Utmaningar och möjligheter
Den situation som dagens buddhistiska samfund befinner sig i och de utmaningar de står inför skiljer sig radikalt från område till område. Det finns till exempel ett antal länder där tidigare väletablerade buddhistiska samfund har drabbats av allvarliga bakslag som har begränsat deras inflytande och allvarligt urholkat deras vitalitet. Denna situation råder främst i länder som styrs eller en gång styrdes av kommunistiska regeringar som medvetet arbetade för att underminera buddhistisk institutionell makt och inflytande. Detta har hänt i de mongoliska områdena i Centralasien, på det kinesiska fastlandet och i Tibet, i Nordkorea, i Vietnam, i Kambodja och i Laos. I slutet av 1900-talet hade trycket på buddhistiska samfund i många av dessa områden minskat, även om förhållandena varierade från land till land och från tid till annan. I Kambodja har buddhismen officiellt återinförts som statsreligion.
En annan situation råder i delar av Asien där buddhismen har förblivit den ledande religiösa kraften och har fortsatt att utöva ett starkt inflytande på det politiska, ekonomiska och sociala livet. Detta är fallet i Sri Lanka och Myanmar, där buddhismen är den dominerande religionen bland de singalesiska och burmesiska majoriteterna, och i Thailand, där mer än 90 procent av befolkningen räknas som buddhister. Även om buddhisterna är i majoritet står de inför unika utmaningar i dessa områden. I Sri Lanka var buddhisterna splittrade om hur man skulle reagera på inbördeskriget (1983-2009) mellan den singalesiska regeringen och de tamilska tigrarna, en paramilitär grupp som strävade efter en självständig stat i norr för de huvudsakligen hinduiska tamilerna. I Myanmar konfronterade buddhisterna den djupa politiska splittringen mellan militärjuntan, som styrde från 1962 till 2011 och försökte legitimera sin diktatur med traditionella buddhistiska termer, och den demokratiska oppositionen – ledd av Aung San Suu Kyi, mottagare av Nobels fredspris – som grundade sitt motstånd på en helt annan version av buddhistisk undervisning och praktik. År 2007 var buddhistiska munkar framträdande i Myanmars så kallade saffransrevolution (uppkallad efter de saffransfärgade kläder som traditionellt bärs av theravada-munkar), en stor demonstration i Yangon för demokratiska reformer som ledde till ett hårt svar från regeringen. Denna aktion var en katalysator som bidrog till konstitutionella reformer 2008 och ett regeringsskifte 2011. Som Thailands statsreligion har buddhismen behållit en fast ställning i en relativt stabil social och politisk ordning, trots de djupa splittringar och konflikter som har uppstått mellan olika grupper. Buddhismen är det officiellt erkända ”andliga arvet” i Bhutan, ett traditionellt vajrayana-buddhistiskt kungadöme som slutförde sin övergång till ett parlamentariskt styre 2008.
En tredje situation uppstår i samhällen där buddhistiska traditioner verkar med en avsevärd grad av frihet och effektivitet, även om buddhismens roll är avgränsad i varierande grad. Denna situation råder i flera av länderna kring Stilla havet, däribland Sydkorea, Taiwan och Singapore, och i mindre utsträckning i sydostasiatiska länder som Malaysia och Indonesien, där buddhismen praktiseras av ett betydande antal av den stora kinesiska minoriteten. Det främsta exemplet är dock Japan, där buddhismen har fortsatt att utöva ett stort inflytande. I det starkt moderniserade samhälle som utvecklats i Japan har många djupt rotade buddhistiska traditioner, såsom Shingon, Tendai, Pure Land och Zen, bestått och anpassats till förändrade förhållanden. Samtidigt har nya buddhistiska sekter som Risshō-Kōsei-kai (”Sällskapet för upprättande av rättfärdighet och vänskapliga relationer”) och Sōka-gakkai (”Sällskapet för värdeskapande”) fått miljontals konvertiter i Japan och i hela världen. Den sistnämnda, som är en variant av Nichiren-buddhismen, har ökat sin internationella profil sedan slutet av 1900-talet under ledning av Daiseku Ikeda.
Till sist har nya buddhistiska samfund slagit rot i områden där buddhismen försvann för många århundraden sedan eller inte existerade alls före mitten av 1800-talet. I Indien, till exempel, har det buddhistiska Mahar-samhället som grundades av B.R. Ambedkar utvecklat sin egen stil av buddhistisk undervisning och praktik som innehåller och integrerar religiösa element hämtade från den redan existerande Mahar-traditionen.
© Manohar S/Fotolia
I västvärlden, särskilt i USA och Kanada, har tillväxten av nya buddhistiska samfund – som omfattar buddhistiska invandrare från olika delar av Asien, nordamerikanska barn till invandrare och inhemska konvertiter – varit mycket snabb. I dessa områden har äldre buddhistiska traditioner blandats och interagerat på ett sätt som har lett till snabba förändringar i tankesätt och praxis. Många inhemska konvertiter lägger större vikt vid meditationsutövning än vid klosterliv, och sedan mitten av 1900-talet har en stadig ström av böcker och andra medier återspeglat denna trend. Många andra nordamerikanskfödda buddhister av icke-asiatisk härkomst har studerat i traditionella buddhistiska länder, blivit ordinerade och återvänt till USA för att leda och till och med grunda kloster och buddhistiska samhällscentra. Vissa praktiserande buddhister och forskare inom buddhismen anser att anpassnings- och ackulturationsprocessen i västvärlden, och särskilt i Nordamerika, leder till en ”fjärde vändning av Dharmahjulet”, en ny form av buddhism som kommer att visa sig vara helt annorlunda än de traditionella formerna av theravada, mahayana och vajrayana, samtidigt som den innehåller aspekter av var och en av dem.
Under mer än två årtusenden har buddhismen varit en mäktig religiös, politisk och social kraft, först i Indien, dess ursprungliga hemland, och sedan i många andra länder. Den är fortfarande en stark religiös, politisk och kulturell kraft i många delar av världen idag. Det finns all anledning att förvänta sig att buddhismens dragningskraft kommer att fortsätta långt in i framtiden.