Den 5 juni 1975 skulle Pink Floyd träffa sin gamla bandkamrat och tidigare ledare Syd Barrett för sista gången. Den banbrytande musikern kom plötsligt in på en av bandets inspelningssessioner för den hyllade Wish You Were Here och i sanning såg han ut som en skugga av sitt forna jag.
Legenden säger att Barrett anlände till studion samtidigt som bandet arbetade med låten ”Shine On You Crazy Diamond” som handlade om deras fallna grundare. Barrett hade vid det här laget lämnat musikindustrin för gott och valde istället att leva på ett hotell i London. Efter att ha avbrutit kontakten med sina tidigare bandkamrater lämnade hans ankomst till inspelningsstudion dem i chock.
Roger Waters, som skrev låten om sin gamle vän, var en av de medlemmar i bandet som tvingades lämna ifrån sig Barretts uppgifter 1968. Eftersom hans droganvändning fortsatte att spåra ur, tillsammans med hans sviktande mentala hälsa, hade Barretts användning av psykedeliska preparat avsevärt försämrat hans kreativa vision. De kvarvarande Floyd-medlemmarna bar på en enorm skuld över hans avgång och i ett försök att hantera den hjälpte de honom att skapa sina två soloalbum The Madcap Laughs och Barrett.
Den framlidne Richard Wright, som reflekterade över den kamp han ställdes inför när han hjälpte till vid dessa sessioner för Barretts solomaterial, sade en gång: ”Att göra Syds skiva var intressant, men extremt svårt. Dave och Roger gjorde den första (The Madcap Laughs) och Dave och jag gjorde den andra. Men vid det laget var det bara att försöka hjälpa Syd på alla sätt vi kunde, snarare än att oroa sig för att få fram det bästa gitarrljudet. Det kunde man glömma! Det var bara att gå in i studion och försöka få honom att sjunga.”
Den Barrett som anlände till Floyds studio den där junikvällen var en helt annan varelse än den de senast hade sett några år tidigare. Musikern hade blivit uppblåst och även om han fysiskt fanns där i studion var han det inte mentalt.
Pink Floyd blev till en början förvirrade av hans ankomst och antog att han måste vara en medlem av besättningen och det tog ett tag innan Gilmour till slut identifierade honom som deras tidigare bandkamrat. Waters, sägs det, bröt omedelbart ihop i tårar efter att ha sett vad Barrett hade blivit. Den där junidagen råkade också vara Gilmours bröllopsdag, så Barrett vandrade in på gitarristens mottagning på EMI men gick sedan därifrån utan att berätta det för någon och försvann på ett lika märkligt sätt som han hade kommit.
”Jag är väldigt ledsen över Syd, det var jag inte på flera år”, sa Waters 1975. ”I åratal antar jag att han var ett hot på grund av allt skitsnack som skrevs om honom och oss. Naturligtvis var han väldigt viktig och bandet skulle aldrig ha startat för fan utan honom, eftersom han skrev allt material. Det hade inte kunnat hända utan honom, men å andra sidan hade det inte kunnat fortsätta med honom. Han kanske eller kanske inte är viktig i rock ’n’ roll-antologi termer, men han är definitivt inte alls lika viktig som folk säger när det gäller Pink Floyd. Så jag tror att han hotade mig.”
Waters skulle få en sista chans att träffa sin sista bandkamrat, en förödande sorglig händelse: ”Sista gången jag såg honom var ett par år efter att han dök upp på Wish You Were Here-sessionerna”, berättade han för Mirror 2008. ”Jag stötte på honom i Harrods där han brukade gå och köpa godis, men vi pratade inte med varandra – han liksom skuttade iväg.”
Under Barretts tid i bandet kokade de ihop en del magi som han var orsaken till, men som Waters erkände 1975 skulle de inte vara där de var utan honom eller ens med honom om han hade fortsatt att vara medlem efter 1968.
Lyssna på ”See Emily Play” nedan och bli påmind om vilken otrolig låtskrivare den avlidne Syd Barrett var.
