Definition av Deus Ex Machina
Termen deus ex machina syftar på en omständighet där ett osannolikt koncept eller en gudomlig karaktär införs i en handling i syfte att lösa konflikten och åstadkomma ett intressant resultat.
Användningen av deus ex machina avråds, av den anledningen att förekomsten av den i en handling ses som ett tecken på en dåligt strukturerad handling. Den förklaring som kritikerna ger till detta synsätt är att författarens plötsliga tillgrepp av slumpmässiga, outhärdliga och otroliga vändningar i syfte att få ett slut framhäver de inneboende bristerna i handlingen. Därför är deus ex machina en ganska omdiskuterad, och ofta kritiserad, form av litterärt påhitt.
Uttrycket är latin och betyder ”gud ur maskinen” och har sitt ursprung i den antika grekiska teatern. Det betecknar scener där en kran (maskin) användes för att sänka ner skådespelare eller statyer som spelar en gud eller gudar (deus) på scenen för att ställa saker och ting till rätta, vanligtvis nära slutet av pjäsen.
Krav på Deus Ex Machina
Deus ex machinas är lösningar. De ska inte ses som oväntade vändningar i handlingen som i slutändan gör saker och ting värre, och inte som något som bidrar till att förändra förståelsen av handlingen. Vidare måste det visas att det problem som löses genom en deus ex machina är ett problem som är olösligt eller på annat sätt hopplöst.
Det är också så att de är plötsliga eller oväntade. Detta innebär att deus ex machinas inneboende förmåga att lösa ett mysterium inte är uppenbar förrän när anordningen faktiskt används för att skaffa ett livskraftigt slut för handlingen. Men om någon annan typ av ingrepp – som sunt förnuft – hade kunnat användas för att åstadkomma samma resultat, så skulle lösningen, oavsett hur plötslig den är, inte betecknas som deus ex machina.
Euripides var en av de mest framträdande användarna av deus ex machina. Vissa forskare anser att han var den första författaren som använde sig av denna mekanism i sina tragedier. Hans verk möts ofta av kritik för hur han strukturerade sina intriger och för sina underliggande idéer.
Deus ex machina exempel
Exempel nr 1: Medea (av Euripides)
När Medea visas i solguden Helios vagn är inte guden själv närvarande. Från sin utsiktsplats i vagnen ser hon den sörjande Jason. Argumentet går ut på att denna specifika scen är en illustration av användningen av deus ex machina-anordningen inom tragedins handling.
Exempel nr 2: Hippolytos (av Euripides)
Det finns tre gudomar närvarande i denna pjäs: den svartsjuka Afrodite, Artemis föremålet för Hippolytos’ tillgivenhet, och den hämndlystne Poseidon. Det är dock endast Artemis som uppträder. Hon förklarar för Theseus att Hippolytos var oskyldig hela tiden och att det var Afrodite som hade syndat och orsakat all sorg. Artemis lovar också att förgöra alla män som Afrodite någonsin kommer att älska.
Exempel nr 3: Andromache (av Euripides)
I slutet av pjäsen framträder havsgudinnan Thetis för Peleus. Hon kommer för att ta med sig Peleus tillbaka till sitt hem i havet. Pjäsen slutar med att Peleus går med sin hustru Thetis ut i havet.
Exempel 4: Helena (Av Euripides)
Theoklymenos är rasande när Helena och Menelaos lurar honom och rymmer tillsammans. Till följd av detta försöker han mörda sin syster för att hon inte berättade för honom att Menelaos inte var död. Halvgudarna Castor och Polydeuces – Helens bröder och söner till Zeus och Leda – dyker upp förvånande nog för att avbryta.
Exempel #5: Orestes (av Euripides)
Apollo dyker upp på scenen för att bringa ordning på saker och ting. Apollon reder ut situationen genom att informera karaktärerna (och publiken) om att Helena hade placerats bland stjärnorna och att Menelaos därför borde återvända till Sparta. Han beordrar också Orestes att resa till Aten för att ställas inför rätta i deras domstol, och försäkrar honom om att han senare kommer att frikännas. Vidare förklarar Apollon att Orestes kommer att gifta sig med Hermione, och att Pylades och Elektra också kommer att gifta sig.
Funktionen hos deus ex machina
Verktyget deus ex machina förblir ett populärt verktyg även i dag, och används i moderna filmer, romaner och noveller. Begreppets räckvidd har dock effektivt utvidgats för att presentera det som ett mångfacetterat verktyg.
Det kan användas för att föra en berättelse framåt, eller när författaren har ”målat in sig själv i ett hörn” och inte finner någon annan utväg. Han använder den för att överraska publiken, för att ge berättelsen ett lyckligt slut eller som ett komiskt redskap.