Parliament/Funkadelic (eller P-Funk) är ett amerikanskt Funk-kollektiv som grundades av George Clinton och som till stor del anses vara ”arkitekterna” av Funk-genren. Parliament/Funkadelic spelade in över 40 hitsinglar samt tre platinaalbum. Inspirerad av Motown byggde Clinton gradvis upp en ensemble med över 50 musiker under 1970-talet och spelade in dem, både som Parliament och som Funkadelic.
Med inspiration från bland annat Jimi Hendrix hade Funkadelic till en början ett psykedeliskt rockfokus, med ett traditionellt bandformat. Parliament däremot blandade James Browns och Sly Stones funk med 1960-talspsykedelia, udda garderober och sci-fi-teman. P-Funk (som kollektivet kallades) hade ett stort inflytande och lämnade en bestående inverkan på världen av funk, rap och hiphop. År 1997 var P-Funk den näst mest samplade artisten i världen, efter James Brown.
P-Funk hade sina rötter i The Parliaments, ett femmanna doo-wop-band som bildades av en 14-årig George Clinton, tillsammans med Clarence ”Fuzzy” Haskins, Grady Thomas, Raymond Davis och Calvin Simon i det bakre rummet i en frisersalong i Plainfield, New Jersey. År 1964 rekryterade Clinton en rytmsektion som bestod av leadgitarristen Eddie Hazel, basisten Billy ”Bass” Nelson, rytmegitarristen Lucius ”Tawl” Ross och trummisen Ramon ”Tiki” Fulwood.
1967 släppte The Parliaments sin första hitsingel, ”(I Wanna) Testify”. Tyvärr hade de konflikter med sitt skivbolag, Revilot, och slutade spela in. Clinton övergav namnet Parliaments och spelade in backupbandet som en fristående grupp, där de tidigare Parliaments bara gav vokala ”bidrag”. De gav det nya bandet namnet Funkadelic och släppte sitt debutalbum Funkadelic 1970. En keyboardist, Bernie Worrell, anslöt sig till Funkadelic vid denna tidpunkt; han skulle komma att bli den viktigaste delen av Parliament/ Funkadelic-kollektivet och göra de flesta arrangemangen för nästan alla senare P-Funk-skivor.
Under de följande åren släppte Funkadelic ”Free Your Mind… and Your Ass Will Follow” (1970) och följde upp den med ”Maggot Brain” (1971), en kommentar till Vietnamkriget. Strax efter att Maggot Brain spelats in lämnade Nelson, Hazel och Ross Funkadelic, även om Hazel fortsatte att spela in med bandet under hela 1970-talet. Ungefär samtidigt anslöt sig basisten Bootsy Collins till P-Funk och skulle efter Clinton bli dess mest kända medlem. Det sound som Worrell och Collins skapade skulle komma att definiera både Funkadelic och det senare Parliament.
Efter 1972 års America Eats Its Young (#11 R&B), Clinton/Collins/Worrells debutalbum) gick Funkadelic in i en period av nedgång. År 1974 började bandet spela in igen som Parliament. Dess 1974, ”Up for the Down Stroke”, och 1975, ”Chocolate City”, hamnade båda på topp 20 på den amerikanska R&B-listan.
P-Funks största framgångsperiod kom mellan 1976 och 1980, med början med Parliaments 1976, Mothership Connection, som var kollektivets första album att få platina. Parliament och Funkadelic släppte två första hitsinglar vardera mellan 1978 och 1979 och hade tre album som fick platina. Vid denna tidpunkt var Parliament/Funkadelic en av de hetaste turnerande akterna i landet.
På toppen av deras framgång föll dock saker och ting isär. Juridiska problem tvingade både Funkadelic och Parliament att upplösa sig 1981. Ironiskt nog blev ”Atomic Dog” som släpptes 1982 den sista Parliament/Funkadelic-låten som nådde förstaplatsen på R&B-listan. Clinton och många tidigare P-Funk-musiker fortsatte att turnera och spela in under 1980-talet under namnet ”The P-Funk All-Stars”, men med liten framgång. Rapmusikens framväxt på 1990-talet hjälpte dock till att sporra ett återupplivande av kollektivets popularitet. 1997 blev Clinton och 15 medlemmar av Parliament/Funkadelic-kollektivet invalda i Rock and Roll Hall of Fame.