Diagnostik av fotledsförstoring

Mild försträckning kan ofta behandlas hemma, medan allvarliga försträckningar kan kräva någon form av immobilisering eller till och med kirurgi för att reparera de skadade strukturerna.

Den diagnostiska processen för en fotledsförsträckning eller fotledsförstoring innebär vanligen en fysisk undersökning och en gradering efter svårighetsgrad.

Svårighetsgradering av fotledsförstoring

Läkare brukar följa ett graderingssystem i tre steg vid diagnostisering av stukningar och förslitningar:

Grad 1
I fotledsförstoring och -förslitningar av grad 1 finns det en minimal rivning av de drabbade ligamenten eller musklerna/senorna. Skadan är i första hand en översträckning, och eventuella rivningar som finns är på mikroskopisk nivå. Ömhet, smärta och svullnad på skadeplatsen är minimal, men ändå tillräckligt för att märkas vid granskning eller palpation (beröring). Lätt blåmärken eller missfärgning av huden kan förekomma, och nedsatt förmåga att stå eller gå är också minimal.

Grad 2
I grad 2 av ankelförsträckningar finns det en måttlig rivning av de drabbade ligamenten eller musklerna/senorna. Vid måttlig rivning kan vissa enskilda ligament- eller muskel-/sennefibrer vara helt rivna, men det finns fortfarande tillräckligt många andra fibrer intakta för att vävnaden ska behålla sin integritet totalt sett. Svullnad, smärta och ömhet på skadeplatsen är måttlig, även om det kan finnas en viss förlust av rörelseomfång. Vissa patienter med grad 2 av stukning kan ha en viss instabilitet i fotleden, t.ex. att fotleden delvis ger vika när man står eller går. Måttliga blåmärken eller missfärgning av huden kan förekomma, och patienten kan ha vissa problem med att gå eller stå.

Grad 3
I grad 3 av ankelförstötningar och -försträckningar finns det en fullständig rivning eller bristning av de drabbade ligamenten eller musklerna/senorna, utan att några enskilda fibrer förblir intakta. Svullnad och ömhet på skadeplatsen är betydande och omfattar ofta kraftig missfärgning av huden (svart-blått, lila-svart). Fotleden kan inte bära någon som helst vikt, och det finns lite eller inget kvarvarande rörelseomfång. Det är omöjligt att stå, gå eller vrida foten.

Oavsett skadans uppenbara allvarlighetsgrad rekommenderas personer som misstänker att de har en stukning eller sträckning av fotleden att söka lämplig läkarvård så snart som möjligt för att få rätt diagnos och behandling. Fördröjd behandling kan ibland förvärra en fotledsskada.

Vad man kan förvänta sig vid en undersökning av en fotledsförsträckning

När läkarna diagnostiserar en försträckning och graderar dess svårighetsgrad brukar de göra en eller flera av följande:

1. Inspektera den drabbade fotleden visuellt för att urskilja graden av svullnad och blåmärken.
2. Palpera skadestället för att bedöma ömhet och svullnadsnivåer.
3. Rota, böja eller sträcka foten och fotleden för att testa rörelseomfånget och avgöra vilken eller vilka vävnader som är skadade. Denna aktivitet kan vara ganska smärtsam, särskilt för patienter med stukningar och förslitningar av grad 2 eller 3.
4. Beställ diagnostisk testning, t.ex. röntgen eller magnetresonanstomografi (MRT) för att fastställa exakt vilka vävnader som är skadade och var, samt för att utesluta eventuell benfraktur, benflisor eller andra samtidiga skador på ledytan. I vissa fall kan MRT behöva fördröjas tills den första svullnaden och blåmärkena har avtagit.1,2

Och även om fotledsförstjockningar och -försträckningar har liknande symtom och liknande behandlingar är det viktigt att rätt diagnos ställs så att ett lämpligt behandlingsprotokoll kan ges, särskilt när det gäller allvarliga eller kroniska skador som kan kräva kirurgi.

.