- 8 januari 2018
Kära GoodTherapy.org,
Jag tror att jag är mer känslig än de flesta människor. Jag blir förolämpad eller mina känslor blir sårade väldigt lätt. Även saker som inte direkt påverkar mig … ja, påverkar mig.
Jag är så känslig som jag vet hur jag ska vara, om det är förståeligt. Finns det något sätt att lära sig att vara mindre känslig? Om något får mig att känna mig arg, ledsen, orolig, skyldig, skamlig, rädd eller svartsjuk, finns det något jag kan göra åt det? Jag oroar mig för att det är något fel på mig eftersom jag inte kan hindra mig själv från att känna dessa saker.
Min pojkvän har sagt till mig om och om igen att jag måste sluta vara så känslig och att jag behöver terapi. Han är inte den enda som har sagt att jag är för känslig. Det gör mig upprörd (förmodligen för att jag är så känslig). Jag kan inte vinna. Varför är jag så känslig? -Easily Hurt
Kära Hurt,
Många människor har starka känslor – det är varken ett misslyckande eller en triumf, det är bara hur de är. Av det du har skrivit framgår att det är så du är.
Du räknade upp en mängd känslor som påverkar dig: ilska, sorg, ångest, skuld, skam, rädsla och svartsjuka, och jag slår vad om att det finns fler! Du är mänsklig. Du har ett stort hjärta.
Du oroar dig för att du inte kan hindra dig själv från att känna saker. Det är helt okej. Dina känslor är dina känslor, det är inget fel på dem och du ska inte stoppa dem. Det du kan göra är att arbeta med hur du uttrycker dessa känslor. Det är möjligt att få en stark reaktion och sedan stanna upp och bestämma hur du ska uttrycka dig. Tricket är att bygga in den där pausen. Det kräver mycket övning, men det är värt det.
Här är några tankar om att bygga in tid för dig själv:
- Så snart du inser att du känner något, namnge känslan och acceptera den. Ta några djupa andetag. Kan du hitta lite humor i situationen? Jag upptäcker ett gott sinne för humor i ditt brev.
- Bestäm dig för vad du ska göra med den känsla du upplever. Uttrycka den rakt ut, med full kraft? Eller modulera ditt uttryck, ungefär som högre eller tystare, större eller mindre? Det här är svårt. Du kan behöva öva mycket – det är osannolikt att du kommer att kunna göra det på en gång – så ge dig själv tillåtelse att misslyckas och försöka igen. Kom ihåg inlärningskurvan. Det tar tid. Ingen gör framsteg i en rak linje; det finns upp- och nedgångar. Det är bara så det fungerar. För alla.
Det kan låta som om din pojkvän säger att du är galen, vilket är olyckligt eftersom (1) det inte är något fel på dig och (2) det kastar terapi, ett fantastiskt verktyg för att förstå vad som får oss att ticka, i ett stigmatiserande ljus.
Jag skulle vilja föreslå ett par ytterligare processer som kan vara till hjälp. För det första, lär dig meditation, yoga eller någon form av självstudier som betonar kroppen och andningen. Om du lär dig att fokusera på ditt andetag kommer du att få tid och möjlighet att bestämma när, hur och till och med om du ska reagera på dina känslor. Kom ihåg att du först kommer att känna igen, benämna och acceptera dessa känslor, men därefter kan du kanske eller kanske inte agera på dem.
Ett annat bra sätt att lära dig om dina känslor, vad de betyder och hur du kan leva med dem är att hitta en bra terapeut och boka in en session. Känslor är det som gör oss till människor. Vi blir ännu mer mänskliga när vi lär oss att känna igen känslor och vet vad vi ska göra åt dem; en terapeut hjälper dig att förstå dina handlingar och reaktioner och varför de sker.
Du skriver att din pojkvän säger till dig att ”sluta vara så känslig”. Det låter som om du känner att han kritiserar dig för den du är, men den du är – en känslig person – är troligen en del av anledningen till att han överhuvudtaget är attraherad av dig. Du rapporterar också att han säger att du ”behöver” terapi. Jag tror att terapi skulle vara till hjälp för dig, baserat på vad du har uttryckt, och kanske skulle det vara det för honom också.
Många gånger när människor blir frustrerade på sina nära och kära säger de något i stil med: ”Du behöver terapi”. Det kan låta som om din pojkvän säger att du är galen, vilket är olyckligt eftersom (1) det inte är något fel på dig och (2) det kastar terapi, ett fantastiskt verktyg för att förstå vad som får oss att ticka, i ett stigmatiserande ljus. Terapi börjar låta som ett straff, men det är det inte – det är bara ett sätt för människor att växa in i sig själva. Möjligheten att lära sig och utveckla sig själv är en stor välsignelse.
Vi önskar dig lycka till!
Lynn Somerstein, PhD, NCPsyA, C-IAYT