| Introduktion | Tillbaka till början |
Etisk subjektivism menar att det inte finns några objektiva moraliska egenskaper och att etiska uttalanden i själva verket är godtyckliga eftersom de inte uttrycker oföränderliga sanningar. Istället görs moraliska uttalanden sanna eller falska av observatörernas attityder och/eller konventioner, och varje etisk mening innebär bara en attityd, åsikt, personlig preferens eller känsla som någon har. För att ett uttalande ska anses vara moraliskt riktigt innebär det alltså bara att det godkänns av den berörda personen. Ett annat sätt att se på detta är att bedömningar om mänskligt beteende formas av, och på många sätt är begränsade till, perceptionen.
En etisk subjektivist skulle hävda att uttalandet ”Stalin var ond” uttrycker en stark motvilja mot den typ av saker som Stalin gjorde, men det följer inte av detta att det är sant (eller falskt) att Stalin faktiskt var ond. En annan person som inte håller med om uttalandet på rent moraliska grunder (samtidigt som han eller hon håller med om alla icke-värderande fakta om Stalin) gör inget intellektuellt fel, utan har helt enkelt en annan attityd.
Det är förenligt med moralisk absolutism, i det avseendet att en individ kan hålla vissa av sina moraliska föreskrifter för att gälla oberoende av omständigheterna, men det är också förenligt med moralisk relativism i det avseendet att sanningen i moraliska påståenden är relativ till individens attityder. Till skillnad från många av de andra varianterna av moralisk antirealism är det en kognitivistisk teori, i den bemärkelsen att den anser att etiska meningar, även om de är subjektiva, ändå är den typ av saker som kan vara sanna eller falska, beroende på vems godkännande som diskuteras. Den står i kontrast till moralisk realism (enligt vilken etiska utsagor är oberoende av personliga attityder).
Etisk subjektivism har den fördelen att den ger en enkel, förnuftig förklaring av vad moral är. Även om etiska åsikter ofta har det inre skenet av objektivitet (det känns som om vi gör, eller försöker göra, ett objektivt uttalande), skulle det inte göra dem till det: det skulle bara betyda att människor trodde att de var faktauttalanden, på grund av de flesta etiska uttalandenas självsäkra karaktär. Detta kompliceras ytterligare av det faktum att etiska påståenden mycket ofta har vissa underförstådda faktaimplikationer (t.ex. är det troligt, men inte nödvändigtvis, att ”Maria är en god människa” baseras på vissa fakta om de goda saker som Maria tenderar att göra).
Den etiska subjektivismen innebär dock ett problem eftersom den inte erbjuder något sätt för de parter som deltar i en etisk debatt att lösa sina meningsskiljaktigheter, utan endast kräver att varje sida ska visa tolerans genom att erkänna den lika faktiska sanningen i de uppfattningar som hävdas av motståndarna. Detta undviker effektivt den typ av dilemman som etiken försöker lösa, nämligen att avgöra vad som är det rätta att göra. Ett annat problem är att känslor och attityder ofta förändras med tiden i takt med att kunskap, erfarenhet och omständigheter förändras, vilket inte utgör en bra grund för etiska beslut.
| Typer av subjektivism | Back to Top |
Det finns flera olika varianter som kan betraktas under rubriken etisk subjektivism:
- Enkel subjektivism: åsikten (i stort sett som beskrivits ovan) att etiska uttalanden speglar känslor, personliga preferenser och känslor snarare än objektiva fakta.
- Individuell subjektivism: åsikten (ursprungligen framförd av Protagoras) att det finns lika många olika skalor för gott och ont som det finns individer i världen. Det är i praktiken en form av egoism, som hävdar att varje människa bör sträva efter det som uteslutande ligger i hans eller hennes egenintresse.
- Moralisk relativism (eller etisk relativism): Åsikten att en sak är moraliskt riktig om den godkänns av samhället, vilket leder till slutsatsen att olika saker är riktiga för människor i olika samhällen och under olika perioder i historien.
- Ideell observatörsteori: Åsikten att vad som är rätt bestäms av de attityder som en hypotetisk idealobservatör (en varelse som är fullständigt rationell, fantasifull och informerad) skulle ha. Adam Smith och David Hume förespråkade tidiga versioner av teorin om den ideala observatören, och Roderick Firth (1917-1987) är ansvarig för en mer sofistikerad modern version.