Larrow är en del av den universella mänskliga vokabulären. Alla medlemmar av den mänskliga arten förstår det. Till skillnad från engelska, franska eller swahili behöver vi inte lära oss att tala det. Vi föds med förmågan att skratta.
En av de anmärkningsvärda sakerna med skratt är att det sker omedvetet. Man bestämmer sig inte för att göra det. Även om vi medvetet kan hämma det, producerar vi inte medvetet skratt. Det är därför det är mycket svårt att skratta på kommando eller att fejka skratt. (Tro inte på mitt ord: be en vän att skratta på plats.)
Laughter ger kraftfulla, ocensurerade insikter i vårt omedvetna. Det bubblar helt enkelt upp inifrån oss i vissa situationer.
Väldigt lite är känt om de specifika hjärnmekanismer som är ansvariga för skrattet. Men vi vet att skrattet utlöses av många förnimmelser och tankar och att det aktiverar många delar av kroppen.
När vi skrattar ändrar vi våra ansiktsuttryck och gör ljud. Under ett översvallande skratt involveras musklerna i armar, ben och bål. Skrattet kräver också att vi ändrar vårt andningsmönster.
Vi vet också att skrattet är ett budskap som vi sänder till andra människor. Vi vet detta eftersom vi sällan skrattar när vi är ensamma (vi skrattar till och med mindre för oss själva än vad vi pratar med oss själva).
Latret är socialt och smittar. Vi skrattar åt ljudet av själva skrattet. Det är därför Tickle Me Elmo-dockan är en sådan succé – den får oss att skratta och le.
Det första skrattet dyker upp vid ungefär 3,5 till 4 månaders ålder, långt innan vi kan tala. Skratt, liksom gråt, är ett sätt för ett preverbalt spädbarn att interagera med mamman och andra vårdare.
I motsats till vad folk tror handlar de flesta skratt inte om humor, utan om relationer mellan människor. För att ta reda på när och varför människor skrattar gick jag och flera forskningsassistenter på grundutbildningen till lokala köpcentra och stadens trottoarer och spelade in vad som hände precis innan människor skrattade. Under en tioårsperiod studerade vi över 2 000 fall av naturligt förekommande skratt.
Vi fann att de flesta skratt inte följer på skämt. Människor skrattar efter en mängd olika uttalanden som till exempel ”Hej John, var har du varit?”. ”Här kommer Mary”, ”Hur gick det på provet?” och ”Har du ett gummiband?”. Dessa är verkligen inte skämt.
Vi bestämmer oss inte för att skratta vid dessa tillfällen. Vår hjärna fattar beslutet åt oss. Dessa märkliga ”ha ha ha ha’s” är bitar av socialt lim som binder samman relationer.
Nyfiket nog avbryter skrattet sällan talets meningsstruktur. Det sätter punkt i talet. Vi skrattar bara under pauser när vi skulle hosta eller andas.
Ett evolutionärt perspektiv
Vi tror att skrattet har utvecklats från våra gamla primatförfäders flämtande beteende. Om vi idag kittlar schimpanser eller gorillor skrattar de inte ”ha ha ha ha” utan uppvisar ett flämtande ljud. Det är ljudet av apskratt. Och det är roten till människans skratt.
Apor skrattar under förhållanden där mänskligt skratt produceras, som kittling, grov lek och jaktlekar. Andra djur producerar vokaliseringar under lek, men de är så olika att det är svårt att likställa dem med skratt. Råttor producerar till exempel höga vokaliseringar under lek och när de kittlas. Men det skiljer sig mycket i ljudet från människans skratt.
När vi skrattar kommunicerar vi ofta en lekfull avsikt. Skrattet har alltså en sammanhållande funktion inom individer i en grupp. Det är ofta positivt, men det kan också vara negativt. Det finns en skillnad mellan att ”skratta med” och att ”skratta åt”. Personer som skrattar åt andra kan försöka tvinga dem att anpassa sig eller kasta ut dem ur gruppen.
Ingen har faktiskt räknat hur mycket människor i olika åldrar skrattar, men små barn skrattar förmodligen mest. I åldrarna 5 och 6 år brukar vi se de mest översvallande skratten. Vuxna skrattar mindre än barn, förmodligen för att de leker mindre. Och skratt är förknippat med lek.
Vi har lärt oss mycket om när och varför vi skrattar, mycket av det är kontraintuitivt. Det arbete som nu pågår kommer att berätta mer om skrattets hjärnmekanismer, hur skrattet har utvecklats och varför vi är så mottagliga för kittling – ett av de mest gåtfulla mänskliga beteendena.
Robert Provine, Ph.D., är professor i psykologi och neurovetenskap vid University of Maryland, Baltimore County. Han håller på att färdigställa en bok med titeln ”Laughter” som planeras att publiceras i höst av Little, Brown and Company.
Har du ”kosmiska frågor” om universums stora mysterier – t.ex. utsikterna för interstellära resor? Eller undrar du över ”vanliga kuriositeter”, t.ex. varför vi snarkar och vad vi kan göra åt det? I båda fallen kan du skicka dina förslag per e-post till [email protected] eller diskutera dina frågor och svar på Mysteries of the Universe Bulletin Board. Ditt ämne kan bli föremål för ett framtida avsnitt av ”Mysteries of the Universe”.