Grönlands historia

2007 Schools Wikipedia Selection. Relaterade ämnen: Allmän historia

Historien om Grönland, världens största ö, är historien om livet under extrema arktiska förhållanden: ett istäcke täcker cirka 84 procent av ön, vilket i stort sett begränsar mänsklig verksamhet till kusterna. Grönland var okänt för européerna fram till 900-talet, då det upptäcktes av isländska vikingar. Före denna upptäckt hade Grönland länge varit bebott av arktiska folk, även om det tydligen var obefolkat när vikingarna anlände; de direkta förfäderna till de moderna inuiterna på Grönland anlände inte förrän omkring 1200 från nordväst. Vikingarnas bosättningar längs sydvästkusten försvann så småningom efter cirka 450 år. Inuiterna överlevde och utvecklade ett samhälle som passade till det alltmer förbjudna klimatet (se Lilla istiden) och var det enda folket som bebodde ön under flera hundra år. Danmark-Norge gjorde ändå anspråk på territoriet, och efter flera århundraden utan kontakt mellan de vikingatida grönländarna och det skandinaviska moderlandet fruktade man att de hade fallit tillbaka till hedendom, så en missionsexpedition skickades ut för att återinföra kristendomen 1721. Eftersom ingen av de försvunna grönländska vikingarna hittades fortsatte Danmark-Norge istället att döpa de lokala grönländska inuiterna och utveckla handelskolonier längs kusten som en del av sina ambitioner som kolonialmakt. Koloniala privilegier bibehölls, t.ex. handelsmonopol.

Under andra världskriget blev Grönland effektivt löst, socialt och ekonomiskt, från Danmark och mer anslutet till USA och Kanada. Efter kriget återgick kontrollen till Danmark, och 1953 omvandlades den koloniala statusen till ett utomeuropeiskt Amt (län). Även om Grönland fortfarande är en del av Konungariket Danmark har landet haft självstyre sedan 1979. År 1985 blev ön det enda territoriet som lämnade Europeiska unionen, som den hade anslutit sig till som en del av Danmark 1973.

Tidiga paleoeskimiska kulturer

Grönlands förhistoria är en berättelse om upprepade vågor av paleoeskimisk invandring från öarna norr om det nordamerikanska fastlandet. Som en av de mest avlägsna utposterna för dessa kulturer var livet ständigt på gränsen och kulturer har tillkommit och sedan dött ut under århundradena. Om perioden före den skandinaviska utforskningen av Grönland kan arkeologin endast ge ungefärliga tider:

• Sackaq-kulturen: 2500-800 f.Kr. (södra Grönland).
• Kulturen Independence I: 2400-1300 f.Kr. (norra Grönland)
• Kulturen Independence II: 800-1 f.Kr. (längst i norr på Grönland).
• Kulturen Early Dorset eller Dorset I: 700 f.Kr. – 200 e.Kr. (södra Grönland).

Det råder allmän enighet om att ön förblev obefolkad i flera århundraden efter kollapsen av den tidiga Dorsetkulturen.

Norsk bosättning

Öarna utanför Grönland observerades av Gunnbjörn Ulfsson när han blåstes ur kurs när han seglade från Norge till Island, förmodligen i början av 900-talet. Under 980-talet gjorde isländska vikingar de första europeiska upptäckterna av Grönlands fastland, och då de fann landet obefolkat bosatte de sig på sydvästkusten. Namnet Grönland (Grønland) har sina rötter i denna kolonisation och tillskrivs allmänt Erik den Röde (inuiterna kallar det Kalaallit Nunaat, ”Vårt land”), och det har spekulerats om dess betydelse. Vissa har hävdat att kusterna i fråga var bokstavligen gröna vid den tiden på grund av det medeltida optimala klimatet, i och med att de vikingatida bosättarna praktiserade någon form av agrar ekonomi. Andra har misstänkt att namnet delvis var en reklamsatsning för att locka folk att bosätta sig där genom att få det att låta mer attraktivt. Tillståndet på Grönland på 900-talet kan ha varit mer gästvänligt än i dag.

Erik den Röde förvisades från Island i tre år på grund av ett mord och seglade till Grönland, utforskade kusten och gjorde anspråk på visst land som sitt eget. Han återvände sedan till Island för att få folk att bosätta sig på Grönland. Datumet för kolonins etablering sägs i de nordiska sagorna ha varit 985 då 25 fartyg gav sig av med Erik den Röde (endast 14 anlände säkert till Grönland). Detta datum har bekräftats ungefärligt genom radiokoldatering av vissa kvarlevor från den första bosättningen i Brattahlid (nu Qassiarsuk), som gav ett datum omkring år 1000. Enligt legenden var det också år 1000 som Erics son, Leif Ericson, lämnade bosättningen för att upptäcka Vinland (som allmänt antas ligga i Newfoundland.)

Denna koloni nådde en storlek på 3 000 till 5 000 personer, till en början i två bosättningar – den större östra bosättningen och den västra bosättningen (med en toppstorlek på cirka 1 000 personer.) Minst 400 gårdar är kända. Detta var en betydande koloni (det moderna Grönlands befolkning är endast 56 000) och den bedrev handel med elfenben från valrossbetar med Europa samt exporterade rep, får, sälar och boskapsskinn enligt en redogörelse från 1200-talet. Handel med stockfisk (torkad torsk) är också möjlig. Kolonin var beroende av Europa (Island och Norge) för järnverktyg, trä (särskilt för båtbygge), kompletterande livsmedel samt religiösa och sociala kontakter. Handelsfartyg från Island reste till Grönland varje år och övervintrade ibland på Grönland.

I 1126 grundades ett stift i Garðar (nuvarande Igaliku). Det var underställt det norska ärkestiftet Nidaros (nuvarande Trondheim). Minst fem kyrkor på Viking Grönland är kända från arkeologiska lämningar. År 1261 accepterade befolkningen även den norska kungens överhöghet, även om den fortsatte att ha sin egen lagstiftning. År 1380 ingick detta rike en personalunion med Konungariket Danmark. Efter att till en början ha varit blomstrande minskade de skandinaviska bosättningarna under 1300-talet. Den västra bosättningen övergavs omkring 1350. År 1378 fanns det inte längre någon biskop i Garðar. Efter 1408, då ett äktenskap registrerades, nämns bosättarna inte längre i några skriftliga dokument. Det är troligt att den östra bosättningen var nedlagd i slutet av 1400-talet även om inget exakt datum har fastställts.

Nedläggningen av de grönländska nordiska bosättningarna

Det finns många teorier om varför de nordiska bosättningarna kollapsade på Grönland. Jared Diamond, författare till boken Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed, menar att fem faktorer bidrog till att kolonin på Grönland gick under: miljöskador, klimatförändringar, fientliga grannar, förlust av kontakt och bristande anpassning. Undersökningar av dessa faktorer har lett till många studier och nya upptäckter. The Frozen Echo av Kirsten Seaver ifrågasätter några av de mer allmänt accepterade påståendena om den grönländska kolonins undergång. Seaver antar till exempel att Grönlandskolonin var friskare än vad man vanligtvis tror och att grönländarna inte bara svalt ihjäl. Snarare kan de ha utplånats av infödda eller oregistrerade europeiska attacker, eller så övergav de kolonin antingen för att återvända till Island eller för att söka sig till Vinland. Dessa teorier strider dock mot de fysiska bevis som hittats på gårdsplatserna. Avsaknaden av personliga tillhörigheter på dessa platser tyder på att vikingarna helt enkelt packade ihop sina tillhörigheter och gav sig av.

Miljöskador är en av teorierna som beror på den ogästvänliga terrängen. Grönland var kallare än Island och Norge. Den kalla västgrönländska strömmen som strömmade ner från Arktis gav långa vintrar; vädret växlade dock årligen. Den enda växtlighet som förekom var säv och i sällsynta fall dvärgbuskar. Palynologers tester av pollenräkningar och fossila växter bevisar att grönländarna kämpade med både jorderosion och avskogning. Eftersom landet var jordbruksmässigt odugligt, tog grönlänningarna sin tillflykt till boskapsskötsel och jakt för att få mat.

För att undersöka möjligheten av en klimatavkylning borrade vetenskapsmännen in i Grönlands istäcke för att få kärnprover. Syrgasisotoperna från isarna tydde på att den medeltida värmeperioden hade orsakat ett relativt mildare klimat på Grönland, som varade ungefär mellan 800 och 1200. År 1300 började dock klimatet gradvis svalna och så småningom nådde den så kallade ”lilla istiden” intensiva nivåer på Grönland år 1420. Arkeologiska utgrävningar av avfallshögar från de tidigaste vikingagårdarna på Grönland och Island visar fler ben från får och getter än från kor och grisar. Eftersom vintrarna fortsatte att vara svala fanns det knappast några planteringsmöjligheter för grönländarna att odla hö. I mitten av 1300-talet visade avlagringar från en hövdingegård ett stort antal rester av nötkreatur och karibun, medan en fattigare gård bara några kilometer därifrån inte hade några spår av husdjursrester, bara säl. Benprover från grönlandsnordiska kyrkogårdar bekräftar att den typiska grönländska kosten hade ökat från 20 % vandringsdjur till 80 %.

Men även om Island var helt obebott innan nordborna bosatte sig, fick nordborna på Grönland ta itu med inuiterna. Inuiterna var efterföljare till Dorset som vandrade söderut och slutligen kom i kontakt med nordborna strax efter 1150. Det finns begränsade källor som visar att de två kulturerna samarbetade, men forskare vet att nordborna kallade inuiterna (och de infödda från Vinland) för skraeling, vilket betyder ”stackare” på fornnordiska. De isländska annalerna är en av de få befintliga källor som bekräftar kontakten mellan nordborna och inuiterna. De rapporterar om ett fientligt möte som inuiterna inledde mot nordborna och som ledde till att arton grönländare dog och två pojkar togs tillfånga som slavar. Historiker har lärt sig mycket om inuiterna från de eskimåiska folksagorna. Arkeologiska bevis tyder på att inuiterna handlade med nordborna på grund av de många nordiska artefakter som hittats på inuitplatser; nordborna verkade dock inte visa lika stort intresse för inuiterna eftersom inga bevis på inuitartefakter hittades i någon av de två nordiska bosättningarna.

Nordborna lärde sig inte inuiternas tekniker för kajaksjöfart eller jakt på ringsälar. Arkeologiska bevis visar också att inuiterna år 1300 hade utvidgat sina vinterboplatser så nära som de yttre fjordarna i den västra bosättningen. År 1325 hade nordborna helt övergivit den västra bosättningen.

I milda väderförhållanden kunde ett fartyg göra den 200 mil långa resan från Island till Grönland på ett par veckor. Grönländarna var tvungna att hålla kontakt med Island och Norge för att kunna bedriva handel. Grönlänningarna kunde inte göra egna fartyg, utan var beroende av isländska handelsmän eller timmerexpeditioner till Vinland. I sagorna nämns islänningar som reste till Grönland för att handla, men hövdingar och stora gårdsägare hade kontroll över handeln. Hövdingarna handlade med de utländska fartygen och spred sedan varorna genom att handla med de omgivande bönderna. Grönländarnas viktigaste handelsvara var valrossstammen, som främst användes i Europa som ersättning för elefantelfenben till konstdekoration, vars handel hade blockerats av konflikten med den islamiska världen. Många forskare anser att det kungliga norska monopolet på sjöfarten bidrog till att handeln och kontakterna upphörde. Kristendomen och europeiseringen under större delen av fjorton- och femtonhundratalet påverkade dock fortfarande grönländarna starkt. År 1921 hittade en dansk historiker, Paul Norland, mänskliga kvarlevor från den östra bosättningen på en kyrkogård. Kropparna var klädda i 1400-talets medeltida kläder utan några tecken på undernäring eller genetisk försämring. De flesta hade krucifix runt halsen med armarna i kors som i en böneställning. Det är känt från romerska påvliga dokument att grönländarna befriades från att betala sin tionde år 1345 eftersom kolonin led av fattigdom. Det sista fartyget som nådde Grönland var ett isländskt fartyg som blåstes ur kurs under det första decenniet av 1400-talet. Besättningen på fartyget kom aldrig i kontakt med några norrländska grönlänningar. Andra teorier föreslår att kontakten med Europa orsakade att grönlandsbornas befolkning minskade på grund av den svarta döden, men det finns inga konkreta bevis för att detta är möjligt.

Den sista av de fem faktorerna tyder slutligen på att norrmännen helt enkelt inte kunde anpassa sig till Grönland. Bevis från sagorna tyder på att en del av nordborna lämnade Grönland för att söka sig till en plats som kallades Vinland, men när fientliga infödingar skadade flera av dessa nordbor återvände de till Grönland. I slutändan kunde kolonin ändå överleva i cirka 450 år. De arkeologiska undersökningarna visar att nordborna gjorde ett ansträngt försök att anpassa sig, för vissa nordbor ändrade dramatiskt sin livsstil. Det är högst troligt att Grönlandsbornas försvinnande inte orsakades av en enda faktor. En fascinerande faktor var bristen på fiskrester i deras sopor. Islänningar, inuiter och moderna grönländare konsumerar mycket fisk, men något orsakade avslag från nybyggarna. Jared Diamond spekulerar i att en del tidiga auktoriteter drabbades av matförgiftning och eftersom grönlänningarna inte var beredda att ta riskfyllda chanser i en sådan oförlåtande miljö överfördes tabutet genom århundraden.

Sen Dorset- och Thulekulturer

Nordborna var kanske inte ensamma på ön när de anlände; ett nytt inflöde av arktiska människor från väst, den sena Dorsetkulturen, kan ha föregått dem. Denna kultur var dock begränsad till den yttersta nordvästra delen av Grönland, långt ifrån vikingarna som bodde runt de södra kusterna. Vissa arkeologiska bevis kan peka på att denna kultur är något äldre än den isländska bosättningen. Den försvann omkring år 1300, ungefär samtidigt som den västra av de nordiska bosättningarna försvann. I den här kulturens område finns det arkeologiska bevis för samlingsplatser för omkring fyra till trettio familjer, som levde tillsammans under en kort tid under sin förflyttningscykel.

Omkring 1200 anlände en annan arktisk kultur – Thule – från väster, efter att ha uppstått 200 år tidigare i Alaska. De bosatte sig söder om den sena Dorsetkulturen och spred sig över stora områden på Grönlands väst- och östkust. Detta folk, förfäderna till de moderna inuiterna, var flexibla och jagade nästan alla djur på land och i havet. De blev alltmer bofasta och hade stora matförråd för att undvika hungersnöd på vintern. De tidiga thulefolken undvek de högsta breddgraderna, som blev befolkade igen först efter ny invandring från Kanada på 1800-talet.

Karaktären av kontakterna mellan thule-, dorset- och norrländska kulturer är oklar, men kan ha omfattat handelselement. Nivån på kontakten är för närvarande föremål för en omfattande debatt, möjligen inkluderade den vikingatida handeln med Thule eller Dorsetterna i Kanada eller möjligtvis rensning av övergivna norrländska platser (se även Maine penny). Inga vikingatida handelsvaror är kända i Dorsets arkeologiska fyndplatser på Grönland; de enda norrländska föremål som hittats har karaktäriserats som ”exotiska föremål”. Ristade skruvgängor på verktyg och ristningar med skägg visar på kontakt med nordborna. Vissa berättelser berättar om väpnade konflikter mellan, och kidnappningar av, både inuiter och nordbor. Inuiterna kan ha minskat norrmännens födokällor genom att förflytta dem till jaktmarker längs den centrala västkusten. Dessa konflikter kan vara en bidragande faktor till att den nordiska kulturen försvann liksom den sena dorsetkulturen, men få ser det som huvudorsaken. Oavsett orsaken till den mystiska händelsen hanterade Thulekulturen den bättre och dog inte ut.

Dansk kolonisation

Under 1536 slogs Danmark och Norge officiellt samman. Grönland kom att ses som ett danskt beroende snarare än ett norskt. Även när kontakten bröts fortsatte den danske kungen att göra anspråk på herravälde över ön. På 1660-talet markerades detta genom att en isbjörn inkluderades i det danska vapnet. Under 1600-talet förde valfångst engelska, holländska och tyska fartyg till Grönland där valarna ibland förädlades i land, men ingen permanent bosättning skedde. År 1721 skickades en gemensam handels- och kyrklig expedition under ledning av den norske missionären Hans Egede till Grönland, utan att veta om civilisationen fanns kvar där och med oro för att de i så fall fortfarande skulle kunna vara katoliker 200 år efter reformationen eller, ännu värre, ha övergivit kristendomen helt och hållet. Expeditionen kan också ses som en del av den danska koloniseringen av Amerika. Gradvis blev Grönland öppet för danska handelsbolag och stängt för handelsbolag från andra länder. Denna nya koloni hade sitt centrum i Godthåb (”gott hopp”) på sydvästkusten. En del av de inuiter som bodde nära handelsstationerna konverterades till kristendomen.

När Norge skiljdes från Danmark 1814, efter Napoleonkrigen, förblev kolonierna, inklusive Grönland, danska. Under 1800-talet ökade intresset för regionen från polarforskare och forskare som William Scoresby och Knud Rasmussen. Samtidigt växte det koloniala inslaget i den tidigare handelsorienterade danska civilisationen på Grönland. Missionsverksamheten var i stort sett framgångsrik. År 1861 grundades den första grönländskspråkiga tidskriften. Dansk lag gällde dock fortfarande bara för de danska bosättarna.

Vid sekelskiftet 1800 var den norra delen av Grönland fortfarande nära nog obefolkad; endast spridda skyddsrum som tillskrivs jaktsällskap hittades där. Under det århundradet invandrade dock nya inuitfamiljer från Kanada för att bosätta sig i dessa områden. Den sista gruppen från Kanada anlände 1864. Under samma tid avfolkades öns östra del i takt med att de ekonomiska förhållandena försämrades.

Demokratiska val till distriktsförsamlingarna på Grönland hölls för första gången 1862-1863, även om ingen församling för landet som helhet tilläts. År 1911 infördes två Landstings, en för norra Grönland och en för södra Grönland, som inte slutgiltigt slogs samman förrän 1951. Under hela denna tid fattades de flesta besluten i Köpenhamn, där grönländarna inte hade någon representation.

Mot slutet av 1800-talet kritiserades det danska handelsmonopolet av handelsmännen. Man hävdade att det höll de infödda i olönsamma levnadssätt och höll tillbaka den potentiellt stora fiskeindustrin. Många grönländare var dock ganska nöjda med status quo, eftersom de ansåg att monopolet skulle säkra framtiden för kommersiell valfångst. Trots detta flyttade danskarna gradvis över sina investeringar till fiskeindustrin.

Strategisk betydelse

När Norge återfick sin fulla självständighet 1905 vägrade landet att acceptera Danmarks suveränitet över Grönland, som var en tidigare norsk besittning som avskiljdes från det egentliga Norge 1814. År 1931 ockuperade den norske valfångaren Hallvard Devold på eget initiativ det obebodda östra Grönland. I efterhand stöddes ockupationen av den norska regeringen. Två år senare dömde den permanenta domstolen för internationell rättvisa till förmån för den danska åsikten, som sedan accepterades av Norge.

Under andra världskriget, när Tyskland utvidgade sina krigsoperationer till Grönland, undertecknade Henrik Kauffmann, Danmarks minister i USA – som redan hade vägrat att erkänna den tyska ockupationen av Danmark – den 9 april 1941 ett fördrag med USA som gav USA:s väpnade styrkor tillåtelse att upprätta stationer på Grönland. På grund av den danska regeringens svårigheter att styra ön under kriget och på grund av den framgångsrika exporten, särskilt av kryolit, fick Grönland en ganska oberoende ställning. Dess leveranser garanterades av USA och Kanada.

Under det kalla kriget hade Grönland en strategisk betydelse, eftersom det kontrollerade delar av passagen mellan de sovjetiska arktiska hamnarna och Atlanten, samt var en bra bas för att observera eventuell användning av interkontinentala ballistiska missiler, som vanligtvis planeras att passera över Arktis. Förenta staterna var intresserade av denna position, och 1951 ersattes Kauffmanfördraget av ett annat. Thule Air Base i Thule (numera Qaanaaq) i nordväst blev en permanent flygbas. År 1953 tvingades vissa inuitfamiljer av Danmark att flytta från sina hem för att ge utrymme för utbyggnad av basen. Av denna anledning har basen varit en källa till friktioner mellan den danska regeringen och det grönländska folket. Dessa motsättningar ökade när en kärnkraftsolycka inträffade den 21 januari 1968 – en B-52 Stratofortress med fyra vätebomber ombord kraschade nära basen och läckte stora mängder plutonium över isen. Även om det mesta av plutoniumet återfanns, berättar de infödda fortfarande om resulterande deformationer hos djur.

Hemmastyre

Grönlands koloniala status upphävdes 1953, då Grönland blev en integrerad del av det danska kungadömet, med representation i Folketinget. Danmark inledde också ett program för att tillhandahålla medicinsk service och utbildning till grönländarna. I detta syfte koncentrerades befolkningen mer och mer till städerna. Eftersom de flesta av invånarna var fiskare och hade svårt att hitta arbete i städerna kan dessa befolkningsrörelser ha bidragit till arbetslösheten och andra sociala problem som har oroat Grönland på senare tid.

I takt med att Danmark engagerade sig i det europeiska samarbetet, som senare kom att bli Europeiska unionen, ökade friktionerna med den tidigare kolonin. Grönländarna ansåg att den europeiska tullunionen skulle vara skadlig för deras handel, som till stor del skedde med icke-europeiska länder som USA och Kanada. Efter att Danmark, inklusive Grönland, anslöt sig till unionen 1973 (trots att grönländarna hade röstat nej med 70,3 % i folkomröstningen) tyckte många invånare att representationen i Köpenhamn var otillräcklig, och lokala partier började plädera för självstyre. Folketinget beviljade detta 1978, och lagen om självstyre trädde i kraft året därpå. Den 23 februari 1982 röstade en 53-procentig majoritet av Grönlands befolkning för att lämna Europeiska gemenskapen, vilket landet gjorde 1985, den enda entitet som gjorde det.

Självstyrande Grönland har framställt sig självt som en inuitnation. Danska ortnamn har ersatts. Centrum för den danska civilisationen på ön, Godthåb, har blivit Nuuk, huvudstaden i ett nästan suveränt land. År 1985 fastställdes en grönländsk flagga med den danska Dannebrog-flaggans färger. Rörelsen för fullständig suveränitet är dock fortfarande svag.

Internationella förbindelser, ett område som tidigare sköttes av Danmark, överlåts nu till stor del, men inte helt och hållet, till den självstyrande regeringens godtycke. Efter att ha lämnat EU har Grönland undertecknat ett särskilt fördrag med unionen samt gått med i flera mindre organisationer, inte minst med Island och Färöarna samt med inuitbefolkningen i Kanada och Ryssland. Grönland var också en av grundarna av miljösamarbetet Arctic Council 1996. En omförhandling av 1951 års fördrag mellan Danmark och USA, med direkt deltagande av det självstyrande Grönland, är en fråga, och 1999-2003 års kommission för självstyre föreslog att Grönland då skulle sikta på att Thule Air Base så småningom skulle bli en internationell övervaknings- och satellitspårningsstation, underställd Förenta nationerna.

Den moderna tekniken har gjort Grönland mer lättillgängligt, inte minst på grund av flygets genombrott. Huvudstaden Nuuk saknar dock fortfarande en internationell flygplats (se transporter på Grönland). TV-sändningar inleddes 1982.

Danska utomeuropeiska kolonier och territorier

Förre danska kolonier

Danska Guldkusten (Danska Guinea) | Danska Indien (huvudstad Dansborg vid Tranquebar, Balasore i Orissa, Frederiksnagore vid Serampore i Bengalen, Dannemarksnagore vid Gondalpara, Calicut, Oddeway Torre på Malabarkusten; annex Frederiksøerne: Nicobaröarna) | Dansk Västindien (U.Amerikanska Jungfruöarna)
Se även: Danish East India Company | Danish West India Company

Danmarks nuvarande utomeuropeiska territorier: | Färöarna | Grönland