För tre år sedan var Sameer Gadhia ’11 en typisk föräldrarnas dröm – en smart kille som studerade humanbiologi på Stanford, som engagerade sig på sin fritid genom att sjunga i Talisman och njuta av det grekiska livet i Sigma Nu. Och sedan, som alla nördiga Stanford-studenter med vaga ambitioner att läsa till läkare, gjorde Gadhia det som alla andra skulle göra: han hoppade av och blev rockstjärna.
Ser Sameer, som är född i Irvine, Kalifornien, är frontman i Orange County-bandet Young the Giant, som har fått mer och mer draghjälp med den moderna alt-rock-glansen i sin självbetitlade debut. 2011 var ett lysande genombrottsår för dem med framträdanden på ”The Tonight Show” och MTV Video Music Awards, vilket Gadhia ser som bara början.
”Du vet, jag är väldigt, väldigt glad och väldigt lycklig över att vi har hamnat i den här situationen”, säger han. ”Men vi hoppas att detta inte är höjdpunkten eller toppen för oss.”
I själva verket, när det gäller att peka ut ett särskilt ”vi har lyckats” ögonblick, tänker Gadhia inte ens på bandets högprofilerade spelningar.
”Det är bara att kunna resa runt om i världen och spela spelningar för människor som vi aldrig har sett eller träffat, som inte ens talar vårt språk”, sa Gadhia. ”Vi kan inte tala deras språk, men vi kan få kontakt med varandra genom låtarna.”
Hur som helst avfärdar han inte deras framträdande på VMAs i augusti. Bandet fick sällskap av fans på scenen när de avslutade ceremonin med sin galopperande hymn ”My Body”. Uppsvinget efter VMA var omedelbart uppenbart när gruppen såg sig själv trendera på Twitter.
Nu hoppas bandet som tidigare var känt som Jakes börja ett nytt banerår genom att inleda sin andra headlining-turné nästa vecka på Fillmore i San Francisco. Detta är deras första utflykt till de stora ligorna, där de tar steget från arenor med liten kapacitet till en fullskalig produktion. Tjugonio av deras planerade 45 spelningar är redan utsålda.
Det är mycket att ta in för en grupp killar som har spelat tillsammans sedan tonåren. Även om stor berömmelse och framgång verkar vara nära förestående för dem, är medlemmarna i Young the Giant på många sätt typiska unga 20-talister som upplever den verkliga världen för första gången och försöker skapa sig en karriär. De bor alla tillsammans i ett stort hus i Los Angeles och är fortfarande föremål för vardagliga irritationsmoment som hyran – även om de kommer att återgå till vagabondlivet så snart de ger sig ut på vägarna. Trots att de tillbringar orimligt mycket tid tillsammans som hus- och bandmedlemmar blir de fem aldrig trötta på varandra.
”Det är konstigt eftersom vi umgås dygnet runt”, erkände Gadhia. ”Vi är väldigt nära varandra – vi gör fyra månader på vägarna och sedan kommer vi hem för en liten stund, och du vet, kanske tillbringar vi en dag eller två med familjer, men om två dagar börjar vi bara ringa varandra igen för att umgås , och så det är aldrig riktigt slut för oss.”
Gadhia är glad över turnéstarten i San Francisco eftersom bandet, förutom mindre framträdanden i evenemang som Not So Silent Night, inte spelat en riktig Bay Area-spelning på ett tag. Han kommer också att vara nära Farm, där han skulle ha haft en examen från vid det här laget om han inte hade åkt iväg. Gadhia ångrar dock inte att han lade sina studier på is.
”Jag tror att när jag var på Stanford var jag lite förvirrad som många Stanfordstudenter är när det gäller vad jag ville ha som huvudämne”, säger han. ”Jag läste HumBio, men jag var verkligen inte säker på vad jag ville göra. Det har verkligen hjälpt mig att få uppleva det verkliga livet och se hur det är nu när allting verkligen går bra.”
Gadhia insisterar på att han kommer att slutföra sin utbildning någon gång, en föreställning som kan ge hans belägrade föräldrar lite vila. Även om herr och fru Gadhia har kommit att acceptera sin sons livsstil betyder det inte att de inte skulle stödja att han kastar bort mikrofonen för en examen.
”Om jag gick på läkarlinjen skulle de bli extatiska”, skrattar Gadhia. ”Jag tror att deras förväntningar vid det här laget har fördummats mycket. Jag tror att när jag gick på Stanford var det mer som ’ja, du borde gå på läkarlinjen’, som om de ville pressa mig, men nu är det som ’ta bara en jävla examen, ta bara en jävla examen, snälla’.”