Soul- och gospelmusiklegenden Al Green
Femtio år sedan hittade rätt sångare och rätt producent varandra i Memphis. Al Green, född i Arkansas, hade då släppt ett album, men ”Back Up Train”, trogen titeln, antydde en begåvad sångare som inte var säker på sin inriktning. Willie Mitchell från Mississippi, som var nästan 20 år äldre än Green, var en producent och bandledare som hade arbetat i flera år i studion och på vägarna.
De träffades i Midland, Texas, enligt Green.
”Jag spelade en spelning där och han sa att jag hade en vacker röst”, säger Green i en telefonintervju. ”Jag sa: ’Okej, okej’. Jag kom tillbaka nästa kväll och gjorde en spelning med honom. Och han bad mig komma tillbaka till Memphis. Så jag plockade upp mina kläder och flyttade till Memphis.”
Flödigheten i Greens sångröst går stick i stäv med hans konversationsstil, som är utspridd och lös med tid och plats. Så hans version av historien innehåller också en hänvisning till Michigan och dunkla detaljer om ett barrumsbråk om en kvinna.
”Jag önskar att det hade varit bättre tider, bättre än ett barrumsbråk om en kvinna”, säger han. ”Det är inte särskilt roligt, eller hur? Men nu är jag predikant och jag säger till alla syndare där ute att de ska hålla sig borta från de där bråken.”
Al Green
När: 20.00 den 30 april
Var: 20.00 den 30 april
Och var: Smart Financial Centre, 18111 Lexington, Sugar Land
Detaljer: Var: Den sista dagen på kvällen, den 1 april: Det är en tillfällig träff och en viss visdom om hur man undviker fysiska konflikter inom ramen för ett dryckesställe.
Ibland blir det så surrealistiskt att prata med Green att det blir svårt att gå tillbaka till kaninhålets mynning. En fråga om hans ungdom i Arkansas ger kommentarer om hans far, hans mor, en flaska vin och en graviditet. Rimligt. Men sedan kunde jag inte riktigt följa en tangent om ”chasing kangaroos and stuff.”
När konversationens vita brus hotar att bli öronbedövande skjuter Green klart och tydligt: ”Andrew, jag skojar med dig. Jag har bara roligt.”
Även efter detta erkännande visar det sig att det är mer komplicerat att få fram Greens tankar än Mitchell att få hans röst på band. I år är det 50 år sedan Green Is Blues, det första samarbetet mellan Green och Mitchell, kom ut. Skivan är ofullkomlig, men den visade att den äldre producenten guidade sin löjligt begåvade sångare in i ett nytt rum.
Greens röst är ett av de stora instrumenten i den amerikanska populärmusiken. Mitchell förde honom bort från lättviktig R&B och placerade honom på en plats där Green kunde uppvakta även en poppublik. De hämtade inspiration från countrymusik (Carl Smiths ”Gotta Find a New World”), soul (”The Letter”), klassisk pop (Gershwins ”Summertime”) och modern pop/rock (Beatles ”Get Back”).
”Green Is Blues” är dock viktigast som en startpunkt. Green och Mitchell skulle arbeta i ett par år med sin musik. På ”Al Green Gets Next to You” från 1971 fann man att de mer bekvämt bäddade in Greens röst i Mitchells arrangemang av kända låtar från aktörer eller författare som Doors, Barrett Strong, Bert Burns och Roosevelt Sykes. 1972 hade de knäckt en kod och kommit fram till sin egen distinkta variant av glödande soulmusik med ”Let’s Stay Together”.
Om Green känner till detaljerna i framgångsreceptet är han ganska försiktig.
”Vi försökte bara med saker, bara jag som sjöng saker och han som fick en känsla för min röst”, säger Green. ”Det började ganska enkelt. Stå vid mikrofonen där och låt oss se hur det låter. Det var så det började, egentligen.”
Förflyttning till gospel
Oavsett hemligheten fungerade tillvägagångssättet. Mellan 1972 och 1973 gjorde de två fyra album som är oantastliga klassiker: ”Let’s Stay Together”, ”I’m Still in Love With You”, ”Livin’ for You” och ”Call Me”.
Musiken var uppbyggd av vackra små delar som arbetade i harmoni. Den omedelbara klassikern ”Love and Happiness” tjänar som modell, med ett gitarrlick, ett svängande keyboard och knäppande trummor – alla ikoniska i sitt distinkta sound, var och en smält in i varandra när Green utforskade alla hörn av sin röst. Han kunde nå de höga tonerna och sälja dem med passion lika bra som han kunde göra det låga mumlet. Rösten hade alltid funnits där, men Green blev under dessa år en stor sångare.
Likt andra stora soulsångare från södern kämpade Green en del under disco-eran. Han satte 13 hits på poplistorna mellan 1971 och 1975. Men 1974 var året då livsstilen kom ikapp honom, vars crescendo blev en ökänd tragedi som involverade hans flickvän, en gryta med kokande gryn och ett självmord. Green ändrade sig och kastade sig in i Full Gospel Tabernacle i Memphis. Gospelinspelningar följde, men sekulära inspelningar blev sällsynta.
Men i mitten av 90-talet hittade han återigen sin affinitet för sekulär soulmusik precis vid den tidpunkt då Rock & Roll Hall of Fame tog in honom. Green har inte gjort så många inspelningar sedan dess – bara fyra sedan 1995 och ingen sedan 2008. Ändå har han hittat till scenerna sedan dess och spelat några av de hits som har hållit sig kvar nu i nästan ett halvt sekel. Utan tvekan kommer han att spela några av dem vid sin spelning på Smart Financial Centre på tisdag kväll.
Och det är ungefär allt han har att säga om den perioden.
”Säg till Houston, ’Hello!'”, säger han. ”Vi kommer över dit och tar med oss hela bandet. Kommer att jamma upp det lite grann. Alla de bra sakerna. Det är vad vi försöker göra. Vi tar med oss det bästa.”