Den 21 januari 2010 utfärdade Högsta domstolen en dom i Citizens United v. Federal Election Commission som upphävde ett tidigare beslut, Austin v. Michigan State Chamber of Commerce (Austin), som tillät förbud mot oberoende utgifter för företag. Domstolen upphävde också den del av McConnell v. Federal Election Commission där det fastslogs att företag kunde förbjudas att göra valfrämjande meddelanden. Domstolen bekräftade kraven på rapportering och ansvarsfriskrivning för oberoende utgifter och valfrämjande meddelanden. Domstolens dom påverkade inte förbudet mot företags bidrag.
Bakgrund
Federal Election Campaign Act (”lagen”) förbjuder företag och fackföreningar från att använda sina allmänna skattemedel för att göra valkampanjer eller för tal som uttryckligen förespråkar valet eller nederlaget för en federal kandidat. 2 U.S.C. §441b. Ett valfrämjande meddelande definieras i allmänhet som ”varje sändning, kabel- eller satellitkommunikation” som ”distribueras offentligt” och som hänvisar till en klart identifierad federal kandidat och som görs inom 30 dagar före ett primärval eller 60 dagar före ett parlamentsval. 2 U.S.C. §434(f)(3)(A) och 11 CFR 100.29(a)(2).
I januari 2008 släppte Citizens United, ett icke-vinstdrivande företag, en film om den dåvarande senatorn Hillary Clinton, som var kandidat i det demokratiska partiets primärval till presidentvalet 2008. Citizens United ville betala kabelbolagen för att göra filmen tillgänglig gratis via video-on-demand, som gör det möjligt för digitala kabelabonnenter att välja program från olika menyer, inklusive filmer. Citizens United planerade att göra filmen tillgänglig inom 30 dagar efter 2008 års primärval, men fruktade att filmen skulle omfattas av lagens förbud mot företagsfinansierad valkampanjkommunikation som är den funktionella motsvarigheten till uttryckligt påverkansarbete, vilket skulle leda till civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för företaget. Citizens United ansökte om förklaringar och förelägganden mot kommissionen i U.S. District Court for the District of Columbia och hävdade att förbudet mot valfrämjande kommunikation från företag enligt 2 U.S.C. § 441b var grundlagsstridigt när det tillämpades på filmen och att kraven på offentliggörande och ansvarsfriskrivning var grundlagsstridiga när de tillämpades på filmen och de tre reklamfilmerna för filmen. Distriktsdomstolen nekade Citizens United ett preliminärt föreläggande och beviljade kommissionens yrkande om summarisk dom. Högsta domstolen noterade sannolik jurisdiktion i målet.
Högsta domstolens beslut
Högsta domstolen konstaterade att om man löste frågan om huruvida förbudet i § 441b specifikt tillämpades på filmen utifrån de snäva grunder som Citizens United lade fram, skulle det få den övergripande effekten att det politiska talet, som är centralt för det första tillägget, skulle hämmas. Istället fann domstolen att den, i utövandet av sitt rättsliga ansvar, var tvungen att överväga den nominella giltigheten av lagens förbud mot företagsutgifter och ompröva den fortsatta effekten av den typ av yttrandeförbud som domstolen tidigare godkänt i Austin.
Domstolen noterade att §441b:s förbud mot oberoende företagsutgifter och valsponsringskommunikation är ett yttrandeförbud och att ”det politiska talet måste segra mot lagar som skulle undertrycka det, vare sig det är avsiktligt eller oavsiktligt”. Följaktligen är lagar som belastar politiska yttranden föremål för ”strikt granskning”, vilket innebär att regeringen måste bevisa att begränsningen främjar ett tvingande intresse och att den är snävt anpassad för att uppnå detta intresse. Enligt domstolen fanns det före Austin en rad prejudikat som förbjöd talbegränsningar baserade på en talares företagsidentitet, och efter Austin fanns det en rad som tillät dem. Vid omprövningen av Austin fann domstolen att de motiveringar som stödde begränsningarna av företagsutgifter inte är tvingande.
Domstolen identifierade i Austin ett tvingande statligt intresse av att begränsa politiska yttranden från företag genom att förhindra ”de frätande och snedvridande effekterna av enorma förmögenhetsansamlingar som ackumuleras med hjälp av företagsformen och som har liten eller ingen korrelation med allmänhetens stöd för företagets politiska idéer”. I det aktuella fallet fann domstolen emellertid att Austins ”antidistortion”-grundsatser ”inkräktar på den ’öppna marknaden för idéer’ som skyddas av det första tillägget”. Enligt domstolen ”använder talare, inklusive privatpersoner och media, pengar som samlats in från den ekonomiska marknaden för att finansiera sitt tal, och det första tillägget skyddar det resulterande talet”. Domstolen ansåg att det första tillägget ”förbjuder kongressen att bötfälla eller fängsla medborgare, eller sammanslutningar av medborgare, för att de helt enkelt ägnar sig åt politiskt tal”. Domstolen ansåg vidare att ”regeln om att politiskt tal inte kan begränsas på grundval av talarens förmögenhet är en nödvändig konsekvens av premissen att det första tillägget generellt förbjuder att politiskt tal förtrycks på grundval av talarens identitet.”
Domstolen avvisade också en antikorruptionsgrund som ett sätt att förbjuda oberoende företags politiska tal. I Buckley v. Valeo ansåg domstolen att antikorruptionsintresset var tillräckligt viktigt för att tillåta begränsningar av bidrag, men utvidgade inte det resonemanget till att gälla övergripande utgiftsbegränsningar eftersom det fanns mindre risk för att utgifterna skulle ges som en motprestation för åtaganden från den kandidaten. Domstolen ansåg slutligen i detta fall att antikorruptionsintresset inte är tillräckligt för att förskjuta det aktuella talet från Citizens United och att ”oberoende utgifter, inklusive de som görs av företag, inte ger upphov till korruption eller sken av korruption.”
Domstolen höll dessutom inte med om att företags oberoende utgifter kan begränsas på grund av ett intresse av att skydda avvikande aktieägare från att tvingas finansiera företagets politiska tal. Domstolen ansåg att sådana meningsskiljaktigheter kan korrigeras av aktieägarna genom förfarandena för företagsdemokrati.
Slutningsvis ifrågasatte Citizens United också lagens bestämmelser om ansvarsfriskrivning och offentliggörande som tillämpas på filmen och tre annonser för filmen. Enligt lagen måste tv-sända valkampanjer innehålla en friskrivningsklausul som anger ansvaret för innehållet i annonsen. 2 U.S.C. §441d(d)(2). Dessutom måste varje person som spenderar mer än 10 000 US-dollar på valsponsringskommunikation under ett kalenderår lämna in en redogörelse till kommissionen med uppgifter om vem som har gjort utgifterna, utgiftens storlek, det val som kommunikationen var riktad till och namnen på vissa bidragsgivare. 2 U.S.C. §434(f)(2). Domstolen konstaterade att även om kraven på ansvarsfriskrivning och offentliggörande kan försvåra möjligheten att yttra sig, så sätter de inget tak för kampanjverksamheten och hindrar inte någon från att yttra sig. Därför är kraven på ansvarsfriskrivning och offentliggörande författningsenliga när de tillämpas på både sändningen av filmen och annonserna som främjar själva filmen, eftersom annonserna kan betraktas som valfrämjande meddelanden.
Tillkommande information:
- Supreme Court Opinion (01/21/2010)
- Transkript från muntlig argumentation (09/09/2009)
- Ljudfil från muntlig argumentation (09/09/2009)
Distriktsdomstolens klagomål
Den 13 december 2007 lämnade Citizens United, ett icke-vinstdrivande medlemskapsföretag, in ett klagomål till U.District Court for the District of Columbia och ifrågasatte författningsenligheten av de lagstadgade bestämmelser som reglerar friskrivningar på samt offentliggörande och finansiering av vissa ”electioneering communications” (ECs).
Citizens United är en icke-vinstdrivande medlemsorganisation som är registrerad hos skattemyndigheten (IRS) i enlighet med 26 U.S.C. §501(c)(4). En av Citizens Uniteds verksamheter är produktion och distribution av politiska filmer. Citizens United har producerat en film med titeln ”Hillary: The Movie” om senator Hillary Clinton. Citizens United har för avsikt att sända tv-reklam för ”Hillary: The Movie” och vill göra filmen tillgänglig på biografer, genom DVD-försäljning och via hemvisningar via kabelvideo-on-demand-system.
Citizens United hävdar att eftersom annonserna inte omfattas av EG:s begränsning för företagsfinansiering är det grundlagsstridigt att kräva att de givare som betalat för annonserna ska avslöjas eller att det ska finnas en friskrivningsklausul på annonserna. Citizens United hävdar också att själva filmen är konstitutionellt undantagen från begränsningen av företagsfinansiering enligt Wisconsin Right to Life v. FEC (WRTL II).
Relief
Citizens United ber domstolen att förklara EG:s krav på offentliggörande och friskrivningsklausuler för grundlagsstridiga i den mån de tillämpas på Citizens Uniteds annonser och all valfrämjande kommunikation som nu är tillåten enligt WRTL II. Dessutom begär käranden att begränsningen av företags och fackföreningars EG-finansiering ska förklaras vara grundlagsstridig både till sin innebörd och när den tillämpas på kärandens film. Citizens United begär preliminära och permanenta förelägganden som hindrar kommissionen från att tillämpa var och en av dessa bestämmelser. Käranden begär också kostnader och advokatarvoden samt annan lämplig ersättning.
Beslut om preliminärt föreläggande
Distriktsdomstolen avslog den 15 januari 2008 Citizens Uniteds yrkande om ett preliminärt föreläggande, där Citizens United begärde att domstolen skulle hindra FEC från att tillämpa sina bestämmelser om valfrämjande kommunikation.
Distriktsdomstolen avslog Citizens Uniteds yrkande om ett preliminärt föreläggande. För att en domstol ska bevilja käranden ett preliminärt föreläggande måste käranden visa 1) att det är sannolikt att käranden kommer att ha framgång när målet avgörs i sak, 2) att käranden kommer att lida irreparabel skada om föreläggandet inte beviljas, 3) att ett föreläggande inte skulle skada andra parter i väsentlig grad och 4) att föreläggandet skulle gynna allmänintresset.
Med avseende på dess påståenden om själva filmen fann domstolen att Citizens United hade små chanser att lyckas i sak eftersom filmen inte är mottaglig för någon annan rimlig tolkning än som en uppmaning att rösta mot senator Clinton. Domstolen ansåg därför att filmen är den funktionella motsvarigheten till uttryckligt stöd och inte berättigad till undantag från förbudet mot företagsfinansiering av valfrämjande kommunikation.
Med avseende på de föreslagna annonserna hävdade Citizens United att EG:s krav på offentliggörande och ansvarsfriskrivning var grundlagsstridiga eftersom Högsta domstolen i WRTL så pass snävt in på den konstitutionellt tillåtna omfattningen av ”valfrämjande kommunikation” att endast kommunikation som inte är ”mottaglig för rimlig tolkning på annat sätt än som en vädjan om att rösta för eller emot en viss kandidat” kan regleras av kongressen. Distriktsdomstolen ansåg dock att Högsta domstolen i McConnell v. FEC hade funnit att kraven på offentliggörande var författningsenliga när det gällde all valfrämjande kommunikation, och WRTL störde inte detta beslut eftersom ”den enda frågan i ärendet var huruvida tal som inte utgör den funktionella motsvarigheten till uttryckligt stöd kunde förbjudas under den relevanta perioden före valet”. Distriktsdomstolen ansåg således att Citizens United inte hade fastställt sannolikheten för att det skulle vinna i sak i sina argument mot bestämmelserna om offentliggörande av valkommunikation och om ansvarsfriskrivning.
Med tanke på att Citizens United inte visade att det var troligt att det skulle vinna sina argument i sak, fann distriktsdomstolen inte att de skador som Citizens United hävdade att det skulle lida av kraven på ansvarsfriskrivning och offentliggörande berättigade till preliminär prövning. Domstolen konstaterade också att ett förbud mot att verkställa bestämmelserna om kommunikation i samband med valkampanjer inte skulle tjäna allmänintresset ”med tanke på Högsta domstolens beslut att bestämmelserna hjälper allmänheten att fatta välgrundade beslut, begränsar den tvingande effekten av företagens tal och hjälper FEC att verkställa bidragsbegränsningar”. Domstolen avslog Citizens Uniteds begäran om ett preliminärt föreläggande när det gäller bestämmelserna om rapportering och ansvarsfriskrivning.