar som huvudsakligen kan hittas i Afrika och som uteslutande orsakar tuberkulos hos människor kallas M. africanum. M. canettii isolerades huvudsakligen från små gnagare, medan M. pinnipedii upptäcktes hos sälar. I mycket sällsynta fall har dessa patogener visat sig orsaka tuberkulos hos människor.
Tuberkulos
TB finns över hela världen och förutom hiv/aids och malaria är det en av de vanligaste infektionssjukdomarna. Nya uppskattningar tyder på att en tredjedel av världens befolkning är smittad av tuberkulos. Enligt WHO nyinfekteras varje år mer än nio miljoner människor med tuberkulos och omkring två miljoner dör av sjukdomen. Ungefär 95 procent av alla nysmittade patienter lever i utvecklingsländerna. Det faktum att allt fler resistenta mykobakterier dyker upp och att samsjuklighet med hiv är vanligt förekommande gör det ännu svårare att bekämpa tuberkulos.
Det finns fyra viktiga parametrar för att begränsa tuberkulos:
- Förtida diagnos
- Förebyggande av sjukdomsspridning
- Effektiv behandling med antituberkulotika
- Förebyggande av resistensutveckling
Nonuberkulösa mykobakterier
Gruppen icke tuberkulösa mykobakterier (NTM), tidigare kallad atypiska eller ubiquitous mykobakterier, innehåller över 150 arter. NTM kan hittas allestädes närvarande i naturen och uppvisar en stor mångfald när det gäller var de kan hittas och hur de anpassat sig till vissa miljöförhållanden. De kan påvisas i jord, grund- och dricksvatten samt i livsmedel som pastöriserad mjölk eller ost. I allmänhet är NTM mindre patogena. De kan dock orsaka sjukdom hos människor, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar eller personer som lider av tidigare lungsjukdomar.
M. avium-komplexet (MAC) består av arterna M. avium och M. intracellulare som hör till de viktigaste och mest frekventa patogena NTM. Precis som M. kansasii, M. malmoense och M. xenopi orsakar de oftast lunginfektioner. M. marinum är ansvarig för hud- och mjukdelsinfektioner som t.ex. akvariegranulom. Vanligtvis har patienterna kommit i kontakt med ett akvarium.
Diagnostik av NTM är ofta svår. Beslutet om huruvida en infektion kräver behandling kan endast fattas när samma patogen påvisas i olika prover från en patient.
NTM kan odlas på vanliga flytande och fasta odlingsmedier. Enligt deras tillväxthastighet och produktion av pigment klassificeras de i 4 grupper (RUNYON-klassificering):
Grupp I: fotokromogen (stammar som producerar pigment under påverkan av ljus), långsamt växande NTM (t.ex. M. kansasii, M. marinum)
Grupp II: skotokromogen (stammar som producerar pigment även i mörker), långsamt växande NTM (t.ex. M. scrofulaceum, M. gordonae)
Grupp III: icke-kromogen (stammar som inte producerar pigment), långsamväxande NTM (t.ex. M. avium, M. haemophilum)
Grupp IV: snabbväxande NTM (t.ex.t.ex. M. abscessus, M. chelonae)
För närvarande klassificeras NTM enligt deras tillväxthastighet och delas in i långsamväxande (SGM) och snabbväxande (RGM) mykobakterier. De tillhör RGM-gruppen om de under idealiska förhållanden växer inom mindre än sju dagar och SGM-gruppen om de behöver mer än sju dagar för att växa.
Det finns ingen standardbehandling för behandling av NTM-infektioner. Terapin beror alltid på respektive art och dess resistens mot antibiotika.
Under de senaste decennierna har en ökning av antalet NTM-infektioner kunnat observeras över hela världen, men särskilt i länder med låg tuberkulosprevalens. Därför utgör tillförlitlig diagnostik grunden för en framgångsrik behandling.
Lepra
Lepra är en kronisk infektionssjukdom som orsakas av Mycobacterium leprae. Bakterien (”Hansens bacill”) beskrevs första gången 1873 av den norske läkaren Gerhard H. Armauer Hansen. På grund av dess långsamma spridningshastighet med en generationstid på 10-14 dagar kan inkubationstiden vara flera månader eller till och med år. För att bli smittad måste man vara i nära kontakt med en patient. Även om den exakta överföringsmekanismen är oklar misstänks droppinfektion. Endast 5 % av alla människor kan utveckla spetälska, resten är genetiskt immuna. Trots detta kan de bli bärare och smitta någon annan.
De flesta leprainfektioner är utan patologiska fynd och läker spontant. Enligt WHO:s riktlinjer kan lepra delas in i paucibacillär (tuberkuloid) och multibacillär (lepromatös) lepra. Den förstnämnda utvecklas långsamt och kan lätt behandlas. Den senare mer infektiösa formen kännetecknas av ett snabbt sjukdomsförlopp på grund av starkt förökande bakterier och yttrar sig med sår på händer, fötter, öron eller i ansiktet.
I allmänhet är lepra botbar. Om sjukdomen diagnostiseras för sent kan dock nervbanorna skadas irreversibelt. Eftersom spetälska kan behandlas är den nästan utrotad i länder som erbjuder god hälsovård. I många utvecklingsländer är sjukdomen däremot fortfarande ett allvarligt hälsoproblem. Människor som lider av spetälska möter också sociala problem som går hand i hand med sjukdomen. Dessutom blir behandlingen allt svårare eftersom antibiotikaresistenser blivit allt vanligare de senaste åren.
Lepra diagnostiseras enligt de kliniska symtomen och genom laboratoriediagnostik. Tyvärr kan M. leprae inte odlas som andra mykobakterier. Odling och resistenstestning lyckas endast i djurmodeller och tar ungefär ett år. Även mikroskopisk diagnostik av hud- eller näsutstryk är ofta svår eftersom proverna är falskt negativa i 70 % av alla fall. Därför är detektion av bakteriellt DNA i hudutstryk med hjälp av PCR vanligtvis den metod som väljs.
tillbaka till översikten över mykobakterier