I slutet av 2008 frågade drottning Elizabeth II vid ett möte med akademiker vid London School of Economics varför ingen tycktes ha förutsett världens värsta finanskris under efterkrigstiden. Den så kallade stora ekonomiska recessionen, som hade börjat i slutet av 2008 och skulle pågå till mitten av 2009, utlöstes av den plötsliga kollapsen av skyhöga priser på bostäder och andra tillgångar – något som är uppenbart i efterhand men som ändå ingen tycktes se komma.
Det verkar alltför troligt att vi nu är på väg att göra samma misstag genom att vara alltför optimistiska när det gäller dagens bubblor på tillgångs- och kreditmarknaderna.
Förvisso har den amerikanska och globala ekonomin återhämtat sig väl från djupet av den ekonomiska recessionen med coronavirus. Det står också utom allt tvivel att effektiva vacciner har utvecklats och nu distribueras. Som Bank for International Settlements fortsätter att varna oss har dock priserna på de globala tillgångs- och kreditmarknaderna återigen stigit långt över sitt underliggande värde – med andra ord befinner de sig i bubbelterritorium. Dessutom måste vi, som våra hälsoexperter fortsätter att varna oss, fortfarande ta oss igenom en mörk coronavirusvinter innan en tillräckligt stor del av befolkningen har vaccinerats för att möjliggöra en återgång till ekonomisk normalitet.
Med tanke på den virtuella tystnaden bland ekonomer om den fara som dagens bubblor utgör och om risken för ytterligare ett ben nedåt i världsekonomin, måste man fråga sig om inte drottningen om ett år eller två, när bubblorna så småningom spricker, kommer att ställa samma typ av frågor.
Denna tystnad är desto mer förvånande med tanke på hur mycket mer utbredda bubblorna är nu och hur mycket mer skuldsatt världsekonomin är i dag än den var för tolv år sedan. Medan bubblorna 2008 till stor del var begränsade till den amerikanska bostads- och kreditmarknaden finns de nu i nästan alla hörn av världsekonomin. Värderingarna på den amerikanska aktiemarknaden i dag påminner faktiskt om dem som föregick marknadskraschen 1929, medan länder med stora solvensproblem som Italien, Spanien och Portugal alla kan låna till nollränta.
Den enorma skulduppbyggnaden runt om i världen har varit lika oroväckande. Redan innan pandemin slog till hade många år av billiga pengar fått de globala skuldnivåerna att stiga över nivåerna före Lehman-konkursen i september 2008. Efter pandemin har de globala skuldnivåerna skjutit i höjden i takt med att budgetunderskotten har skjutit i höjden och företagen har tvingats till en lånebluff.
Ett särskilt oroväckande område måste vara tillväxtekonomierna, som nu står för ungefär hälften av världsekonomin och som har drabbats av en perfekt ekonomisk storm av pandemirelaterade störningar, låga internationella råvarupriser och en svag extern efterfrågan på deras export. Detta har lett till att dessa ekonomier har fått rekordhöga skuldnivåer och ovanligt stora budgetunderskott. Detta får nu Världsbanken att förutspå att det bara är en tidsfråga innan vi får se en våg av betalningsinställelser och omstruktureringar av skulder på tillväxtmarknaderna som kan få viktiga konsekvenser för det globala finansiella systemet.
De mycket högt skuldsatta och systemviktiga sydeuropeiska länderna som Italien och Spanien måste också vara en källa till oro. Dessa ekonomier har nu högre skuldnivåer och mycket mycket högre budgetunderskott än vad de hade vid tiden för den europeiska statsskuldskrisen 2010. Som tidigare, fast i en tvångströja för euron, kommer de att ha de största svårigheterna att minska sina budgetunderskott och återupprätta ett sken av hållbar offentlig skuldsättning. Detta verkar förbereda oss för en ny europeisk statsskuldskris.
Närmare hemma varnar konkursexperten Ed Altman från New York University för en hotande ökning av antalet små och medelstora konkurser i USA i pandemins kölvatten. Samtidigt har Janet Yellen länge varnat för överskuldsättning på den högt belånade skuldmarknaden.
Efter krisen på den amerikanska bostads- och kreditmarknaden 2008 förklarade Chuck Prince, den förre vd:n för Citibank, sin banks spekulativa verksamhet under bubblan med att han konstaterade att när musiken spelas måste man dansa. I dag, när världens stora centralbanker fortsätter att förse marknaderna med riklig likviditet, kan det knappast råda något tvivel om att musiken spelar och marknaderna dansar.
Den fråga som ingen verkar ställa är vad som händer när musiken slutar spela? Detta kommer sannolikt att lämna en hel del förklaringar till drottning Elizabeth när musiken slutar och ingen kommer att ha varnat henne för den krasch som nästan säkert kommer att följa efter festens slut.