Jim Brown

Jim Brown

Jim Brown i matchen mot Giants, 1963
Personlig information
Född	Den 17 februari 1936 (85 år)
Längd: Storlek: 1,2 meter (1.88 m) Vikt: 105 kg
Karriärinformation
År(n)	1957-1965
NFL Draft	1957 / Rond: 1 / Välj: 6
High School	Manhasset (NY) High School
College	Syracuse
Proffslag
Karriärstatistik
Rushing yards/Receiving yards	12,312 yards rushing/2 499 Receiving Yards
Rushing average/Rushing TDs	5.2 Yards per rush/106 Rushing Touchdowns
Receptions/Receiving TDs	262 Receptions/20 Receiving TDs
Stats at NFL.com
Karriärens höjdpunkter och utmärkelser
Rated #2 NFL Player of all-time by NFL.com från och med säsongen 2009 Pro Football Hall of Fame (1971) 9× Pro Bowl-val (1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, 1964, 1965) 8× First-Team All-Pro-val (1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1963, 1964, 1965) Tvåa laget i All-Pro (1962) 8× NFL Rushing champion (1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1963, 1964, 1965) NFL 75th Anniversary All-Time Team NFL 1960s All-Decade Team 3× NFL MVP (1957, 1958, 1965) 3× UPI NFL MVP (1958, 1963, 1965) 3× Pro Bowl MVP (1961, 1962, 1965) Lacrosse Hall of Fame

James Nathaniel ”Jim” Brown (född 17 februari 1936) är en amerikansk före detta professionell fotbollsspelare som även gjort sig känd som skådespelare. Han är mest känd för sin exceptionella och rekordartade nioåriga karriär som running back för NFL Cleveland Browns från 1957 till 1965. År 2002 utsågs han av The Sporting News till den bästa professionella fotbollsspelaren någonsin. Han anses vara en av de största professionella idrottare som USA någonsin har producerat.

Tidigt liv

James Nathaniel Brown föddes som son till Theresa (hushållerska) och Swinton Brown (professionell boxare).

På Manhasset Secondary School fick Brown 13 bokstäver och spelade fotboll, lacrosse, baseboll, basketboll och löpning. Enligt New York Times:

Mr Brown tillskriver sitt självförtroende till att ha vuxit upp på

Han hade i genomsnitt ett dåvarande Long Island-rekord på 38 poäng per match för sitt basketlag. Det rekordet slogs senare av den framtida Boston Red Sox-stjärnan Carl Yastrzemski från Bridgehampton, New York.

Sportkarriär på college

Som andraårselev vid Syracuse University var Brown den näst bästa rushen i laget. Som junior sprang han 666 yards (5,2 per carry). Under sitt sista år blev Brown enhälligt vald till första laget i All-American. Han slutade på femte plats i Heisman Trophy-omröstningen och satte skolrekord för högsta genomsnittet i rushen (6,2) och flest touchdowns i rushen (6). Han sprang 986 yards – tredje mest i landet trots att Syracuse bara spelade åtta matcher – och gjorde 14 touchdowns. I finalen av den ordinarie säsongen, en 61-7-vinst mot Colgate, sprang han 197 yards, gjorde sex touchdowns och sparkade sju extrapoäng för 43 poäng (ännu ett skolrekord). I Cotton Bowl sprang han 132 yards, gjorde tre touchdowns och sparkade tre extrapoäng. Men en blockerad extrapoäng efter Syracuses tredje touchdown var skillnaden när TCU vann med 28-27.

Brown är medlem av The Pigskin Club of Washington, D.C. National Intercollegiate All-American Football Players Honor Roll.

Kanske ännu mer imponerande var hans framgångar som multisportatlet. Förutom sina prestationer inom fotbollen utmärkte han sig i basket, friidrott och framför allt i lacrosse. Som andraårselev var han den näst bästa poängplockaren i basketlaget (15 ppg) och fick ett brev i friidrottslaget. Under junioråret hade han i genomsnitt 11,3 poäng i basket och utsågs till andra laget av All-American i lacrosse. Hans sista år utsågs han till första laget i lacrosse (43 mål på 10 matcher för att komma på andra plats i poängligan nationellt).

Professionell fotbollskarriär

Brown togs i den första rundan av 1956 års draft av Cleveland Browns. Han avgick som NFL-rekordhållare för både single-season (1 863 1963) och karriärens rushing (12 312 yards), samt ledare genom tiderna för rushing touchdowns (106), total touchdowns (126) och all-purpose yards (15 549). Han var den första spelaren någonsin som nådde milstolpen 100 rushing-touchdowns, och endast ett fåtal andra har gjort det sedan dess, trots att ligan utökades till en säsong med 16 matcher 1978 (Browns första fyra säsonger bestod av endast 12 matcher och hans sista fem av 14 matcher). Browns rekord att göra 100 touchdowns på endast 93 matcher stod sig tills LaDainian Tomlinson gjorde det på 89 matcher under säsongen 2006. Brown har rekordet i antal säsonger som leder NFL i all-purpose yards (5: 1958-1961, 1964), och är den enda rusher i NFL:s historia som har ett genomsnitt på över 100 yards per match under en karriär. Brown var också en utmärkt mottagare från bakfältet och fångade 262 passningar för 2 499 yards och 20 touchdowns. Varje säsong han spelade röstades Brown in i Pro Bowl, och han lämnade ligan med stil genom att göra tre touchdowns i sin sista Pro Bowl-match. Den kanske mest fantastiska bedriften är att Jim Brown uppnådde dessa rekord trots att han aldrig spelade efter 29 års ålder. Browns 6 matcher med minst 4 touchdowns är fortfarande ett NFL-rekord. LaDainian Tomlinson och Marshall Faulk har båda fem matcher med 4 touchdowns.

Brown ledde ligan i rushing rekordmånga gånger.

”	Han sa till mig: ”Se till att när någon tacklar dig så ska han komma ihåg hur ont det gör”. Han levde efter den filosofin och jag följde alltid det rådet.	”
-John Mackey, 1999

Browns 1 863 rushing yards under säsongen 1963 förblir ett Cleveland franchise record. Det är för närvarande det äldsta franchiserekordet för rushing yards av alla 32 NFL-lag. Även om andra har sammanställt mer storslagen statistik måste man, när man betraktar Browns ställning i spelet, ta hänsyn till hans stil att springa tillsammans med de statistiska måtten. Han var mycket svår att tackla (vilket visas av hans ledande 5,2 yards per carry) och krävde ofta mer än en person för att få ner honom.

Brown gick i pension långt före den näst främsta rushen och är fortfarande ligans åttonde främsta rushen genom tiderna, och är fortfarande Cleveland Browns främsta rushen genom tiderna.

Skådespelarkarriär

Brown började sin karriär som skådespelare med ett framträdande i filmen Rio Conchos 1964, spelade sedan en skurk i ett avsnitt av I Spy från 1967 som hette ”Cops and Robbers”, fortsatte att spela i krigsfilmen The Dirty Dozen från 1967 (under inspelningen av vilken han meddelade att han slutade som proffsfotbollsspelare), filmen …tick…tick…tick…tick…tick…tick…tick… från 1970, samt i ett flertal andra filmer. Biografen Mike Freeman krediterar Brown för att ha blivit ”den första svarta actionstjärnan”, tack vare roller som den marinkapten han porträtterade i succéfilmen Ice Station Zebra från 1968.

År 1969 spelade Brown huvudrollen i 100 Rifles med Burt Reynolds och Raquel Welch. Filmen var en av de första som innehöll en kärleksscen mellan olika raser. Raquel Welch reflekterar över scenen i Spike Lees Jim Brown: All-American. Brown spelade tillsammans med Fred Williamson i filmer som 1974 års Three the Hard Way, 1975 års Take a Hard Ride, 1982 års One Down, Two to Go, 1996 års Original Gangstas och 2002 års On the Edge. Han gästspelade också i en handfull tv-avsnitt av olika program med Williamson. År 1998 gjorde han rösten till Butch Meathook i Small Soldiers. Browns kanske mest minnesvärda roller var som Robert Jefferson i The Dirty Dozen och i Keenen Ivory Wayans komedi I’m Gonna Git You Sucka från 1988. Brown medverkade även i 1987 års The Running Man, en adaption av en Stephen King-berättelse, som Fireball. Han spelade en tränare i Any Given Sunday och medverkade även i Sucker Free City och Mars Attacks!. Brown medverkade i några tv-serier, bland annat i Knight Rider i säsong 3 premiäravsnittet Knight of the Drones. Brown uppträdde tillsammans med fotbollshjälten Joe Namath i The A-Team avsnittet Quarterback Sneak.

Andra aktiviteter efter fotbollen

Brown fungerade som färganalytiker på NFL-sändningar för CBS 1977-78.

1983, sjutton år efter att ha dragit sig tillbaka från proffsfotbollen, funderade Brown på att komma ut ur pensioneringen för att spela för Los Angeles Raiders när det verkade som att Pittsburgh Steelers running back Franco Harris skulle bryta hans all-time rushing record. Brown ogillade Harris’ sätt att springa och kritiserade Steelers running backs tendens att springa utanför gränserna, vilket var en tydlig kontrast till Browns sätt att kämpa för varje yard och att ta sig an den som kommer emot honom. Så småningom slog Walter Payton från Chicago Bears rekordet den 7 oktober 1984, och Brown hade då gjort slut på alla tankar på en comeback. Harris själv, som drog sig tillbaka efter säsongen 1984 efter att ha spelat åtta matcher med Seattle Seahawks, nådde inte upp till Browns rekord. En annan Steeler running back, Jerome Bettis (vars löpstil mer liknade Browns), skulle senare överträffa Brown.