Antimikrobiella medelRedigera
Antimikrobiella medel injiceras intravitralt för att behandla ögoninfektioner, t.ex. endoftalmit och retinit. Det läkemedel som används beror på vilken patogen som är ansvarig för sjukdomen.
AntibiotikaEdit
Denna typ av läkemedel riktar sig mot på bakteriell infektion. Den första användningen av intravitreala antibiotika daterades tillbaka till experiment på 1940-talet, där penicillin och sulfonamider användes för att behandla endoftalmitmodeller av kanin. Senare bevisade fler studier de positiva effekterna av intravitreala antibiotika på akut postoperativ endoftalmit. På 1970-talet publicerades Peymans forskning om föreslagna doser för läkemedlen. Intravitreala antibiotika har därefter gradvis blivit den viktigaste behandlingen för att hantera bakteriell endoftalmit. Några vanliga antibiotika som administreras numera är vankomycin (för grampositiva bakterier) och ceftazidim (för gramnegativa bakterier).
Dosen av antibiotika som injiceras intravitrealt är vanligtvis låg för att undvika eventuell näthinnetoxicitet. Vissa alternativa antibiotika har också testats för att ersätta de antibiotika som har en högre risk att orsaka makulatoxicitet (t.ex. aminoglykosider). Mot bakgrund av den ökade förekomsten av antibiotikaresistens bör läkemedlen väljas och utvärderas med stöd av resultat från bakteriekulturer och antibiotikakänslighetstester. Ibland kan kombinationer av olika antibiotika behövas för att behandla polymikrobiella infektioner (infektioner som orsakas av mer än en typ av mikroorganismer), eller som empirisk behandling.
Antibiotika, t.ex. moxifloxacin, vankomycin m.m., används perioperativt och postoperativt som en vanlig metod för att förebygga endoftalmit vid kataraktkirurgi. Undersökningar visar att sådan injektion av antibiotika är mer användbar för att förhindra infektion jämfört med kemoprofylax (kemoprevention) som ges lokalt. Det har dock nyligen varit kontroversiellt om det har tillräcklig effekt för endoftalmitprofylax och om det förbättrar effektiviteten i förebyggande av endoftalmit med perioperativt povidon-jod när det används i kombination med antiseptikum.
SvampmedelRedigera
Om endoftalmit misstänks vara en svampinfektion kan svampmedel, såsom amfotericin B och vorikonazol, injiceras intravitralt för att behandla sjukdomen. Även om amfotericin B har ett brett spektrum används vorikonazol oftare nu eftersom det har högre effekt och lägre toxicitet.
Sedan 1990-talet har intravitreala antivirala läkemedel använts för att behandla cytomegalovirusretinit (CMV-retinit) hos immunbristpatienter, t.ex. aidspatienter. Några läkemedel som kan användas är ganciklovir, foscarnet och cidofovir. Mängden och frekvensen av det intravitreala medel som injiceras varierar beroende på vilket läkemedel som väljs: foscarnet måste till exempel ges oftare än ganciklovir eftersom det har en kortare intravitreal halveringstid. Om den traditionella antivirala behandlingen misslyckas kan en kombination av dessa två läkemedel injiceras. Å andra sidan kan antivirala läkemedel också administreras till patienter med akut näthinnanekros på grund av varicella-zostervirusretinit.
Anti-VEGF-läkemedelRedigera
Vaskulär endotelial tillväxtfaktor (VEGF) är en typ av protein som kroppens celler producerar för att stimulera tillväxten av nya blodkärl. Anti-VEGF-läkemedel är kemikalier som kan hämma dessa tillväxtfaktorer för att minska eller förhindra den onormala tillväxten av blodkärl, vilket kan leda till skador på ögat och synen.
Anti-VEGF-läkemedel injiceras ofta för att minska svullnad eller blödning i näthinnan, vilket kan användas för att behandla våt åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), makulärt ödem (som kan vara diabetiskt), diabetesretinopati, retinala veneocklusion, osv.
Några vanliga anti-VEGF-läkemedel är bevacizumab (Avastin), ranibizumab (Lucentis) och aflibercept (Eylea/Zaltrap).
KortikosteroiderRedigera
Kortikosteroiderna används i första hand för att minska inflammationen genom att hämma de inflammatoriska cytokinerna. Det kan användas för att behandla många ögonsjukdomar, till exempel diabetisk retinopati och retinal venocklusion.
Nedan följer några exempel på denna typ av läkemedel:
TriamcinolonacetonidEdit
Triamcinolonacetonid är ett av de vanligaste steroidmedlen för behandling av flera retinala tillstånd. Läkemedlet förekommer ofta som en ester i kommersiella läkemedel och uppträder som ett vit- till gräddfärgat kristallint pulver. Det är mycket mer lösligt i alkohol än i vatten, vilket kan vara orsaken till dess längre verkningstid (cirka 3 månader efter 4 mg intravitreal injektion av läkemedlet). Läkemedlet är också 5 gånger mer potent än hydrokortison samtidigt som det bara har en tiondel av dess natriumhållande potens.
Det har visat sig vara effektivt för behandling av onormala endotelcellsproliferationsassocierade störningar och ackumulering av intraretinell och subretinell vätska.
DexametasonRedigera
Dexametason är en potent cytokinhämmare som naturligt frigörs från mänskliga pericyer. Det har visat sig kunna minska nivåerna av intercellular adhesion molecule-1 mRNA och protein signifikant och därmed minska leukostasen och bidra till att upprätthålla den blod-retinala barriären. Dess styrka är 5 gånger större än triamcinolonacetonid. På grund av sin relativt korta halveringstid ges läkemedlet ofta som ett intravitrealt implantat för en kontinuerlig och stabil frisättning till målplatsen. Vissa nyutvecklade dexametasonimplantat, t.ex. Ozurdex, är tillverkade av biologiskt nedbrytbara material som skulle kunna injiceras intravitrealt i stället för att implanteras kirurgiskt.
Denna kortikosteroid används vanligen för att behandla störningar och sjukdomar, bland annat makulaödem sekundärt till retinala venocklusioner, pseudophakiskt cystoida makulaödem, makulaödem sekundärt till uveit, diabetiskt makulaödem och åldersrelaterad makuladegeneration.
FluocinolonacetonidRedigera
Fluocinolonacetonid är en syntetisk kortikosteroid som är lika potent som dexametason, men med en mycket lägre vattenlöslighet, vilket skulle kunna förklaras av den förlängda frisättningsperioden från det intravitreala implantatet som injiceras. Det har också visat sig ha en lokaliserad effekt i ögats bakre segment och absorberas inte i den systemiska cirkulationen, vilket gör det mindre troligt att det ger upphov till systemiska biverkningar.
Medicinen skulle kunna användas vid behandling av icke-infektiös bakre uveit och diabetiskt makulaödem, medan tillämpningar vid behandling av andra ögonsjukdomar fortfarande är under utredning.