Alan Searleman, professor i psykologi vid St. Lawrence University och medförfattare till läroboken Memory from a Broader Perspective, förklarar.
I den vetenskapliga litteraturen kommer termen eidetiskt bildspråk närmast det som populärt kallas fotografiskt minne. Det vanligaste sättet att identifiera eidetiker (som personer med eidetiska bilder ofta kallas) är genom Picture Elicitation Method. I denna metod placeras en okänd bild på ett staffli och en person skannar noggrant hela scenen. När 30 sekunder har förflutit avlägsnas bilden från synfältet och personen ombeds fortsätta att titta på staffliet och rapportera allt som han eller hon kan observera. Personer med eidetiskt bildspråk kommer med självförtroende att hävda att de fortfarande ”ser” bilden. Dessutom kan de skanna den och undersöka olika delar av den precis som om bilden fortfarande var fysiskt närvarande. Följaktligen är ett av kännetecknen för eidetiska bilder att eidetikerna använder presens när de svarar på frågor om den saknade bilden, och de kan rapportera utomordentligt detaljerat vad den innehöll.
Eidetiska bilder skiljer sig från andra former av visuella bilder på flera viktiga sätt. För det första är en eidetisk bild inte bara en lång efterbild, eftersom efterbilder rör sig när man rör på ögonen och vanligtvis har en annan färg än den ursprungliga bilden. (Till exempel kan en blixtkamera producera efterbilder: blixten är ljusvit, men efterbilden är en svart prick, och pricken rör sig runt varje gång du rör dina ögon). En äkta eidetisk bild däremot rör sig inte när du rör ögonen, och den har samma färg som originalbilden. För det andra har en vanlig visuell bild som vi alla kan skapa från minnet (t.ex. en bild av ett sovrum) inte de egenskaper som de flesta eidetiska bilder har, som nästan alltid försvinner ofrivilligt och bit för bit. Det är inte heller möjligt att kontrollera vilka delar av en eidetisk bild som bleknar och vilka som förblir synliga. Till skillnad från vanliga visuella bilder som skapas från minnet varar de flesta eidetiska bilder endast mellan ungefär en halv minut och flera minuter, och det är möjligt att frivilligt förstöra en eidetisk bild för alltid genom att helt enkelt blinka avsiktligt. När en eidetisk bild väl har försvunnit ur synfältet är det dessutom sällan möjligt att återskapa den.
Man skulle kunna förvänta sig att en person som påstår sig fortfarande se en bild efter att den har tagits bort skulle kunna ha ett perfekt minne av den ursprungliga bilden. När allt kommer omkring är ett perfekt minne det som vanligtvis antyds med den allmänt använda frasen ”fotografiskt minne”. Det visar sig dock att noggrannheten hos många eidetiska bilder är långt ifrån perfekt. Förutom att de ofta är skissartade när det gäller vissa detaljer är det faktiskt inte ovanligt att eidetiker ändrar visuella detaljer och till och med hittar på några som aldrig fanns i originalet. Detta tyder på att eidetiska bilder säkerligen inte är fotografiska till sin natur utan i stället rekonstrueras från minnet och kan liksom andra minnen (både visuella och icke visuella) påverkas av kognitiva fördomar och förväntningar.
Den stora majoriteten av de personer som har identifierats som besittande av eidetiska bilder är barn. Uppskattningarna av prevalensen av förmågan bland preadolescenter varierar från cirka 2 procent till 10 procent. Och det är ett fenomen med lika möjligheter – det finns ingen könsskillnad i fråga om vem som sannolikt är eidetiker. Även om det förvisso är kontroversiellt tror vissa forskare också att eidetiska bilder förekommer oftare i vissa populationer av mentalt efterblivna (närmare bestämt hos personer vars efterblivenhet med största sannolikhet beror på biologiska snarare än miljömässiga orsaker) och även bland geriatriska populationer. Med några få anmärkningsvärda undantag har dock den mesta forskningen visat att praktiskt taget inga vuxna tycks ha förmågan att bilda eidetiska bilder.
Varför skulle det vara så? Ingen vet riktigt, även om en del av svaret kan vara relaterat till ett ganska obskyrt faktum om utvecklingen av sådana bilder. Forskning har visat att om en person verbaliserar under den tid han eller hon skannar den ursprungliga bilden, stör detta bildandet av eidetiska bilder. Detta uttalande kan vara något så till synes oskyldigt som att i hemlighet säga ”Saint Bernard” när man ser en stor hund under den inledande skanningsprocessen. Så kanske är en del av anledningen till att det är så sällsynt att hitta äldre eidetiker att vuxna är mycket mer benägna än barn att försöka både verbalt och visuellt koda in bilden i minnet. Om detta är sant betyder det att vuxna är mer benägna att störa bildandet av eidetiska bilder och därmed är det mycket mindre sannolikt att de identifieras som eidetiska bilder, även om de verkligen besitter förmågan.
Kan man förvärva eidetiska bilder genom inlärning? Personligen tvivlar jag på det. Såvitt jag vet har det dock inte gjorts några försök att försöka lära ut förmågan till någon. Även om det står klart att eidetiska bilder existerar vet psykologerna fortfarande inte varför de förekommer, vilka hjärnmekanismer som kan ligga bakom eller varför de finns hos en så liten del av befolkningen. Det är verkligen ett fascinerande fenomen.