Federala benådningar som utfärdas av presidenten gäller endast federala lagar; de gäller inte civila, delstatliga eller lokala brott. Federala benådningar gäller inte heller vid fall av åtal. Benådningar för delstatliga brott hanteras av guvernörer eller en delstatlig benådningsnämnd.
En begränsning av presidentens befogenhet att bevilja benådningar är ”i fall av åtal”. Detta innebär att presidenten inte kan använda en benådning för att hindra en ämbetsinnehavare från att bli anklagad, eller för att upphäva effekterna av en anklagelse och fällande dom.
Mottagarens godkännandeRedigera
I United States v. Wilson (1833) fastslog USA:s Högsta domstol att en benådning kan avvisas av den tilltänkta mottagaren och måste accepteras positivt för att officiellt erkännas av domstolarna. I det fallet var George Wilson som dömdes till döden för att ha rånat US Mail och dömdes till döden. På grund av sina vänners inflytande benådades Wilson av president Andrew Jackson, men Wilson vägrade benådningen och Högsta domstolen ansåg att hans avslag var giltigt och att domstolen inte kunde tvinga fram en benådning av honom, och följaktligen måste benådningen presenteras för domstolen genom ”plädering, motion eller på annat sätt” för att betraktas som en sakfråga och ett bevis.
Enligt biträdande domare Joseph McKenna, som skrev majoritetsutlåtandet i fallet Burdick v. United States i USA:s högsta domstol, innebär en benådning ”en tillskrivning av skuld; att acceptera den är en bekännelse av den”. De federala domstolarna har ännu inte klargjort hur denna logik gäller för personer som är avlidna (som Henry Ossian Flipper, som benådades av Bill Clinton), personer som befrias från straff till följd av allmän amnesti och personer vars straff lindras genom en straffomvandling (som inte kan förkastas i någon mening av språket). Brian Kalt, professor i juridik vid Michigan State University, hävdar att presidenter ibland (om än sällan) beviljar benådning på grundval av oskuld, och menar att om en president beviljar en benådning för att han eller hon anser att en person är oskyldig, är det inte ett erkännande av skuld att acceptera denna benådning.
Restverkningar av fällande domarRedigera
En presidentens benådning återställer olika rättigheter som gått förlorade till följd av det benådade brottet och kan i viss mån minska den stigmatisering som följer av en fällande dom, men raderar eller utplånar inte själva domen. En person som benådas måste därför fortfarande uppge sin(a) fällande dom(ar) på alla blanketter där sådan information krävs, även om personen också kan uppge det faktum att han eller hon har blivit benådad. Eftersom de flesta civila handikapp till följd av en brottmålsdom, t.ex. förlust av rösträtt och rätten att inneha ett offentligt ämbete i en delstat, införs genom delstatlig snarare än federal lag, kan de endast avlägsnas genom delstatliga åtgärder.
SjälvpardonRedigera
Den juridiska och konstitutionella möjligheten för en president att benåda sig själv (självpardon) är en olöst fråga. Under Watergate-skandalen föreslog president Nixons advokat att en självpardon skulle vara laglig, medan justitiedepartementet den 5 augusti 1974 utfärdade ett memorandum yttrande där det anges att en president inte kan benåda sig själv. I memorandumet från 1974 beskrivs ett scenario där presidenten enligt det tjugofemte tillägget till Förenta staternas författning skulle kunna förklara sig oförmögen att utföra sina uppgifter och utse vicepresidenten till tillförordnad president. Den tillförordnade presidenten kan då benåda presidenten och ”därefter kan presidenten antingen avgå eller återuppta sitt ämbete”. Det informella Nixon-memorandumet tar endast upp presidentens självbefrielse i 69 ord utan citat och saknar juridisk analys, och är därför inte auktoritativ i frågan.
Frågan dök upp igen 1998, i samband med åtalet mot president Bill Clinton.
Den 22 juli 2017 twittrade president Donald Trump: ”Även om alla håller med om att USA:s president har fullständig befogenhet att benåda, varför tänka på det när det enda brottet hittills är LÄCKOR mot oss. FAKE NEWS”, vilket föranledde en rad nyhetsartiklar och kommentarer på nätet om presidentens förmåga att benåda släktingar, medhjälpare och möjligen till och med sig själv i samband med utredningen av Special Counsel 2017, som i slutändan kom fram till att president Donald Trump inte kunde åtalas vid den tidpunkten.
Konstitutionalitet av självbefrielseRedigera
Andra argument mot självbefrielse är bland annat teman som självdömande och egen affärsverksamhet, den orättvisa karaktären av att presidenten står över lagen, kränkningar av det offentliga förtroendet, inkluderandet av ordet ”bevilja” i den relevanta klausulen (man kan inte bevilja något till sig själv), definitionen av ”benådning” (eftersom man inte kan bevilja förlåtelse till sig själv), och otillräckligheten av andra skyddsmekanismer, som till exempel politiska konsekvenser. Sådana argument har dock bestridits, och eftersom Högsta domstolen har utfärdat konstitutionella domar som bekräftar presidentens ”obegränsade” benådningsrätt, skulle det krävas en författningsändring eller ett beslut av Högsta domstolen om självbefrielse för att avgöra om en självbefrielse är författningsenlig.
Konstitutionella frågor om benådningsrätten har tagits upp i flera fall i Högsta domstolen. I Ex parte Garland avgjorde Högsta domstolens majoritet:
”Den befogenhet som på detta sätt tilldelas är obegränsad, med det angivna undantaget. Den sträcker sig till varje brott som lagen känner till och kan utövas när som helst efter det att brottet begåtts, antingen innan rättsliga åtgärder vidtas, eller under tiden de pågår, eller efter fällande dom och dom. Presidentens befogenhet är inte föremål för lagstiftningskontroll. Kongressen kan varken begränsa effekten av hans benådning eller utesluta någon kategori av brottslingar från dess utövande. Det välvilliga prerogativ av barmhärtighet som han har fått kan inte begränsas av några lagstiftningsbegränsningar.”
I Marbury v. Madison skrev överdomare John Marshall följande om presidentens befogenheter:
”Presidenten har vissa viktiga politiska befogenheter…. … han ska använda sitt eget gottfinnande och är ansvarig endast inför sitt land i sin politiska karaktär och inför sitt eget samvete … oavsett vilken åsikt man har om hur den verkställande maktens gottfinnande kan användas, finns det fortfarande, och kan inte finnas, någon makt att kontrollera detta gottfinnande … den verkställande maktens beslut är slutgiltigt.”