Attleter är särskilt känsliga för värmerelaterade sjukdomar på grund av den relativa intensiteten i deras verksamhet. Överdriven värmeuppbyggnad kan göra oerhörd skada på människokroppen och kan i extrema fall vara dödlig.
Under träning kan den värme som produceras av de arbetande musklerna öka upp till 15 – 20 gånger mer än i vila. Detta motsvarar en ökning av kroppens kärntemperatur med 1 grad Celsius var femte minut. Under normala förhållanden upprätthåller kroppens termoregleringssystem en kroppstemperatur och en ökning av blodflödet till arbetsmusklerna under träning. Samtidigt ökar svettningen och avdunstningen för att motverka denna värmeproduktion. Denna så kallade ”kylningsmekanism” fortsätter att fungera så länge som en tillräcklig volym kroppsvätska upprätthålls genom frekvent återfuktning. Dehydrering får ytliga blodkärl att dra ihop sig, vilket effektivt stoppar svettproduktionen för att bevara blodvolymen. Detta leder till en dramatisk ökning av kärntemperaturen, sammanbrott i det termoreglerande systemet och samtidig ökning av kroppstemperaturen.
Hypertermi, som är när kroppens kärntemperatur börjar stiga, uppträder i tre stadier – värmekramper, värmeutmattning och värmeslag – där det sistnämnda är det allvarligaste.
Tillstånd och symtom
Värmekramper kan vara ett tidigt tecken på värmesjukdom och uttorkning. Typiskt sett klagar idrottaren över kramp i de specifika muskler som tränats och som inte kan lindras med stretching. Kramper kan uppstå efter intensiv och långvarig träning och beror på vattenförlust och obalans i kroppens elektrolyter, t.ex. salt, kalium och kalcium. Fysisk utmattning och yrsel (särskilt hos yngre deltagare) kan också förekomma. Dåligt acklimatiserade idrottare är mer mottagliga. Det är viktigt att omedelbart behandla idrottaren för att undvika allvarligare värmeskador.
Värmeutmattning är en allvarligare värmesjukdom och orsakas av en överdriven förlust av kroppsvätskor på grund av långvarig svettning. Detta tillstånd kännetecknas av riklig svettning, kall, klam och blek hud samt svag och snabb puls. Idrottaren är vanligtvis yr, fryser eller darrar och kan inte koncentrera sig. Om detta inte behandlas kan det utvecklas till värmeslag, vilket är en allvarlig, akut livshotande skada som ofta leder till allvarlig hjärnskada eller dödsfall. Skillnaden mellan värmeutmattning och värmeslag är ofta inte lika tydlig. Det är möjligt att uppvisa tecken och symtom på värmeutmattning och samtidigt ha en kärntemperatur som tyder på värmeslag.
Värmeslag är en medicinsk katastrof som kräver omedelbar läkarvård och kännetecknas av tre huvudsymtom – rektaltemperatur högre än 40oC, uttalad mental förvirring och/eller medvetslöshet samt chock. Personen svettas sannolikt inte och huden är varm, torr och röd. Pulsen kommer att vara snabb och hoppande och andningen snabb och djup. Det mest tillförlitliga sättet att diagnostisera värmeslag är dock att mäta rektaltemperaturen.
Hantering och behandling på plats
Hetskramper. Detta relativt lindriga tillstånd är en varning för att minska eller sluta träna. Det är viktigt att idrottaren avlägsnas från värmen, återfuktas med vätska som vatten och utspädd fruktjuice och övervakas med avseende på symtom som tyder på en allvarligare värmeskada. Om man äter färsk frukt, t.ex. en banan, kan man ersätta kalium.
Hettavfall och värmeslag. Det är viktigt att idrottaren omedelbart avlägsnas från värmen och placeras i ett svalt område (i skuggan eller inomhus). Dödsfrekvensen av värmeslag är direkt relaterad till längden och graden av temperaturhöjning. Om offrets temperatur kan sänkas till det normala inom 45 minuter efter den första höjningen överstiger risken för dödsfall i allmänhet inte 10 procent. Offrets kläder bör lossas eller tas bort. Att spruta kallt vatten på kroppen i närvaro av en fläkt kommer att öka värmeförlusten. Fläkten bör avlägsnas om det uppstår rysningar.
Det är också viktigt att ta temperaturen. Det enda tillförlitliga sättet att skilja mellan värmeslag och värmeutmattning är att använda en rektaltermometer. Om detta inte är möjligt är det bäst att ”gå på försiktighetens sida” och anta det allvarligare tillståndet. Så länge idrottaren är vid medvetande, låt honom eller henne dricka kall vätska. Om idrottaren är medvetslös krävs akut läkarvård för att intravenösa vätskor ska kunna ges. Slutligen kan man genom att lägga ispåsar på de stora artärerna i nacken, ljumskarna och armhålorna och genom att lägga kalla, vattendränkta lakan, handdukar eller kläder över idrottsutövaren underlätta nedkylningen av blodet från huden som återvänder till hjärtat.
Associerade riskfaktorer
Varje enskild idrottsman har en specifik tolerans för värmeexponering som kan variera beroende på allmänt hälsotillstånd, boskapsstorlek (yta och kroppskvot), konditionsnivå, acklimatisering, utmattningstillstånd, nyligen intagen kost samt vätske- och elektrolytförbrukning. Dessutom är personer som är yngre än 15 år och äldre än 40 år mer känsliga för värme.
Attleter bör ha obegränsad tillgång till vatten vid alla träningar och tävlingar. De bör uppmuntras att dricka mer vatten än de kanske vill, särskilt under perioder av långvarig aktivitet i varmt väder. Vattenförlusten kan kompenseras genom adekvat vattenintag före, under och efter träningsperioden. Utspädda kommersiella elektrolytdrycker kan också användas, men i full styrka kommer både dessa och salttabletter att minska absorptionen av det vatten som behövs. Observera att salttabletter inte rekommenderas eftersom de sitter i magen och gör mer skada än nytta. Ofta kan idrottare förbereda sig för den ökade elektrolytförlusten vid intensiv aktivitet i värme genom att lägga till små mängder salt i sin vanliga kost före tävlingen. Om inte en tillräcklig mängd av kroppens yta exponeras kan svetten inte avdunsta och kroppen kan inte svalna. Både idrottsutrustningen och kläderna bör möjliggöra tillräcklig avdunstning av svett under perioder med höga temperaturer och hög luftfuktighet, och bör inte täcka värmeförlustområden (nacke, armhålor, insida av låren) i alltför stor utsträckning.
Träningar och matcher bör schemaläggas så att idrottsutövarna inte utsätts för dagstemperaturer som är som högst. Det är klokt att använda National Weather Service’s värmeindex. Ett 4-8 dagars program med successivt längre träningsperioder i värmen förbättrar cirkulations- och svettningsreaktionerna som leder bort värmen, vilket minimerar förekomsten av värmeutmattning. Träningen bör öka långsamt (dvs. under en 2-3 veckors period) i klimat med högre temperaturer och/eller luftfuktighet än vad idrottarna är vana vid. Yngre idrottare, idrottare med dålig kondition och överviktiga idrottare tar längre tid på sig att acklimatisera sig.