Slutet av sommaren 1997 blev två av de mest kritiska aktörerna inom den globala luftfarten en enda enorm titan. Boeing, ett av USA:s största och viktigaste företag, förvärvade sin mångåriga rival inom flygplanstillverkning, McDonnell Douglas, i vad som då var landets tionde största fusion. Den resulterande jätten tog Boeings namn. Mer oväntat tog den sin kultur och strategi från McDonnell Douglas – till och med dess avdelning för kommersiell luftfart kämpade för att behålla sina kunder.
I sin rapport om affären gjorde New York Times en iakttagelse som nu verkar förutseende: ”Den fulla effekten av den föreslagna sammanslagningen på anställda, samhällen, konkurrenter, kunder och investerare kommer inte att bli känd förrän om flera månader, kanske till och med år”. Nästan 20 år senare har en sådan effekt blivit årets, eller kanske decenniets, luftfartshistoria – två 737 Max-jetplan kraschade och 346 människor miste livet, för att inte tala om de fortfarande stigande kostnaderna på omkring 10 miljarder dollar.
I en krock mellan företagskulturer, där Boeings ingenjörer och McDonnell Douglas bönräknare stod mot varandra, vann det mindre företaget. Resultatet blev att man gick bort från dyr och banbrytande ingenjörskonst och övergick till vad vissa kallade en mer mördande kultur, som ägnade sig åt att hålla kostnaderna nere och gynnade uppgradering av äldre modeller på bekostnad av omfattande innovationer. Det är först nu, när 737:an har fått flygförbud på obestämd tid, som vi börjar se omfattningen av dess effekter.