Trots att kvinnor varit verksamma inom brottsbekämpningen i över hundra år möts de fortfarande av diskriminering och trakasserier. Poliskvinnor utsätts ofta för diskriminering från sina kollegor och många kvinnor stöter på ”glastaket”, vilket innebär att de inte kan avancera i rang och endast kan avancera så långt som det påtvingade taket tillåter. Kvinnor lär sig att bortse från och minimera den diskriminering de utsätts för. Diskriminering och problem för kvinnor inom brottsbekämpningen är inte begränsade till stationshuset. Många poliskvinnor som är gifta med andra poliser löper större risk att utsättas för våld i hemmet. Enligt en studie från 2007 kan 27 000-36 000 kvinnliga poliser vara offer för våld i hemmet. Våldet i hemmet ökar till nästan 40 %, från en normal samhällsnivå på 30 %, i tjänstemännens hushåll.
Och även om kvinnor inte löper lika stor risk att utsättas för fysiska övergrepp på jobbet, utsätts de i högre grad för sexuella trakasserier, varav de flesta kommer från poliskollegor. År 2009 har 77 % av poliskvinnorna från 35 olika län rapporterat om sexuella trakasserier från sina kollegor. Kvinnor blir ombedda att ”gå bakom stationshuset” eller får höra andra olämpliga saker när de är på jobbet. Inte bara det, utan det förekommer ofta fysiska sexuella trakasserier som äger rum i stationshuset. Det är alltså inte bara verbala utan även fysiska sexuella trakasserier som poliskvinnor möter dagligen. Poliskvinnor är också mer rörliga och flyttas ofta från ett uppdrag till ett annat. År 1973 hade 45 procent av poliskvinnorna och 71 procent av poliserna sina vanliga uniformer, 31 procent av poliskvinnorna och 12 procent av poliserna fick uppdrag på insidan och 12 procent av poliskvinnorna och 4 procent av poliserna hade andra uppdrag på gatan. Poliskvinnor är mindre benägna att befordras inom avdelningen (gå från officer till sergeant, sergeant till löjtnant osv.) och är också mer benägna att få olika uppdrag och är mindre benägna att behålla samma beat (patrullposition).
Ojämlikhet mellan könen spelar en stor roll inom brottsbekämpningsområdet. Kvinnor som arbetar med brottsbekämpning är ofta illa sedda av sina manliga motsvarigheter och många utsätts för trakasserier (Crooke). Många försöker inte sträva efter högre positioner eftersom de kan vara rädda för övergrepp från manliga medarbetare, samtidigt som få kvinnor får den vägledning de behöver för att övervinna dessa hinder. Många kvinnor kan känna att de måste bevisa sig själva för att bli accepterade.
En föreställning om kvinnliga poliser är att de är mer kapabla att kommunicera med medborgarna eftersom de framstår som mer avväpnande och kan prata sig igenom svåra situationer. En studie visade att på grund av kvinnliga polisers uthållighet och unika förmågor blir de en grundläggande del av dagens polisarbete. Det har visat sig att kvinnor reagerar effektivare på våld mot kvinnor, som utgör ungefär hälften av alla polisanmälningar. Forskning visar också att kvinnor är mindre benägna att använda överdrivet våld eller dra sitt vapen.
RaceEdit
Flera studier har visat att svarta kvinnor i synnerhet lider av en matris av dominans och diskriminering när de förhandlar om den institutionella rasismens politik, positiv särbehandling och symbolpolitik. Som det konstateras i avsnittet ovan finns det inte en enda ”kvinnlig erfarenhet” av polisyrket. Collins (1990) och Martin (1994) hävdar att ras ger svarta kvinnliga poliser ett distinkt feministiskt medvetande om sina erfarenheter. Dessa erfarenheter färgas av stereotyper som tillskrivs svarta kvinnor som ”heta mammor”, ”välfärdsdrottningar” och ”mammor”. Dessa karikatyrer kontrasteras av uppfattningar om vita kvinnor som ”rena”, ”undergivna” och ”hemliga”. Även om båda typerna av stereotyper är problematiska, leder de stereotyper som tillskrivs svarta kvinnor till mer misstänksamhet och fientlighet på arbetsplatsen. Svarta kvinnor rapporterar att de får mindre skydd och respekt från sina manliga kollegor. För många saknar svarta kvinnliga poliser den ”piedestal” av kvinnlighet som vita kvinnor i yrket åtnjuter. I en undersökning från College of Police and Security Studies erkände 29 % av de vita kvinnliga poliserna att svarta kvinnor inom brottsbekämpningen har det svårare än vita kvinnor. Diskriminering bland kvinnliga poliser tycks också vara vanligt förekommande trots att svarta poliser, både manliga och kvinnliga, endast utgör 12 % av alla lokala polisavdelningar. Det finns också frågan om att kvinnor utesluts från specialenheter, där minst 29 % av de vita kvinnorna och 42 % av de svarta kvinnorna nämner detta fenomen.
Susan E. Martin (1994) genomförde en studie i Chicago där hon intervjuade både manlig och kvinnlig befälspersonal och poliser om deras uppfattningar om diskriminering på arbetsplatsen. Resultaten av denna studie visade att kvinnor i allmänhet upplevde mer diskriminering än män. Erfarenheterna skiljde sig även inom raser, där svarta kvinnor rapporterade högre grad av diskriminering än svarta män.
SexualitetEdit
En polismans sexuella läggning kan också påverka dennes erfarenheter. Kvinnor med icke-heterosexuell läggning har att göra med ytterligare en uppsättning stereotyper, uteslutning och trakasserier. Galvin-White och O’Neil (2015) undersökte hur lesbiska poliser förhandlar sina identiteter och relationer på arbetsplatsen. Som de konstaterar måste lesbiska poliser förhandla om en identitet som är ”osynlig” eftersom den inte nödvändigtvis upptäcks med synen. Därför är det till stor del upp till individen att avgöra om hen kommer ut för sina kollegor eller inte. Många väljer att inte komma ut på grund av stigmatiseringen av hbtq-identiteter, som kan visa sig genom diskriminerande anställningsprocesser och befordringar. Galvin-White och O’Neil visar att beslutet att komma ut varierar från individ till individ och från yrke till yrke. Den mest framträdande faktorn som påverkar en individs beslut att komma ut är omfattningen av homofobin i arbetsmiljön.
På samma sätt som kvinnor diskrimineras inom polisen för att de inte uppfyller de traditionella manliga egenskaperna hos en polis, diskrimineras medlemmar av hbtq-samhället för att de utmanar traditionella könsnormer. Även om det nyligen har gjorts insatser för att rekrytera homosexuella poliser för att öka mångfalden inom yrket, kvarstår stigmat och utmaningarna för dessa poliser. Forskning visar att lesbiska poliser som har kommit ut ofta utesluts av både sina manliga och kvinnliga kollegor för att de inte överensstämmer med den traditionella kvinnligheten. Många av de studier som Galvin-White och O’Neil hänvisar till rapporterar att lesbiska poliser ofta inte kan lita på sina kollegor när det gäller förstärkning eller skydd.