Juraperioden

Paleogeografi

Tyvärr hade upplösningen av superkontinenten Pangea påbörjats redan under triasperioden, men kontinenterna låg fortfarande mycket nära varandra i början av juraperioden. Landmassorna var grupperade i en nordlig region-Laurasien som bestod av Nordamerika och Eurasien, och en sydlig region-Gondwana som bestod av Sydamerika, Afrika, Indien, Antarktis och Australien. Dessa två regioner skiljdes åt av Tethys, en tropisk öst-västlig havsväg. Under jura bildades spridningscentra och oceaniska klyftor mellan Nordamerika och Eurasien, mellan Nordamerika och Gondwana och mellan de olika segmenten av själva Gondwana (se kartan). I de havsbassänger som ständigt öppnade sig, även om de fortfarande var begränsade, skedde en kontinuerlig ackumulering av tjocka översvämningsbasalter och en efterföljande avlagring av sediment. Vissa av dessa avlagringar, t.ex. saltlagren i Mexikanska golfen och de oljehaltiga skifferna i Nordsjön, är ekonomiskt viktiga i dag. Förutom spridningen av havsbassänger inleddes kontinental rifting under jura, som så småningom separerade Afrika och Sydamerika från Antarktis, Indien och Madagaskar. De många mikroplattor och block som idag utgör den komplexa karibiska regionen kan spåras till detta tidsintervall.

För att tillgodose produktionen av ny havsbotten längs protoatlanten var betydande subduktionszoner (där havsbotten förstörs) aktiva längs i stort sett alla kontinentalmarginaler runt Pangea, liksom i södra Tibet, sydöstra Europa och andra områden. Längs hela västkusten i Nord-, Central- och Sydamerika ledde plattentektonisk aktivitet i subduktionszonerna till den första bildningen av nord-sydliga bergskedjor som Rocky Mountains och Anderna. Längs västra Nordamerika fördes flera terraner (öar eller mikrokontinenter som åker med på en rörlig platta) österut på havsskorpan och kolliderade med kontinenten, inklusive delar av en mikrokontinent som kolliderade med Alaska och Sibirien i norra Stilla havet. Dessa kollisioner bidrog till tillväxten av den nordamerikanska kontinenten och dess bergskedjor. En bergsbildningshändelse, som kallas Nevadan-orogenin, resulterade i att massiva magmatiska och metamorfa bergarter placerades ut från Alaska till Baja California. Graniter som bildades i Sierra Nevadas under denna tid kan idag ses i Yosemite National Park i Kalifornien.

Under tidig jura täcktes den västra delen av Nordamerika av ett enormt sandhav, eller erg – en av de största avlagringarna av sand från sanddyner i den geologiska dokumentationen. Dessa avlagringar (inklusive Navajosandstenen) är framträdande på ett antal platser idag, bland annat i Zion National Park i Utah. Under mellersta och tidiga sena juratiden täcktes de västra delarna av Nordamerika av grunda havsvägar som avancerade och drog sig tillbaka upprepade gånger och lämnade successiva ansamlingar av marina sandstenar, kalkstenar och skiffer. Vid sen juratid hade havsvägen dragit sig tillbaka och lager med dinosauriefossil avlagrades på flodslätter och i flodkanalsmiljöer, som de som finns i Morrisonformationen i Montana.

Register över havsnivåförändringar finns på varje kontinent. På grund av den betydande tektoniska aktivitet som sker runt om i världen är det dock inte klart vilka av dessa lokala förändringar som kan korreleras med globala havsnivåförändringar. Eftersom det inte finns några bevis för större istider under jura måste alla globala havsnivåförändringar ha berott på termisk expansion av havsvattnet eller plattektonisk aktivitet (t.ex. stor aktivitet vid havsbottnens åsar). Vissa geologer har föreslagit att den genomsnittliga havsnivån ökade från tidig till sen jura.