För ett år sedan lade jag mig ner för ett ultraljud på min läkares klinik i centrala Hongkong, sjuk av ångest. Jag var gravid i elfte veckan och två dagar tidigare hade jag vaknat av att tjockt blod rann nerför mitt lår. Min man Per och jag åkte genast till sjukhuset och tårar av lättnad rann nerför mina kinder när jag såg det lilla hjärtat flimra iväg på monitorn. Allt såg bra ut; hjärtslaget var normalt och min läkare kunde inte hitta någon förklaring till min blödning.
Nu var jag tillbaka för en rutinkontroll. Det fanns ingen anledning till oro, men jag fruktade ändå det värsta: alla som har haft flera missfall vet att man inte ska ta något för givet.
Min läkare förblev tyst och gnuggade runt med sin sond över min mage. Vi såg båda ett helt stilla foster. Jag flyttade blicken mot taket när tårarna började rinna ner. Detta kan inte hända igen, tänkte jag, det kan helt enkelt inte hända. Igen. Jag tog plats i klinikens väntrum medan min läkare ringde till sjukhuset för att ordna min abort. Mitt sjätte ingrepp, efter fyra missfall och avlägsnande av en äggstockscysta.
Jag hade förlorat fler graviditeter än jag ville tänka på. Processen som följde hade blivit rutin, men när jag väl hade nått mitt tilldelade rum överväldigade sorg och vemod mig. Hur kunde det vara möjligt att det ena stunden fanns ett levande barn i min kropp och nästa minut fanns det inte? Hur kunde det vara så att detta hade hänt mig varje gång, runt samma vecka i min graviditet, och ingen kunde förklara orsaken?
Det var inte så att jag hade förlitat mig på blind tur. Jag hade gjort alla tester i boken. Jag hade träffat fler läkare och specialister än vad de flesta människor gör under en livstid. Jag hade spenderat några tusen dollar på speciella blodprover som skickats till laboratorier i USA, jag hade genomgått en operation för att ta bort en del av min sköldkörtel (jag hade en typ av godartad tumör som, även om den anses vara ofarlig, har kopplats till missfall) och hade genomgått en hysteroskopi (en undersökning av livmodern) – ingenting tycktes göra någon skillnad och ingen kunde förklara varför jag fortsatte att få missfall.
Enligt statistiken resulterar uppskattningsvis en av fem kända graviditeter i ett missfall. Två missfall i rad anses vara mycket olyckligt. Men efter tre eller fler missfall i rad ökar risken för att få ytterligare ett missfall till 80-90 procent. Vid det här laget hade jag gjort fem missfall – tre bara under det senaste året – som alla inträffade runt vecka tolv. Detta innebar i princip att jag hade varit gravid större delen av året, förutom när min kropp återhämtade sig. Det var uppenbart att det inte var något fel på min fertilitet; det var att behålla barnet som var problemet.
Läkare hade rekommenderat allt; några föreslog rent ut att jag skulle ge upp, andra sa åt oss att anmäla oss till adoption (vilket vi hade gjort) och andra pekade fortfarande på kostsamma blodtransfusioner och hävdade att mitt blod stöttade bort fostret.
Medicinskt sett inträffar en missad abort när kroppen inte kan göra sig av med ett missfallet barn på egen hand. Man kan gå i veckor, till och med månader, utan att märka att något är fel. Och så upptäcker man att det inte finns något hjärtslag på ultraljudet. Fyra av fem av mina missfall har varit missade aborter, vilket innebär att fostren har varit tvungna att avlägsnas kirurgiskt.
Att göra abort är en av de mest smärtsamma procedurerna man kan gå igenom – fysiskt och känslomässigt. Även om barnet är litet känns sammandragningarna som liknar dem som inträffar under normala förlossningar, och du måste trycka ut varenda liten bit av kroppen ur ditt system. Efter att ha stött ut det döda fostret måste det samlas in och skickas iväg för testning. Jag ska bespara dig detaljerna; men jag skulle inte önska processen för min värsta fiende.
För någon anledning är missfall en dold tragedi. Som något att skämmas för bär man tårarna inom sig och pratar inte om det. Jag var lättad när jag dagen efter aborten reste med Per till Japan och sakura (körsbärsblomssäsongen). Jag ville inte, ännu en gång, behöva gå till jobbet och gömma mig bakom mitt skrivbord och dölja tårar. Det hade hänt så många gånger att jag inte längre kunde förklara orsaken för mina kolleger. Jag visste att det skulle göra dem och mig lika obekväma.
En gång i Japan grät jag. Jag grät för att alla de hormoner som hade fyllt min kropp under de första tolv veckorna av graviditeten fortfarande fanns kvar, och min kropp förstod inte att den inte längre var gravid. Det kan ta veckor, till och med månader innan dessa hormoner försvinner. Efter ett av mina missfall producerade jag bröstmjölk i nästan två månader efteråt. Det var som att få ett slag i magen varje gång jag duschade och mjölken kom ut. Där stod jag med brösten fulla av mjölk men inget barn att mata.
En månad eller två gick. Jag ägnade all min fritid och sena kvällar åt att läsa om återkommande missfall. Jag kunde inte acceptera att det inte fanns någon förklaring. Jag ville inte ge upp. Kunde inte ge upp. Jag gick med i webbgrupper på nätet och beställde varenda bok som fanns i ämnet. Genom detta fann jag både tröst och uppmuntran. Jag hittade andra kvinnor där ute som kämpade för att få friska graviditeter – och många som med rätt behandling så småningom lyckades få sitt efterlängtade barn.
Kort efter förra sommaren började jag blöda innan jag gick ombord på ett flyg för en arbetsresa till Sverige. Jag antog att blödningen berodde på två cystor som jag hade utvecklat, en i vardera äggstocken. Väl i Sverige upptäckte jag att:
- cystorna fanns kvar men hade krympt;
jag var gravid i sjätte veckan (jag såg själv ett blipp av ett hjärta); jag hade ett hematom (blodpropp) i min livmoder som orsakade blödningen.
Det var första gången jag hörde talas om ett hematom, men jag lärde mig att det är en ganska vanlig orsak till blödning i tidiga graviditeter. Så här var jag igen – min sjätte graviditet och, till min redan höga risk, ett hematom, vilket innebar en extra risk för missfall. De kunde inte göra något åt hematomet, men utifrån den forskning jag hade gjort insisterade jag på att jag för den här graviditeten ville bli behandlad med bland annat dagliga heparininjektioner, lågdos kortison och levotyroxin för mina sköldkörtelnivåer. Jag hade läst i flera medicinska publikationer att denna behandling var en potentiellt effektiv behandling med låg risk och även om min läkare inte kände till denna behandling stödde hon den när jag delade med mig av min forskning till henne. Jag blev tillsagd att inte flyga och att hålla rörelsen till ett minimum tills hematomet (förhoppningsvis) skulle gå tillbaka.
Väntan under de första sex till tolv veckorna av min graviditet var en tortyr, en ständig balans mellan hopp och förtvivlan. Jag fortsatte att arbeta som vanligt från Sverige eftersom det lindrade min ångest. Jag fortsatte att blöda, och även om jag visste att det troligen berodde på hematomet, stannade mitt hjärta varje gång jag gick på toaletten. Under den elfte veckan genomträngde plötsligt ett blodflöde allt jag hade på mig. Jag rusade till toaletten och kände hur en stor blodpropp passerade.
Förlamad av rädsla ringde jag akuten bara för att få sköterskan att sakligt berätta för mig att jag hade fått missfall och att det inte fanns något jag kunde göra. Jag skulle bara behöva vänta tills allt hade gått igenom. Hon utlöste genast känslor av ilska och självförsvar – hur vågade hon säga det, hur kunde hon veta det med säkerhet? Hur kunde hon vara så hjärtlös inför något så tragiskt?
Persistent som alltid insisterade jag på att åka till sjukhuset och tog med mig den knytnävsstora proppen. Gynekologen som träffade mig är den bästa jag någonsin haft (och jag har träffat en del), och genom mina tårar lugnade hon mig och berättade att det är normalt att passera stora proppar med ett hematom. Fortfarande blödande kraftigt gjorde vi ultraljudet och där var det – en liten miniatyrbebis som paddlade runt, till synes omedveten om vad som just hade hänt.
Jag kunde inte tro det. Jag var gravid i elfte veckan och bebisen var vid liv och i rörelse, även efter en stor blödning.
När den tolfte veckan närmade sig var det något inom mig som sa att den här gången skulle det bli annorlunda. Den här gången skulle undersökningen vara positiv. Faktum är att Per och jag efter skanningen klev ut från Mama Mia-kliniken i Stockholm med bilder på en levande liten varelse på tolv veckor och fem dagar, skrattade och grät.
Efter ett par veckor upphörde blödningen. Från den ena dagen till den andra försvann hematomet, som om det aldrig hade funnits.
Den 21 mars klockan 14.35 kom den lilla varelsen på monitorn, med ett litet, men kraftfullt och beslutsamt litet flimmer av ett hjärta, ut. Adam Nils Rickard föddes genom ett planerat kejsarsnitt, 3,4 kilo ren kärlek. Ord kan inte beskriva hur lyckliga vi är. Jag är överväldigad av känslor och kan inte titta på vår lille son utan att tårarna rinner nerför kinderna. Den lilla kämpe han är.