Tåget stannade sakta när solen höll på att gå upp över bergen i den heliga dalen. ”Alla som går av vid kilometer 104, här är det”, sa en röst i högtalaren i Vistadome. Det fanns ingen väg eller station; vi hoppade bara ut genom dörren på grusvägen medan tåget snabbt rullade iväg. Om det inte hade varit för skylten bara några meter framför oss där det stod ”Welcome to the Inka Trail” (med den lokala stavningen med ett K i stället för turistens C) skulle vi ha gått vilse.
Min man och jag var i Peru för att bocka av en långvarig sak på vår lista: Machu Picchu, ett citadell från inkafolket som ligger högt upp i Anderna. Under planeringen av resan gick vi fram och tillbaka och bestämde oss för om vi skulle göra den fem dagar långa vandringen längs hela Inkavägen, som är 26 mil lång, eller om vi skulle ta den bekväma 20-minuters bussresan upp till den antika platsen från staden Aguas Calientes. Som ett aktivt par ville vi ha lite av en utmaning, men som en person som ofta jämförs med ”Prinsessan och ärtan” när det gäller mina sovmöjligheter, trodde jag inte att en fullfjädrad campingresa skulle passa mig. Det var då jag började undersöka om det var möjligt att göra en endagsvandring.
Som man står ovanför ruinerna och tittar ner på den grönskande dalen nedanför och de närliggande bergens toppar inser man att det verkligen lever upp till hypen.
Dagars googlande gav mycket begränsad information och det verkade som att vi skulle tvingas fatta ett beslut mellan de två ytterligheterna. Det fanns också frågan om att säkra ett tillstånd: Eftersom leden är begränsad till 500 personer (inklusive guider, bärare, kockar och vandrare) per dag rekommenderas att man bokar sex månader i förväg, och här var vi i juli och planerade en resa för september. En avdelning inom den peruanska regeringen som heter La Dirección Regional de Cultura (DRC) ansvarar för att utfärda alla tillstånd för Inca Trail, och endast DRC-godkända Inca Trail operatörer får köpa dem.
Just när det verkade som om allt hopp var förlorat, snubblade jag över hemsidan för en lokal researrangör som heter Sam Travel Peru. De hade en möjlighet att åka från Cusco klockan tre på morgonen, ta en två timmar lång tågresa, vandra cirka fem timmar från kilometer 104 på Inkaleden till Machu Picchu (cirka sex mil lång och 2 600 fot på höjden till ingången till Solporten) och återvända tillbaka till Cusco med tåg, allt inom 24 timmar. Vi ville stanna ett par nätter på det nya Sumaq Machu Picchu Hotel i staden Aguas Calientes vid basen av den berömda platsen, och researrangören sänkte till och med priset eftersom vi inte skulle ta tåget tillbaka. Ännu bättre nyheter? De strikta tillståndsreglerna gäller inte för vandrare som gör en endagsvandring, så vi var guld värda.
När vi äntligen steg av tåget och hälsades välkomna av vår guide Wilbert, blev all planering och forskning genast värt det. Vi fick några snacks och en packad lunch att stoppa i våra ryggsäckar, som vi hade parat ner till flaskor med vatten, saker för att förhindra effekterna av elementen (som kokabladsgodis mot höjdsjuka och insektsspray mot svärmar av myggor), och baskläder. Vi gick inte mer än 15 minuter innan vi stötte på en uppsättning inkaruiner. När vi satt och lyssnade på den lilla historielektionen om platsen kunde vi inte tro att vi redan såg otroliga kvarlevor. De var inte avspärrade, det fanns inga skyltar, det var bara en 500 år gammal plats vid sidan av stigen. Vi visste inte att dessa pärlor skulle vara utspridda över hela leden.
Getty
Under de följande timmarna vandrade vi över träbroar, tog in panoramautsikter och fick veta att det finns mer än 400 arter av orkidéer i den heliga dalen – vem hade kunnat veta det? Vår mittpunkt var en annan framstående inkaplats som heter Winawayna. Efter att ha hört skräckhistorier om hur trångt Machu Picchu kan bli (mer än 2 500 personer per dag) var vi lite nervösa för att det skulle vara överfullt med turister. Till vår förvåning var vi de enda människorna där. ”Det enda sättet att ta sig till den här platsen är genom att vandra”, sa Wilbert. ”Så det förblir ganska tyst.” Vi hade turen att vi hade en privat guide, och otroligt nog såg vi bara en handfull andra människor under hela vandringen. (Tydligen tar de flesta bara bussen upp till Machu Picchu.)
När vi vandrade längs jordbruksterrasser och kom nära de strövande lamorna kändes det som om vi hade snubblat över denna gömda skatt. De enda ljuden var det avlägsna brusande vattnet från Urubamba-floden nedanför och enstaka myggor som surrade förbi. Hur skulle Machu Picchu kunna vara bättre än så här? Vi ville ta reda på det – och var tvungna att komma tillbaka till civilisationen – så vi fortsatte vandringen efter att ha stannat för en snabb lunch.
Vid denna tidpunkt var morgonens kalla temperaturer som övergick i ett lätt duggregn för länge sedan borta, och dagens värme var väl över oss. Regnkappan och tröjan togs av och solskyddet och solglasögonen togs på. (Viktigt råd: klä dig i lager, för på några timmar kommer du att gå igenom alla fyra årstiderna). Vid 13-tiden, efter ungefär fyra och en halv timmes ansträngande vandring, nådde vi äntligen Sun Gate. Även om de flesta försöker ta sig till Machu Picchu för att se soluppgången, berättade vår guide att det faktiskt är bättre att åka dit på eftermiddagen, eftersom de flesta folkmassorna har försvunnit och molnen har brunnit bort. För att inte tala om att vi kom i motsatt riktning av alla turister som tog bussen upp. Vi hade lyckats.
När man står ovanför ruinerna och tittar ner på den grönskande dalen nedanför och topparna på de närliggande bergen som Wayna Picchu, inser man att den verkligen lever upp till hypen. Visst, det finns massor av andra människor, men utsikten är så vidsträckt och överjordisk att turisterna och selfiepinnarna verkar försvinna. Vi måste ha tagit 10 000 foton själva i ett försök att fånga den intrikata skönheten som vi såg med våra ögon.
Vi vandrade runt på platsen i ytterligare ett par timmar med Wilbert och lärde oss om Machu Picchus historia, vad de olika byggnaderna användes till och hur platsen har lyckats överleva under alla dessa år. Varje ny del av informationen, som det faktum att släta stenar betecknade en helig plats, höll oss igång trots att den fysiska tröttheten började infinna sig.
Med solen som började gå ner begav vi oss ut från platsen till raden av bussar som förde folk ner för berget. Det krävs separata biljetter för att gå ombord på bussen, men de flesta researrangörer bokar dessa i förväg åt dig. Om du är sugen på det finns det också stigar för att vandra ner för berget. Det var vi inte. Precis utanför ingången/utgången finns det en liten monter där du kan stämpla ditt pass med en nyhetsstämpel från Machu Picchu. Det gjorde jag.
På den långa slingrande vägen ner till Aguas Calientes fann jag att mitt huvud guppade när dagens utmattning satte in. En-dagsalternativet var perfekt för människor som har begränsad restid, fysiskt inte kan göra hela vandringen eller helt enkelt inte gillar att campa. Jag var smutsig, svettig och öm, men lycklig. Skulle jag ha klarat fyra dagar till av detta? Visst, men när vi möttes av en varm handduk och en traditionell Pisco sour på det femstjärniga hotellet visste jag att vi hade gjort rätt val.