Kromosomala störningar

Downs syndrom – trisomi 21

Downs syndrom orsakas av trisomi 21 – en störning som beror på förekomsten av en extra kromosom 21.

Bara två tredjedelar av graviditeter med Downs syndrom slutar med en normal förlossning. Ungefär 30 % av graviditeterna slutar i missfall.

Denna störning har en allvarlig inverkan inte bara på barnets allmänna tillväxt och välbefinnande, utan också på dess kroppsform. Den kännetecknas av tydliga ansiktsdrag och olika nivåer av psykologisk och mental dysfunktion. De vanligaste komplikationerna är immun- och cirkulationsstörningar eller gastrointestinala störningar. Barn som lider av trisomi 21 kräver särskild hälsovård beroende på omfattningen av deras funktionshinder. I vissa fall kan symptomen på Downs syndrom vara måttliga och patienten kan njuta av ett relativt långt liv.

Edwards syndrom – trisomi 18

Edwards syndrom uppstår till följd av en extra kromosom 18. Konsekvenserna av denna kromosomavvikelse är allvarliga – barnet föds med låg födelsevikt, ett onormalt format huvud, en liten käke, en liten mun, ofta med läpp- eller gomspalt. Förutom att barnet lider av andnings- och matningsproblem är det också benäget att utveckla hjärtsjukdomar. Prognosen är mycket ogynnsam.

Graviditeter med Edwards syndrom åtföljs av en hög risk för missfall och en majoritet av de levande födda barnen lever inte längre än ett år.

Patau syndrom – trisomi 13

Trisomin i kromosom 13 kallas Patau syndrom. Trisomi 13 är en allvarlig genetisk sjukdom som kan påverka alla organ, inklusive hjärna, hjärta och njurar. Dessa barn föds ibland med en gomspalt eller missbildade lemmar. Individer som lider av denna medfödda sjukdom har en mycket liten chans att överleva.

Patau syndrom-graviditeter kännetecknas av en hög risk för missfall eller dödfödda barn.

TRISOMITEST XY

TURNER SYNDROM 45,X

I laboratorieteknik motsvarar Turners syndrom karyotyp 45,X, vilket innebär att en könskromosom saknas i standarduppsättningen och att det endast finns en X-kromosom kvar i komplementet. Cellinjen med den saknade X-kromosomen kan ha en mosaikform och de resulterande kliniska symptomen kan vara mindre allvarliga. Turners syndrom har en incidenskvot på 1 av 2 500 flickor som föds. Obehandlade utvecklade kliniska fall kännetecknas av kortväxthet (vid födseln eller i mycket ung ålder) och underutvecklade sekundära könsegenskaper, inklusive amenorré och infertilitet. De nedsatta storlekarna och könsegenskaperna hos patienter med Turners syndrom kan delvis behandlas med hjälp av hormonsubstitution och har under de senaste åren behandlats med allt större framgång. Även om infertilitet i samband med Turners syndrom kan behandlas med hjälp av avancerade metoder för assisterad reproduktion har framgångarna på denna front hittills varit sällsynta.

Flera andra symtom försvinner med tiden eller, om de behandlas adekvat, försvinner (t.ex. lymfödem) eller blir mindre allvarliga (t.ex. pterygium och sköldformad bröstkorg). Turner-syndromets egenskaper omfattar även medfödda njurdefekter och medfödda hjärtdefekter (CHD). Allvarliga CHD kan ha en negativ inverkan på behandlingen i synnerhet.

KLINEFELTER SYNDROM XXY

I laboratoriesammanhang motsvarar Klinefelters syndrom karyotypen 47,XXY, vilket innebär att standardkromosomuppsättningen med ett manligt komplement XY innehåller minst en extra X-kromosom. Cellraden med en extra X-kromosom kan ha en mosaikform och de resulterande kliniska symptomen kan vara mindre allvarliga, men om det finns flera extra X-kromosomer kan de kliniska symptomen vara mer utvecklade. Klinefelters syndrom har en incidenskvot på 1 av 500 pojkar som föds. Obehandlade utvecklade kliniska fall kännetecknas av större längd tillsammans med underuttryckta kvinnliga sekundära sexuella egenskaper (gynekomastia, gynoid fetma), ofullständig pubertet och infertilitet. Patienterna är i allmänhet mer dämpade och känsliga och utvecklar ofta språk- och inlärningsfel. Deras könsorgan är små eller kännetecknas av obefintliga testiklar och en mindre penis; det är mer sannolikt att patienterna lider av hypospadi. I motsats till andra män löper patienter med Klinefelters syndrom en hög risk att utveckla sjukdomar som bestäms av könskromosomkomplementet XX, t.ex. bröstcancer. Deras låga testosteronhalt, ofullständiga pubertet och underutvecklade sexuella egenskaper kan delvis behandlas med hjälp av hormonsubstitution. Även om infertilitet i samband med detta syndrom kan behandlas med hjälp av avancerade metoder för assisterad reproduktion har framgångarna på denna front hittills varit sällsynta.

Aktuella riktlinjer rekommenderar oftast att den blivande mamman inte bör informeras om att hon löper risk att drabbas av Turner- eller Klinefelter-syndromet. Med respekt för dessa rekommendationer innehåller våra TRISOMY-testresultat information om det troligaste könet på det ofödda barnet, men inga uppgifter om eventuella avvikelser i könskromosomnumret, även om de upptäcks under vår analys. Innan hon genomgår ett TRISOMY-test + screening måste den blivande mamman, mot bakgrund av alla allmänna indikationskriterier, besluta om hon vill veta det kromosombaserade könet på sitt ofödda barn. Om hon gör det måste hon också bestämma om hon vill veta om eventuella fynd i samband med syndromerna 45,X och 47,XXY, som är ansvariga för Turner- respektive Klinefelter-syndromet. Jämfört med autosomavvikelser (särskilt trisomier på kromosom 21, 18 och 13) har det skett en minskning av antalet abortförfrågningar när könskromosomavvikelser (45,X och 47,XXY) upptäcks som en del av den prenatala genetiska diagnostiken. Därför respekterar vi de nuvarande riktlinjerna som rekommenderar att patienten informeras om potentiella risker eller resultat av differentiell diagnostik under den postnatala perioden. Denna information ges under förutsättning att den blivande mamman önskar få information och att hennes behandlande läkare bifaller hennes begäran.

XYYY-syndrom och XXX-syndrom

XYYY-syndromet drabbar män med karyotyp 47,XYYY. Cellinjen med en extra Y-kromosom kan ha en mosaikform. Syndromet förekommer med en incidenskvot på 1 av 1 000 födda pojkar. De kliniska symtomen är diskreta: XYY-män kännetecknas vanligen av en längd över genomsnittet och en fysiologisk sexuell utveckling. I tidig barndom är XYY-syndromet förknippat med ljusa störningar (talutveckling, inlärning, motorik och känslomässiga svårigheter samt vissa av symtomen i det som kallas det autistiska spektrumet).

XYY-syndromet drabbar kvinnor med karyotyp 47,XXX. Cellinjen med en extra X-kromosom kan ha en mosaikform, ofta med en monosomi X-andel. Syndromet förekommer med en incidenskvot på 1 av 1 000 födda flickor. De kliniska symptomen är diskreta: XXX-kvinnor kännetecknas vanligen av en längd över genomsnittet och fysiologisk sexuell utveckling. I den tidiga barndomen är XXX-syndromet förknippat med ljusa störningar (talutveckling, inlärning, motorik och känslomässiga svårigheter) och medfödda njurstörningar är också vanligare.

Aktuella riktlinjer rekommenderar mestadels att den blivande mamman inte ska informeras om riskerna med XYY- eller XXX-syndromet; de rekommenderar också att patienten inte ska remitteras till en invasiv verifieringsmetod (t.ex. fostervattenprovtagning). Med respekt för dessa rekommendationer innehåller våra TRISOMY-testresultat information om det troligaste könet på det ofödda barnet, men inga uppgifter om eventuella avvikelser i könskromosomnumret, även om de upptäcks under vår analys. Innan hon genomgår ett TRISOMY-test + screening måste den blivande mamman, mot bakgrund av alla allmänna indikationskriterier, besluta om hon vill veta det kromosombaserade könet på sitt ofödda barn. Om hon gör det måste hon också bestämma om hon vill veta om eventuella fynd som är relaterade till syndromen XYY och XXX, eller endast de som är relaterade till syndromen 45,X och 47,XXY, som är ansvariga för Turner- respektive Klinefelter-syndromet (tillsammans med de begränsningar som anges ovan).

TRISOMITEST +

MIKRODELATIONSSYNDROMER

På grund av biologiska och tekniska begränsningar är noggrannheten i vår undersökning av mikrodeletionssyndrom relativt sett lägre jämfört med trisomi 21, 18 och 13. Med tanke på den generellt sett låga förekomsten av mikrodeletioner i befolkningen har det inte gjorts några studier som på ett tillförlitligt sätt skulle kunna validera noggrannheten hos vårt test som är inriktat på dessa syndrom.

Syndromnamn	Lokalisering	Förekomst	Deletionsomfång
DiGeorge-syndrom	22q11	1 : 4000	3 – 5 Mb
Mikrodeletionssyndrom	1p36	1 : 5000 – 10 000	1 – 10 Mb
Prader-Willis syndrom och Angelmans syndrom	15q11	1 : 10 000 – 30 000	2 – 9 Mb
Cri-du-chat syndrom	5p15	1 : 20 000 – 50 000	5 – 35 Mb
Wolfov-Hirschhornov syndrom	4p16	1 : 50 000	2,5 – 30 Mb

22q11 DIGEORGE SYNDROME

DiGeorges syndrom, som är det vanligaste mikrodeletionssyndromet, orsakar en allvarlig störning som kan yttra sig i alla system eller delar av människokroppen. Symptomen kan behandlas endast i vissa fall. Sjukdomen kännetecknas av medfödda hjärtfel (CHD), störningar i immunsystemet, njurfel och problem med gomspalt, ofta i kombination med allvarlig mental retardation. Symtomen varierar avsevärt. I vissa fall (särskilt när det gäller mindre uttalade symtom) kan man anta familjär överföring och variabilitet inom familjen.

Då CHD faktiskt kan vara det enda symtomet på 22q11-deletion, indikeras syndromet ofta vid prenatala genetiska undersökningar när en medfödd hjärtsjukdom upptäcks eller när en sådan sjukdom indikeras vid ultraljudsscreening.

1p36 DELETIONSSYNDROM

Som DiGoerge-syndromet är 1p36-deletionssyndromet ett av de vanligaste mikrodeletionssyndromen. Det leder till en extremt allvarlig och obehandlingsbar sjukdom som kännetecknas av mycket heterogena symtom. De viktigaste kännetecknen är mental retardation i kombination med beteendestörningar, tillväxtförseningar och hypotoni.

15q11 PRADER-WILLI SYNDROM & ANGELMAN SYNDROM

Och även om de skiljer sig från varandra när det gäller de kliniska symtomen, orsakas båda syndromen av avsaknad av eller dysfunktion av genfunktioner i en och samma kritiska region på kromosom 15. Även om de flesta fall orsakas av en deletion som påverkar en kritisk region av kromosom 15, kan andra fall orsakas av sporadisk mutation, metyleringsstörningar eller uniparental disomi snarare än deletion. Under dessa omständigheter kan man inte förvänta sig att screening för mikrodeletion kommer att upptäcka alla faktiska fall av Prader-Willis och Angelmans syndrom.

Prader-Willis syndrom kännetecknas av hypotoni, dåliga sugreflexer, matningssvårigheter i tidig spädbarnsålder, följt av hyperfagi och fetma från 2 års ålder och framåt. Den mentala retardationen är relativt lindrig, men olika andra beteendestörningar förekommer utöver överdrivet ätande.

Angelmans syndroms egenskaper är mindre uttryckta. Vanligtvis är det inte uppenbart vid födseln, men de kliniska symtomen börjar utvecklas runt 12 månaders ålder. De omfattar förseningar i psykomotorisk aktivitet och språkutveckling. Patientens medelstora mentala retardation åtföljs av progressivt uttalade beteendestörningar.

5p15 CRI-DU-CHAT SYNDROM

Cri-du-chat-syndromet är ett äldre, cytogenetiskt definierat syndrom (även känt som Lejeune-syndromet eller 5p-syndromet), eftersom mer omfattande deletioner kunde påvisas redan med hjälp av optiska mikroskop under den traditionella cytogenetikens era.

Namnet ”cri-du-chat” (kattskrik) kommer från det ledande kliniska symtom som detta syndrom kännetecknas av under perioden av tidig spädbarnstid. I kombination med karakteristisk ansiktsdysmorfi är symptomet ett utmärkande drag för detta syndrom i jämförelse med andra sjukdomar som innebär tillväxtförseningar, psykomotorisk retardation, mikrocefali och hypotoni. Omfattningen av den faktiska deletionen korrelerar med svårighetsgraden av patientens funktionshinder.

4p16 WOLF-HIRSCHHORN SYNDROM

Wolf-Hirschhorns syndrom (även kallat 4p- syndrom) tillhör samma grupp syndrom som identifieras genom traditionell cytogenetik. Svårighetsgraden av dess kliniska symtom korrelerar med den faktiska omfattningen av deletionen. I likhet med cri-du-chat-syndromet har detta syndrom en karakteristisk dysmorfi i ansiktet i kombination med mikrocefali, hypertelorism, utskjutande ögon och ett kort philtrum. Svår tillväxt- och psykomotorisk retardation åtföljs av andra allvarliga symtom, t.ex. hypotoni, epileptiska anfall och medfödda utvecklingsdefekter som påverkar inre organ (särskilt hjärt- och njurdefekter)

.