Carvel grundades och drevs av Tom Carvel under de första 60 åren. År 1929 lånade Carvel 15 dollar (200 dollar i dag) av sin blivande fru Agnes och använde dem för att köpa och driva en glassbil. Under helgen på Memorial Day 1934 fick Carvels lastbil punktering i Hartsdale, New York. Carvel sålde sin vaniljglass på den plats där haveriet inträffade. Inom två dagar hade Carvel sålt hela sitt lager, varav en stor del var delvis smält. Han insåg att en fast plats och mjuka (i motsats till hårda) frysta desserter var bra affärsidéer. Under sitt första år tjänade han över 3 500 dollar. År 1937 hade han ett vaniljglassstånd på platsen i Hartsdale, med en frys som gjorde det möjligt för honom att göra sin egen frysta vaniljglass. År 1939 var bruttotalet över 6 000 dollar.
I början av 1940-talet reste Tom Carvel runt och sålde vaniljsås på karnevaler, medan hans fru Agnes skötte Hartsdale-butiken. Under andra världskriget skötte han glassbuden vid Fort Bragg i North Carolina och fick expertis inom kylteknik. Han uppfann och patenterade en frys, ”Custard King”, och 1947 sålde han 71 frysar för 2 900 dollar styck. En del av köparna av frysarna uteblev från betalningen av enheterna. Vid en undersökning fann Carvel att de skötte sina affärer ineffektivt, valde dåliga platser och inte alltid upprätthöll höga hälsostandarder. Carvel bestämde sig för att den bästa lösningen var att delta i driften av sina frysdispenserande kunders verksamhet. Han hävdade senare att detta ledde till att han utvecklade konceptet franchising.
Franchising och reklamRedigera
1949 började Carvel franchising under namnet ”Carvel Dari-Freez”. I början av 1950-talet hade företaget över 50 butiker. Nya franchisetagare genomgick ett 18-dagars utbildningsprogram vid ”Carvel College of Ice Cream Knowledge” och fick en egen tidning som hette ”The Shopper’s Road”. Dessutom tillhandahöll Carvel byggplaner för franchisetagarna, som till en början var fristående butiker med glasfasad.
1955 började Tom Carvel spela in sina egna radioreklamfilmer. En anekdot utan stöd berättar att han körde bil i New York och hörde en reklamfilm för en ny Carvel’s-butik som inte nämnde var den nya butiken låg. Han var övertygad om att han kunde göra det bättre och körde till radiostationen och spelade in nästa reklamfilm själv. Sant eller inte, från 1955 och framåt spelade Carvel in nästan all reklam för kedjan, och han hade så småningom en egen produktionsstudio på huvudkontorets kontor och blev något av en regional kändis.
Carvels reklamfilmer stack ut och ökade varumärkeskännedomen främst genom sin brist på sofistikering. Carvel hade en distinkt ”grumlig” röst, som saknade det ”glatta” ljudet hos de flesta professionella voice-over-artister, och alla hans berättelser var inte inövade. Hans ordval var konversationellt och reklamfilmerna avslutades ofta med orden ”Tack”. TV-reklamfilmerna, som främst sändes i ”tri-state-området” New York, New Jersey och Connecticut, började sändas 1971. Tillsammans med den välkända Tom Carvel-berättelsen visade filmerna produkterna och de anställda i butikerna; mycket lite grafik eller effekter användes.
Promotioner var en del av Carvels verksamhet från deras tidigaste dagar. År 1936 hade de en ”Buy One Get One Free”-kampanj, och under senare år hade de olika tävlingar. De var tidigt ute med företagssponsring av olika evenemang och kampanjer med kopplingar, inklusive en koppling till New York Yankees. En långvarig och välkänd kampanj var ”Wednesday is Sundae at Carvel!”-rabatten.
Ytterligare utvecklingRedigera
År 1956 förvandlade Carvel Hartsdale-anläggningen till sin första ”Ice Cream Supermarket” genom att lägga till frysdiskar som innehöll färdiga tårtor och nyhetsartiklar som kunderna kunde välja och köpa. År 1955 inledde Carvel sitt program ”lease back land offer”, där en potentiell investerare kunde köpa mark, bygga en franchise och sedan hyra tillbaka den till företaget.
Carvel experimenterade med olika glassfordon under större delen av sin tidiga historia. Fordonskoncepten omfattade en skoter (cirka 1957) och en specialtillverkad lastbil, ”Carvehicle”, för vilken man ansökte om flera patent (cirka 1958).
En tvist med franchisetagarna kom till sin spets 1962. Oberoende ägare försökte köpa produkter utanför företagets leveranskedja (vilket stred mot deras avtal) och hävdade att företaget medvetet tog för mycket betalt för dem. Carvel hävdade att franchisetagarna försökte använda sämre ingredienser. Förutom den omedelbara effekten på företagets kassaflöde skadade detta företagets image, vilket ledde till att kedjan reducerades till 175 butiker. När företaget försökte upprätthålla avtalet stämde Federal Trade Commission dem för handelshinder. De rättsliga förfarandena nådde fram till USA:s högsta domstol 1964, och företaget gick segrande ur striden.
1967 köpte företaget Westchester Town House Motel på Tuckahoe Road i Yonkers, New York, och döpte om det till Carvel Inn, och byggde om det för att använda det som huvudkontor, samtidigt som det fortfarande drevs som hotell, vilket försåg företaget med en konferensanläggning för de årliga kongresserna för franchisetagarna.
I slutet av 1970-talet försökte Carvel skilja sig från andra leverantörer av mjukglass genom att hävda att dess glassmaskiner inte blåser in luft i produkten, till skillnad från konkurrenterna. Under 1970-talet, när bantning och fitness blev mer populärt, började Carvel erbjuda en fettsnål fryst dessert som kallades Thinny-Thin (”Thinny-Thin, for your fatty-fat friends”) och en fryst yoghurtprodukt som kallades Lo-Yo. Från 1973 till 1975 publicerade Carvel en reklamserie.
1983 parodierade Saturday Night Live Carvels reklamkampanjer under säsong 9 avsnitt 7. Joe Piscopo porträtterade Tom Carvel som blev alltmer besvärad av en franchisetagares linje av X-klassade julkakor formade som bröst, skinkor, testiklar och penisar. Samma år släppte Beastie Boys sin första singel, Cooky Puss, som innehöll ljud från rapbandet som ringer skämtsamma telefonsamtal till en Carvel-butik.
Häromkring 1985 fanns det 865 butiker med en intäkt på över 300 miljoner dollar.
I slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet använde Howard Stern en röstharmonisator för att efterlikna Cookie Puss’ ”rymdröst” som användes i Carvels tv-reklam. Stern hänvisade också ofta till den långvariga kollegan Fred Norris’ aningslöshet och snålhet när han en gång gav sin mamma en Cookie Puss-tårta som morsdagspresent.
År 1989 sålde en åldrande Tom Carvel företaget till Investcorp för 80 miljoner dollar. År 1991 flyttades huvudkontoret till Farmington, Connecticut. Den 11 december 2001 köpte Roark Capital Group, ett privat riskkapitalbolag, en kontrollerande andel av Carvel Corporation från Investcorp. Investcorp blev minoritetsaktieägare.
Carvel var under större delen av sin historia ett regionalt företag, starkast baserat på USA:s östkust. I takt med att affärsklimatet har förändrats har även en del av varumärkets inriktning förändrats. År 2018 finns det cirka 418 franchisetagare i detaljhandeln och serveringsställen, vilket är betydligt färre än under dess storhetstid. Carvel-märkta produkter finns tillgängliga i cirka 9 500 stormarknader. Celebration Foods har drivit varumärkets närvaro från 30 stater 2004 till 49 stater 2008, vilket har gjort det möjligt för dem att bilda merchandisingpartnerskap med nationella varumärken, t.ex. glasskakor med Mars M&M’s-figurer. Focus Brands har sitt säte i Atlanta, Georgia, och Celebration Foods har sitt säte i New Britain, Connecticut.
I augusti 2007 avslöjade Abdul Faghihi, ägaren till den ursprungliga Carvel-butiken i Hartsdale, att han hade ansökt om tillstånd för att riva butiken och bygga upp ett butiksområde på fastigheten. Butiken i Hartsdale stängdes den 5 oktober 2008. I mars 2009 revs butiken för att ge plats åt en japansk restaurang.
Under 2015 började Carvel öppna butiker med samma varumärke som Auntie Anne’s och Cinnabon.
Under 2018 fanns det 371 Carvel franchisetagare världen över, varav 324 i USA.