Crosby, Stills, Nash & Young var fullständigt dysfunktionella. Och så framgångsrika.

• David Kirby
• 2 år sedan

Föreställ dig en uppsättning av ”Hamlet” med tre Hamlets. Eller fyra eller två: Ingen är säker på vem som kommer att dyka upp när, inte ens skådespelarna själva. Flytta nu handlingen från ett slott i Danmark till en inspelningsstudio i Los Angeles, och i stället för brodermord och hämnd låter man kungliga egon styra dramat, förstärkta av ett berg av kokain och ett hav av alkohol. Ge varje Hamlet ett dussin Ophelias, till och med en fru eller två från tid till annan, och uppmuntra till byten.

Nu har du en uppfattning om hur det var att bevittna Crosby, Stills, Nash & Young, den folkrocksupergrupp som formade och formades av 1960- och 70-talets motkultur samtidigt som de drev miljontals musikälskare till nästan orgasmiska nivåer av glädje och nästan dödade sig själva (och varandra) på vägen. David Brownes ”Crosby, Stills, Nash & Young: The Wild, Definitive Saga of Rock’s Greatest Supergroup” är avsedd för musikälskare, men bör också vara obligatorisk läsning för studenter som studerar gruppdynamik. Band imploderar hela tiden, men det är sällsynt att ett band fungerar så dysfunktionellt under fem decennier samtidigt som det ger upphov till så många imitatörer, påverkar så många musiker och producerar så mycket minnesvärd musik, inklusive hits som ”Teach Your Children” och ”Ohio”. Den erfarne journalisten Browne är medverkande redaktör på Rolling Stone och har skrivit böcker om bland annat Grateful Dead och Beatles. Det är tydligt att han är ett stort fan av dessa killar, vilket innebär att han gillar dem mycket mer än de gillade varandra.

Historien börjar den 14 februari 1968 på Hollywoods legendariska Whisky a Go Go Go, där Hollies spelade. Klubben, som stod i centrum för de så kallade hippieupploppen två år tidigare, bokade ofta grymma artister som Doors och Frank Zappa, men här fanns fem unga män från Manchester i England, däribland gitarristen och sångaren Graham Nash, som pumpade ut skummande låtar som ”Bus Stop” och ”Look Through Any Window”.

I publiken fanns Nancy Sinatra, Cass Elliott från Mamas and the Papas och andra kungligheter inom popmusiken, däribland David Crosby och Stephen Stills. Crosby hade just fått sparken från Byrds och Stills var inte säker på om hans band, Buffalo Springfield, ens existerade längre. På trottoaren efter spelningen talade de två musikerna vältaligt om Nashs framträdande och undrade högt om han kunde vara en brygga till ett nytt och bättre band. Enligt en berättelse om kvällen sa Crosby: ”Vi kanske kan stjäla honom.”

Det dröjde inte länge innan de tre männen turnerade tillsammans och spelade in för Atlantic Records. Men något saknades, vilket var anledningen till att Ahmet Ertegun, medgrundare och ordförande för Atlantic, föreslog att de skulle fylla ut sitt sound genom att ta in Stills gamla Buffalo Springfield-bandkompis Neil Young. Som med många av deras viktiga beslut visade sig detta vara både det bästa och det sämsta valet: Youngs produktiva låtskrivande och distinkta countertenor gav bandet en extra dimension, men hans överflödande ego gjorde gruppdynamiken, som redan var ansträngd, mer instabil.

Young var en veritabel fontän av låtar – han skrev ”ungefär tre låtar om dagen”, berättade Crosby för en konsertpublik. Och medan de andra, särskilt Stills, ofta insisterade på att få saker och ting på sitt sätt i studion, var Young en mästare på att övertala med hjälp av en obehaglig diplomati. ”Neil har ett sätt att uppträda som en klumpig grabb, obekväm och pratar i halva meningar”, säger producenten Bill Halverson. ”Han fumlade sig fram till att lura dem. Det var mästerligt. Han visste exakt vad han gjorde.” Kanske på grund av att han var så framgångsrik i sin solokarriär verkade Young dock aldrig riktigt tillhöra gruppen, ibland missade han till och med att dyka upp när han var med i programmet.

Då var det drogerna, som verkade lika allestädes närvarande som syre. Browne beskriver ett jam med Grateful Dead under vilket någon lade ett lager kokain i trummisen Mickey Harts tom-tom. När Hart drog ner sin pinne flög flingorna upp och föll sedan som snö, och alla sniffade dem på vägen ner. Crosby var så nära att förlora livet när han freeblade kokain att bandet anlitade en övervakare för att hindra honom från att överdriva. Denna livvakt hade haft samma jobb med John Belushi, som hade dött av en överdos några månader tidigare. ”Bra referens”, sa Crosby när de två männen presenterades.

Stills försåg Browne med en mörkt komisk metafor som bäst beskriver samspelet mellan de fyra musikerna på bandets höjdpunkt. Det var ”en fyrvägsgata”, minns han, ”fyra hästar som drog åt olika håll. Vilket är den metod de brukade använda vid avrättningar”. Naturligtvis ledde det bara till fler låtar: ”Vi externaliserade allting”, sade Crosby, och det innebar att vi fick dukade ut oss textmässigt. Som Browne skriver ”skulle man kunna sammanställa ett helt album med de taggiga melodier de skrev om varandra.”

En av gruppens anställda uppskattar att de bröt upp åtta gånger bara under hans tid, men på något sätt lyckades de ändå fortsätta att komma ihop igen. Och även om Crosby genomgick en levertransplantation 1994 är alla fyra aktiva idag. Betyder detta att vi kommer att få se dem tillsammans på scenen igen? Nash uppgav i en intervju för inte så länge sedan att bandet erbjöds 100 miljoner dollar för att åka på turné. Men det kommer inte att ske, sa han, av en enkel anledning: ”Vi gillar inte varandra.”

Som Crosby berättade för Browne, dock, ”Det har alltid varit konstigt. Det har aldrig varit konstigt.” Vid det här laget skulle kanske det konstigaste av allt inte vara att dessa fyra irriterade genier återförenas, utan att de misslyckas med det.

David Kirby är författare till ”Crossroad: Artist, Audience, and the Making of American Music”

.