Denna artikel publiceras i samarbete med Covering Climate Now, ett globalt journalistiskt samarbete som stärker bevakningen av klimatfrågan.
Ris kan vara på väg att få ett ögonblick. Fram till nyligen åt den genomsnittlige amerikanen bara omkring ett halvt kilo av spannmålet årligen, medan människor i vissa asiatiska länder äter uppemot åtta kilo per år. I början av mars konstaterade dock ett dataföretag att försäljningen av ris och andra basvaror ökade med 84 procent. Och eftersom betydande frågor har uppstått om köttproduktionens framtid på kort sikt kan detta spannmål bli en viktigare del av den amerikanska kosten.
Som en av få råvaror som odlas i USA och som går direkt till att föda människor, har ris också ett mycket mindre miljöavtryck än många andra livsmedel.
”Folk underskattar ris. Det är ett litet korn”, säger Meryl Kennedy, som är dotter till en risodlare i Louisiana, vd för Kennedy Rice Mill och grundare av 4Sisters Rice. Under en pandemi kan det dock föda många människor på ett effektivt sätt.
Men risodling är inte perfekt. Faktum är att den globala risproduktionen står för minst 10 procent av utsläppen från jordbruket. Den är ansvarig för att producera stora mängder metan – en växthusgas som är 24 gånger mer potent än koldioxid. Men det visar sig att det är mer en kvantitetsfaktor än en odlingsmetod. Ris står för en femtedel av världens kalorier, och forskning visar att riset per kalori faktiskt har ett av de lägsta utsläppsavtrycken jämfört med kött, frukt, grönsaker, vete och majs.
Nu uppmärksammas alltmer metoder som ytterligare minskar risets klimatpåverkan. Och med tanke på att det är den fjärde största grödan som odlas i världen skulle dessa förändringar kunna utgöra en betydande klimatlösning.
I 2020 Drawdown Review, som analyserar effekterna av olika klimatlösningar inom olika branscher med hjälp av den senaste vetenskapliga forskningen, inkluderar den ideella tankesmedjan Project Drawdown två metoder för att flytta risproduktionen.
”Båda dessa lösningar handlar om hur man kan odla ris på det mest hållbara sättet. Detta är en övergång från konventionellt till ett förbättrat sätt att odla ris”, säger Dr Mamta Mahra, senior fellow på Drawdown inom modellering av biosekvestrering. ”Poängen är: Om vi redan odlar ris, varför inte se hur mycket utsläppen kan minskas?”
Risproduktion idag
Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) är ris den fjärde största grödan i världen. Om det justeras för att ta hänsyn till hur mycket som äts av människor skulle det förmodligen stiga i rangordningen, eftersom majs och sockerrör båda också används för att producera biobränslen.
”Om vi redan odlar ris, varför inte se hur mycket utsläppen kan minskas?”
Kinas jordbrukare odlar överlägset mest. USA ligger på tolfte plats i den globala risproduktionen, och den stora majoriteten sker i sex delstater: Arkansas, Kalifornien, Louisiana, Mississippi, Missouri och Texas. Under 2019 skördade amerikanska risodlare cirka 18 miljarder pund ris från knappt 2,5 miljoner hektar. Ungefär hälften av det riset exporteras, främst till Mexiko, Centralamerika och Nordostasien, för att mätta globala aptiter som är större än de amerikanska
”USA producerar mer ris än vad vi äter”, säger Kennedy. ”Jag hoppas att det förändras under min livstid.”
”Förbättrad risproduktion”
Det som gradvis förändras är hur branschen tänker och talar om sin miljöpåverkan. Förra året publicerade USA Rice, som representerar branschen, en 64-sidig hållbarhetsrapport. Den här veckan tillkännagav man nya hållbarhetsmål och lovade att minska både vattenanvändningen och utsläppen av växthusgaser med 13 procent fram till 2030.
Det mesta riset i USA produceras på tusentals hektar som översvämmas under hela säsongen. Översvämningen kontrollerar ogräs och tjänar andra syften, som att göra näringsämnen i jorden tillgängliga för växten. Men det kräver mycket vatten, och mikrober som lever i jorden under översvämmade fält producerar metan, som sedan frigörs av växterna.
En risodling i Arkansas. (USDA Photo by Lance Cheung)
Att minska tiden som åkrarna översvämmas tjänar alltså två syften: att spara vatten och minska utsläppen. Det är en av de viktigaste metoderna i det som Project Drawdown klassificerar som ”förbättrad risproduktion”.
I södra USA använder ett växande antal jordbrukare en metod som kallas alternate wetting and drying (AWD). Studier har visat att beroende på hur ofta och hur länge jordbrukarna dränerar sina fält kan metoden minska metanutsläppen med så mycket som 65 eller till och med 90 procent. AWD är dock inte utbredd och det är ännu inte klart hur den påverkar avkastningen.