Snygga djur: De graciösa guanacos är släkt med kameler. De uttalas ”gwa NAH ko” och lever i hela Sydamerika på torra, öppna marker i bergen eller på slätterna. Guanacos har en lugn attityd, så människorna började domesticera dem för att använda dem som packdjur.
Resultatet är dagens lama, som är den domesticerade versionen av guanacon – lamaer existerar inte i vildmarken. En annan gren av släktträdet är alpacka, som också är en typ av domesticerad guanaco som odlas för sin mjuka ull.
Allakanen är en typ av domesticerad guanaco, som också är en typ av domesticerad guanaco som odlas för sin mjuka ull. Guanacos är mindre än 1,2 meter långa vid axeln och har en smal kropp, långa ben och en lång hals. De är kortare och mindre än sina kamelsläktingar. Även om de verkar ömtåliga kan guanacos väga upp till 120 kg (265 pund). Hanar av guanacos är större än honor. Alla guanacos har en tjock, ullig päls som kan vara ljusbrun, brungul eller roströd. Buken, bakdelen och baksidan av benen är vanligtvis vita, medan huvudet, öronen och nacken är grå. Dessa färger hjälper guanacos att smälta in i sina gräs- och ökenmiljöer.
Guanacos har stora ögon med tjocka fransar för att skydda dem från damm och smuts som sparkas upp av hårda vindar. Deras öron är stora och spetsiga. Även om de är släkt med kameler har de inga pucklar på ryggen. Vad de däremot har gemensamt med kameler är deras fötter. Två vadderade tår på varje fot hjälper dem att stå på steniga stigar eller grusbackar. Deras fötter kan bäst beskrivas som ”knöliga”
De flesta guanacos lever i flockar. De springer när de blir hotade, och deras bästa chans att undkomma ett rovdjur, t.ex. ett bergslejon eller en räv, är att göra det tillsammans. Om de springer i grupp kan det förvirra rovdjuret och göra det svårare att fokusera på en enskild individ.
Guanacos har många sätt att ta sig fram. På de öppna platser där de lever finns det ingen plats att gömma sig på. Men guanacos är utmärkta löpare och når hastigheter på 64 kilometer i timmen, precis som hästar. Deras mjuka hovar med mjuka sulor ger bra dragkraft i grusig terräng. Guanacobarn, som kallas chulengos eller guanaquitos, kan springa strax efter födseln. Guanacos är också starka simmare och trivs med att stå eller ligga i bergsbäckar. Oavsett om de går, springer eller simmar är guanacos atletiska.
Alla vilda djur har många sätt att kommunicera, även om vissa sätt är trevligare än andra. Guanacos börjar med att använda standardmetoden med öron, kropp och svanspositioner. När öronen står upp betyder det att guanaco är avslappnad. Öronen framåt betyder att guanaco är alarmerad, och öron som ligger platt signalerar aggression. En svans som pekar nedåt är normalt, rakt ut är ett tecken på en alarmerad guanaco och rakt upp är en aggressiv signal. Ett möte näsa-till-näsa är en typ av hälsning, medan en nedsläckt hållning indikerar underkastelse.
Guanacos kommunicerar också genom vokaliseringar. Deras ljud sträcker sig från höga triller till snuttande och skrikande. Deras larmsignal låter som en blandning mellan ett bläkande och ett skratt.
Guanacos har andra kommunikationsmetoder som vissa människor kan tycka är äckliga. De kan spotta upp till ett avstånd av 1,8 meter och har ett bra sikte. Vad finns i deras spott? Deras maginnehåll, som består av mat som har stuvats i matsmältningssaft. Mat är inte bara till för att ätas när det gäller guanacos!
Guanacos använder också sin dynga som ett sätt att kommunicera: dynghögar markerar revirgränser för dem. Nästa gång du träffar en guanaco får du hoppas att den har trevliga saker att säga till dig!