FILM
Med 1970-talets mörka och kusliga miljö som bakgrund skapade Scorsese en av filmens bästa fallstudier
*Denna recension innehåller spoilers.*
Martin Scorsese gjorde sig ett namn redan i början av 1970-talet. Hans filmer Mean Streets och Alice Doesn’t Live Here Anymore samlade tillräckligt mycket uppmärksamhet för att han skulle bli uppsökt av Hollywoodproducenter och manusförfattare i hopp om att samarbeta med honom i en film. Även om dessa filmer var relativa framgångar skulle de blekna i jämförelse med det hav av lovord som skulle bli hans väg för hans nästa film.
Historien börjar med Paul Schrader, mannen som skrev manuset och gav världen innehåll. Han baserade berättelsen på sina erfarenheter av att leva ensam i centrala New York. Han beskrev denna period av sitt liv som mycket depressiv och full av dåliga idéer. Det är viktigt att betona att detta också var en mörk period i den amerikanska historien. Skandaler som Vietnamkriget, Watergate, petroleumens framväxt och en ökad brottslighet i städerna resulterade i en dyster tidsanda för det amerikanska folket, där många var osäkra på hur framtiden skulle se ut. Denna bild fångades livligt i olika filmer från den tiden, och många förklädde sina berättelser för att hålla sig borta från censuren.
Med tanke på dessa förhållanden fortsatte Schrager med att köpa in manuskriptet och hittade den perfekta samarbetspartnern i Scorsese. De två kom genast överens och började göra förberedelser för filmen. Skådespelaren Robert De Niro hade tidigare arbetat med Scorsese på Mean Streets och hade nyligen tilldelats Oscar för bästa biroll i The Godfather Part II och blev också snabbt anlitad för rollen. Med kärnan i samarbetet mellan de tre inrättad började den perfekta stormen av kreativitet.
Filmen börjar med ett olycksbådande soundtrack, komponerat av den store Bernard Herrmann. Till musiken hör bilder av New York Citys gator och taxibilar. Musiken skiftar till en jazzigare ansats när en närbild av en mans ögon avslöjas. Detta är vår första indikation på att filmen kommer att vara en enda karaktärsstudie, och den fångar på ett briljant sätt den mörka tonen och stämningen som kommer att dominera berättelsen.
Vår första fullständiga introduktion av huvudrollsinnehavaren Travis Bickle sker på det lilla och smutsiga kontoret på ett taxilager. När Travis kommer in i rummet syns projicerad rök från kloakerna över hans kropp. Scorsese använde denna effekt för att symbolisera Travis mentala tillstånd: han är en man som kommer från helvetets djup, och detta bevisas ytterligare av hans anmärkning om att han tjänstgjorde i Vietnam. Efter en tuff start med mannen som ansvarar för att anställa honom, panorerar Scorsese till en närbild av Travis som ett sätt att ytterligare demonstrera idén om en tickande tidsbomb.
Filmen ägnar lite eller ingen uppmärksamhet åt någon annan karaktär förutom Travis. Allt kretsar kring honom och hans ensamhet. Människorna runt omkring honom är inte fyllda och verkar nästan vara bakgrundsbrus. Scorsese uppnår denna riktning genom att alltid placera Travis i hörnet av varje bild han är med i. Vid middagen med sina taxipartners talar han sällan och dyker alltid upp senare än de flesta på grund av att han arbetar längre. Han förklarar hur han arbetar över 70 timmar i veckan och fortfarande inte kan sova, och uttömmer nästan alla vägar för att undkomma plågorna. Trots att han påstår att han föraktar stadens lågstadier, knarkare, langare, hallickar och horor, befinner han sig i ständig närvaro av dem. Filmen förklarar aldrig direkt Travis handlingar, utan förlitar sig mer på att publiken ska bilda sina egna teorier.
När filmen fortskrider börjar Travis mentala tillstånd långsamt att snabbt försämras. Han försöker bättra sig genom att gå ut med en kvinna vid namn Betsy, som arbetar i kampanjen för att välja Charles Palantine till president. Deras inledande utbyten var vänliga, men saker och ting blir sura när Travis tar med henne för att se en porrfilm. Filmen är ambivalent när det gäller Travis handlingar. Vi är osäkra på om han gjorde detta av illvilja eller av hemsk social IQ. Denna katastrof förvärrar hans nedåtgående spiral ytterligare.
Travis börjar komma i form och börjar aktivt leta efter problem. Han uttrycker för sin kollega Wizard att han har några mycket dåliga idéer i huvudet som ett rop på hjälp, men inget fruktbart kommer ut av samtalet. Vid en brytpunkt börjar han köpa vapen och skapa sofistikerade hölster från skrivbordslådor. Det är här som berättelsen börjar fokusera intensivt på Travis tröttsamma handlingar, med tonvikt på skottlossningen av en beväpnad rånare. Trots att handlingen kommer till en butiksanställds försvar lämnar den honom i ett förtvivlat tillstånd, vilket visas i ett av filmens mest minnesvärda ögonblick där han stirrar tomt på sin tv-skärm medan Jackson Brownes ”Late For the Sky” spelas i bakgrunden.
Alla helvetet börjar bryta loss i filmens klimax. Travis, efter att ha tillbringat mycket tid med att observera en barnprostituerad kvinnas affärer vid namn Iris, bestämmer sig för att vidta åtgärder i hopp om att röra henne bort från ett sådant liv. Han möter ett par vägspärrar på vägen, bland annat Sport, hennes hallick, och efter ett tag bestämmer han sig för att vidta extrema åtgärder. I ett av filmhistoriens mest otroliga slut går Travis på ett absolut raseri i ett försök att rädda Iris. Perfekt filmat och koreograferat fungerar ögonblicket som en katalysator för Travis som karaktär och ger honom en önskan att bli sedd och beundrad.
Filmen slutar dock inte där. Travis överlever skottlossningen och återgår snabbt till sitt jobb som taxichaufför. Han träffar Betsy igen, den här gången på mer vänskapliga villkor. Filmens slut är ambivalent, där Travis oroväckande stirrar på ett okänt föremål i backspegeln. Både Schrader och Scorsese säger med eftertryck att det är tänkt att representera Travis ständiga tillstånd av paranoia och förbittring, vilket tyder på att han fortfarande inte mår bra.
En del av det som gör Taxi Driver till en så tilltalande film är avsaknaden av en tydlig riktning eller avsikt. Filmen bärs helt och hållet av den stämning den skildrar nästan till ett fel, men den fungerar perfekt för att illustrera den ambivalenta stämningen i epoken. New York var på gränsen till konkurs och gatorna var fyllda av hög brottslighet och dåliga levnadsförhållanden. Det speglade hela landets tillstånd, som fortfarande hyste agg mot det förflutna. Scorsese kanaliserade all ilska och vrede till den komprimerade berättelsen om en man som är nära bristningsgränsen på grund av sin omgivning och fångade förtvivlan i en sådan situation nästan till perfekt tonhöjd.
Filmen valdes ut för tävling vid filmfestivalen i Cannes 1976 och belönades med Palm d’or. Den möttes av ytterligare lovord i Amerika, fick universell hyllning och etablerade Scorsese som en av de bästa filmskaparna i sin tid. Nästan 45 år efter den första versionen är Taxi Driver fortfarande en hörnsten i filmskapande. Den skildrar stämningen i en epok och ställer den mot universella teman. Den är inte lika komplicerad som filmer som Memento, men är förvisso fylld av en ”show don’t tell”-strategi där åskådaren lämnas att organisera pusslet. Denna status hade inte varit möjlig utan Martin Scorseses suveräna regi, som skapade en film utan motstycke när det gäller att skildra den långsamma nedstigningen till galenskap.
.