JewishEncyclopedia.com

Namn som de grekisktalande judarna gav åt den högtid som ägde rum i femtio dagar (ἡ πεντηκόστη, sc. ἡΜέρα = ”Ḥag Ḥamishshim Yom”; jfr. Lev. xxiii. 16) efter offrandet av kornskörden under påskhögtiden (Tobit ii. 1; II Macc. xii. 32; Josephus, ”Ant.” iii. 10, § 6; I Cor. xvi. 8; Philo, ”De Septenario”, § 21). Festen på den femtionde dagen har varit en mångsidig fråga (jfr. Jubileernas bok, vi. 21: ”Denna högtid är tvåfaldig och av dubbel natur”), och som en följd av detta har den kallats med många namn. I Gamla testamentet kallas den ”skördefest” (”Ḥag ha-Ḳaẓir”; Ex. xxiii. 16) och ”veckornas högtid” (”Ḥag Shabu’ot”; ib. xxxiv. 22; 5 Mos. xvi. 10; II Krön. viii. 13; arameiska, ”Ḥagga di-Shebu’aya”, Men. 65a; grekiska, έορτὴ έΒδοΜάδων), även ”förstlingsdagen” (”Yom ha-Bikkurim”; Num. xxviii. 26; ήΜέρα τῶν νεῶν, LXX.). I den senare litteraturen kallades den också för ”avslutningsfesten” (”’aẓeret”; Ḥag. ii. 4; arameiska, ”’aẓarta”; Pes. 42b; grekiska, ἄσαρθα Josephus, l.c.). Den kallas också ”påskens sluttid” (”’aẓeret shel Pesaḥ”; Pesiḳ. xxx. 193) för att skilja den från påskens sjunde dag och från lövhyddohögtidens slutdag, dvs, slutet av fruktskörden (Lev. xxiii. 36; Num. xxix. 35; Deut. xvi. 8).

Samband med skörd.

I Palestina varade spannmålsskörden sju veckor och var en tid av glädje (Jer. v. 24; Deut. xvi. 9; Jes. ix. 2). Den började med skörden av korn (Men. 65-66) under påsken och slutade med skörden av vete vid pingsten, eftersom vete var det sista spannmålet som mognade. Pingsten var således den avslutande högtiden för spannmålsskörden, på samma sätt som lövhyddeldagen var den avslutande högtiden för fruktskörden (jfr. Pesiḳ. xxx. 193). Enligt Ex. xxxiv. 18-26 (jfr ib. xxiii. 10-17) är veckofesten den andra av de tre högtider som ska firas genom altardans av alla män vid helgedomen. De ska till helgedomen föra in ”förstlingen av veteskörden”, ”förstlingen av ditt arbete som du har sått på fältet”. Detta är inte offer som är definitivt föreskrivna för samhället; ”men med en skatt som ett frivilligt offer av din hand … skall du glädja dig inför Herren din Gud, du och din son och din dotter, … leviten som befinner sig inom dina portar, och främlingen, den faderlöse och änkan” (5 Mos. xvi. 9-12). I 3 Mosebok xxiii. 15-22 finns det dock ett regelbundet fastställt förfruktoffer som hela samhället måste frambringa. Det består av två förstlingsbröd (”leḥem ha-bikkurim”) av nytt mjöl, på två tiondelar av en epha, bakade med surdeg. Bröden skulle viftas, därav namnet ”vågbröd” (”leḥem tenufah”). Dessutom föreskrevs olika djuroffer och inget arbete var tillåtet. I Num. xxviii. 26-31 är det viktigaste pingstoffret ett offer av nytt mjöl (”minḥah ḥadashah”). Det finns också en förteckning över spannmåls- och djuroffer som skiljer sig något från förteckningen i 3 Mosebok xxiii.15-22. Dessa offer ska läggas fram utöver det fasta dagliga offret. I Men. iv. 5, x. 4 hänvisas förteckningen i 3 Mosebok till de offer som är direkt kopplade till bröden, och Numbers förteckning hänvisas till offren för pingst som betraktas som en särskild högtid; den ena var avsedd för resorna i öknen, den andra lades till efter det att israeliterna hade kommit in i det utlovade landet. Den avslutande festivalen för skördeveckorna besöktes i stor utsträckning (Josephus, l.c. xvii. 10, § 2; idem, ”B. J.” ii., iii. 1; Acts ii. 5).

K. J. L. M.-In Rabbinical Literature:

Festen är känd i Mishna och Talmud som ”’Aẓeret” ( eller ), utom i Megillah Ta’anit i., där (= ”Veckornas högtid”) förekommer, vilket förklaras betyda ”’Aẓeret”. ”’Aẓeret” översätts vanligen med ”högtidlig församling”, dvs. församlingen vid pilgrimshögtiderna. Namnet tillämpas också på påsken (5 Mos. xvi. 8) och på sukkot (3 Mos. xxiii. 36). Ibn Ezra menar att ”’Aẓeret” betecknar en helig dag, en vilodag och en dag då man slutar arbeta (jfr = ”kvarhållen”, I Sam. xxi. 7). I posttalmudisk och geonisk litteratur återupptogs det bibliska namnet ”Shabu’ot”. Pingsten infaller den 6:e Siwan och inträffar aldrig på tisdag, torsdag eller lördag. Utanför Palestina har de ortodoxa judarna sedan exilperioden firat följande dag också som ”den andra dagen av Shabu’ot”. Pingst är den femtionde dagen av ’Omer, som börjar från den andra dagen av påsken. Under templets existens offrades förstlingsfrukterna samt ett offer av två brödbröd från den nya skörden osv. (3 Mos xxiii 15-21).

”Morgonen efter sabbaten.”

Med avseende på det bibliska budet att offra ’omer ”på morgonen efter sabbaten” = (ib. vers 11), hävdade rabbinerna att ”sabbat” här helt enkelt betyder en vilodag och syftar på påsken. Sadducéerna (boetusianerna) bestred denna tolkning och hävdade att ”sabbat” betydde ”lördag”. Följaktligen skulle de överföra räkningen av ”sju veckor” från morgonen efter den första lördagen i påsken, så att pingsten alltid skulle falla på en söndag. Boethusianerna förde fram argumentet ”eftersom Moses, som en vän till israeliterna, ville ge dem en förlängd helig dag genom att annektera pingsten till sabbaten”. Johanan vände sig sedan till sina lärjungar och påpekade att lagen avsiktligt fastställde intervallet på femtio dagar för att förklara att de sju veckorna, nominellt sett, inte nödvändigtvis börjar från söndagen (Men. 65a, b). Se även fariséer.

Vissa hävdar att denna kontrovers var orsaken till att talmudisterna ersatte ”’Aẓeret” med ”’Shabu’ot” eller ”veckor”, vilket sadducéerna, och senare karaiterna under den geoniska perioden, baserade sitt negativa påstående på. Ett annat skäl kan vara att undvika förväxling med ”shebu’ot” = ”eder”. Septuagintaöversättningen τῆ ἑπαύριον τῆς πρώτης (”på morgonen efter den första dagen”) bekräftar den rabbinska tolkningen. Onḳelos omformulerar ”mi-batar yoma ṭaba” (= ”från och med efter den heliga dagen”). Karaiterna accepterade saddukeernas uppfattning. De påstår sig ha framfört ”lejon” (kraftfulla) argument vid Anans tid (840). I denna diskussion säger de att Anan offrade sitt liv(”Apiryon ’Asah Lo,” ed. Neubauer, § 6, s. 11, Leipsic, 1866). Ibn Ezra (ad loc.) argumenterar mot karaiternas påstående och hävdar att eftersom alla andra heliga dagar har fasta dagar i månaden skulle det vara orimligt att anta att pingsten var beroende av en viss veckodag. Sadducéernas ursprungliga påstående var ett av skälen till att den kristna påsken fastställdes till söndagen år 325 (Pineles, ”Darkeh shel Torah”, s. 212, Wien, 1861).

Kabalisterna och pingsten.

Den traditionella pingstfestivalen som Toráns födelsedag ( = ”den tid då vår lag gavs”), då Israel blev ett konstitutionellt organ och ”ett framstående folk”, förblev det enda firandet efter exilen. Shabu’ot-bönerna och Maḥzor har hänvisningar till detta och särskilt till de föreskrifter som härleds från Moseböckerna. Kabalisterna arrangerade en särskild ”tiḳḳun” för pingstafton, som bestod av utdrag från början och slutet av varje bok i Bibeln och Mishná, en förkortning som de ansåg vara likvärdig med läsning av de fullständiga verken och accepterade som ett godkännande av lagen. Tydligen är bruket att studera lagen hela pingstnatten gammalt (Zohar, Emor, 98a), men det finns inga uppgifter om detta bruk före kabalisterna i Safed med Isaac Luria i spetsen på 1500-talet. Bruket har sedan dess iakttagits i Europas östra stater och särskilt i Orienten.

Tiḳḳun Lel Shabu’ot.

Läsningen sysselsätter de fromma till morgonen; andra avslutar den vid midnatt. Samlingen kallas ”Tiḳḳun Lel Shabu’ot” (= ”Förberedelse för pingstafton”; jämför ”Tiḳḳḳun Lel Hosha’na Rabbah” för lövhyddo). Pentateuchläsningen innehåller tre till sju verser från början och slutet av varje ”parasha” (”sidra”). Några av de viktiga avsnitten läses i sin helhet, enligt följande: Skapelsens dagar (1 Mos. i. 1-ii. 3), utflyttningen och sången vid Röda havet (2 Mos. xiv. 1-xv. 27), givandet av dekalogen på Sinai (ib. xviii. 1-xx. 26, xxiv. 1-18, xxxiv. 27-35; 5 Mos. v. 1-vi. 9), historisk tillbakablick och en del av ”Shema'” (ib. x. 12-xi. 25). Samma metod används med utdragen ur profeterna: det viktiga kap. i. av Hesekiel (”Merkabah”) läses i sin helhet. De mindre profeterna betraktas som en enda bok: utdragen är från Hos. i.1-3, Hab. ii. 20-iii. 19 och Mal. iii. 22-24 (A. V. iv. 4-6). Rut läses i sin helhet, och av psalmerna Ps. i., xix., lxviii., cxix., cl. Ordningen av Skriftens tjugofyra böcker skiljer sig från den vedertagna: troligen är det en gammal ordning, enligt följande: (Toran) fem Moseböcker; (profeterna) Josua, domare, Samuel, kungar, Jesaja, Jeremia, Hesekiel; (de mindre profeterna) Rut, Psaltaren, Job, Ordspråksboken, Predikaren, Salomos Höga Visan, Klagovisorna, Daniel, Ester, Krönikeboken, Esra = 24 böcker. Därefter läses utdrag ur mishnayyot, början och slutet av varje avhandling, totalt sextiotre, med några viktiga kapitel in extenso; därefter ”Sefer Yeẓirah”; de 613 bud som Maimonides räknade upp (se Bud, De 613). Senare har utdrag ur Zohar som berör ämnet lagts till, med inledande och avslutande böner. Hela läsningen är uppdelad i tretton delar, efter var och en av dem reciteras en ”Ḳaddish di-Rabbanan”.

Zohar kallar tiden mellan påsk och pingst för ”brudgummen Israels uppvaktningsdagar med bruden Torá”. De som deltar i firandet av tiḳḳun är tempelmännen = ”Kungens”. Zohar har två epigram om pingsten: (1) ”I tvillingmånaden gavs tvillinglagen till Israels barn i tvillingmånaden”. (2) ”I den tredje månaden gavs den tredubbla Lagen till det tredje folket” (Zohar, Yitro, 78b).

Då Lagen gavs på pingstdagen ville rabbinerna göra den dagen till den trevligaste helgdagen. R. Josef beställde en tredje (bästa) kalv för högtiden och sade: ”Om det inte vore för denna dag hur många Josefs skulle det inte finnas på gatan!” (”utan lagen skulle det inte finnas någon åtskillnad mellan lärda”, Pes. 68b). En populär sedvänja på pingstdagen är att äta mjölkprodukter och ostkakor för att hedra lagen, som liknas vid ”honung och mjölk” (Cant.iv. 11). Köttmåltiden följer efter mjölkmåltiden. Dessa två måltider representerar de två brödbröd som tidigare erbjöds i ”bikkurim”-offret vid tempelgudstjänsten.

I synagogan läser man Ruts skriftrulle eftersom berättelsen om hur Rut omfamnar judendomen och beskrivningen av skördescenen är lämpliga för lagens och skördens högtid. Ett annat skäl som anges är att kung David, en ättling till Rut, dog på pingstdagen (”Sha’are Teshubah” till Oraḥ Ḥayyim, 494).

Blomsterdekorationer och konfirmation.

Sedvanan är allmänt utbredd att visa upp grönt på golven och att på annat sätt dekorera hemmet och synagogan med växter, blommor och till och med träd. Grönsakerna påminner om det gröna berget Sinai, träden om domedagen för fruktträd på pingstdagen (R. H. i. 2) och de påminner också om tidigare tiders skördefest.

Riten att konfirmera judiska flickor i synagogan på pingstdagen infördes av det reformerta partiet. Denna högtid valdes ut eftersom det var judendomens födelsedag. Berättelsen om Ruts erkännande av den judiska religionen ger färg åt övningen (se Konfirmation).

Den exakta dagen då lagen gavs är dock omtvistad. Rabbinerna säger att det var den 6:e i Siwan; enligt R. Jose var det den 7:e i den månaden. Alla är överens om att israeliterna anlände till Sinai öken på nymånen (2 Mos xix 1) och att dekalogen gavs den följande lördagen. Men frågan om huruvida nymånedagen föll på söndag eller måndag är oavgjord (Shab. 86b).

De tre dagarna före pingst kallas ”de tre dagarna av gränserna” () för att påminna om händelsen med de tre dagarnas förberedelser före Sinai berg (Ex. xix. 11, 12). Dessa dagar kännetecknas av att det är tillåtet att fira äktenskap, vilket är förbjudet under de andra dagarna i Sefirah utom Lag be-’Omer och Rosh-Ḥodesh. Se Aḳdamut; Förfrukter; Blommor i hemmet och i synagogan; Lag, läsning från lagen; Pilgrimsfärder till det heliga landet; Bön.

E. C. J. D. E.According to the Sects.-Critical View:

I Gamla testamentet anges inte den exakta dagen för pingstfirandet. Det framgår av Ex xxiii. 10-17, xxxiv. 18 att den firades någon gång under senvåren eller försommaren. I Deut. xvi. 9 (R. V.) anges datumet ”sju veckor från den tid då du börjar sätta sickeln i den stående säden”. I Lev. xxiii. 15, 16 anges datumet mer definitivt: ”Och ni skall räkna till er från morgonen efter sabbaten, från den dag då ni förde fram vågoffersskivan; sju sabbater skall vara fullbordade. Till morgonen efter den sjunde sabbaten skall ni räkna femtio dagar.” Betydelsen av ordet ”sabbat” i frasen ”efter sabbaten” (”mimoḥorat ha-Shabbat”) och följaktligen frågan om vilken dag pingsten skulle infalla har utgjort en huvudpunkt för olikheterna mellan judiska sekter (jfr Charles, ”The Book of Jubilees”, vi. 22, 32; xvi. 3). Sabbat kan betyda antingen en ”högtid” (Lev. xxv. 2, 46) eller veckosabbaten. I den allmänna betydelsen av ”högtid” skulle den dag då vågofferskaftet (”yom ḥanef”), dvs. ”dagen efter sabbaten”, skulle betyda dagen efter antingen den första eller den sista dagen av påsken. (a) Att ”sabbaten” i detta fall betyder den första dagen av påsken är den uppfattning som Septuaginta, Targ. pseudo-Jonathan, Targ. Onḳelos, Josefus (”Ant.” iii. 10, § 5), Filon (”De Septenario”, § 20; jämför Ḥag. ii. 4, Men. vi. 1-3) och den senare rabbinska litteraturen. Eftersom skördoffret enligt detta synsätt viftades den 16 Nisan, firades pingsten, femtio dagar senare, den 6 Siwan utan hänsyn till vilken veckodag det föll på. (b) Att ”sabbaten”, enligt den allmänna betydelsen ”högtid”, betyder den sjunde dagen av påsken, dvs. den 21 Nisan, utan hänsyn till veckodagen, är åsikten hos Falashas i Abessinien, den syriska versionen av Lev. xxiii. 11, 15, och Jubileernas bok (ca 135 f.Kr.). ”Dagen efter sabbaten” är följaktligen den 22:a Nisan. Falashaerna räknar femtio dagar enligt ett system med månader som växlar mellan trettio och tjugonio dagar, vilket innebär att veckornas högtid infaller den 12 siwan. I jubileerna firas veckornas högtid och skördens förstlingsfruktsfest på Siwan 15 (jubileerna, xvi. 1, xliv. 4). Om man räknar femtio dagar bakåt, med en kyrklig månad på tjugoåtta dagar, kommer man fram till Nisan 22 som det datum då vågskivan offrades. (c) Termen ”sabbat”, som framgår ovan, togs för att också betyda veckosabbaten.

Samband med lagens givande.

Det är svårt att avgöra om kontroversen om datumet för firandet av pingsten bara var en fråga om kalendarium eller om den hade sitt ursprung i försöket att tillskriva högtiden ett historiskt motiv, sådant som saknades i Gamla testamentet. På samma sätt som påsk och lövhyddo förknippades med historiska händelser, sammanfördes pingsten med den dag då Toran gavs på Sinai (Ex. R. xxxi.; Shab. 88a; Pes. 68b; Maimonides, ”Moreh”, iii. 41; jfr. Ex. xix. 1). Att denna association hade något att göra med kalenderkontroversen verkar följa av det faktum att både Filon och Josefus inte nämner vare sig givandet av lagen den dagen eller kalenderkontroversen. En viss inblick i ursprunget till detta samband mellan pingsten och lagens givande ges av Jubileerna, där förbundet med Noa om att äta blod ingås på veckornas högtid. Detta förbund förnyas med Abraham och med Moses på samma dag. Det behövdes bara ett steg för senare tider för att placera förbundet på Sinai också på samma dag.

Enligt Jubileerna föddes Isak (xvi. 13), Abraham dog (xxii. 1), Juda föddes (xxviii. 15) och Jakob och Laban band sig själva genom ömsesidiga löften (xxix. 7) på veckornas högtid. Se judiska. Encyc. v. 374b, s.v. Festivaler (Shabu’ot). Relationen mellan den judiska och den kristna pingsten med dess utgjutande av anden som en analogi till att lagen gavs på sjuttio språk är uppenbar.

K. J. L. M.