Bioekologisk modell

Den bioekologiska modellen är en teoretisk modell för samspelet mellan gener och miljö i människans utveckling. Modellen, som först föreslogs av Urie Bronfenbrenner och Stephen J. Ceci 1994, är en utvidgning av Bronfenbrenners ursprungliga teoretiska modell för mänsklig utveckling, kallad ekologisk systemteori. Bronfenbrenner utvecklade den bioekologiska modellen efter att ha insett att individen förbisågs i andra teorier om mänsklig utveckling, som till stor del var inriktade på utvecklingens sammanhang (t.ex. miljön).

Den bioekologiska modellen för mänsklig utveckling kan tillämpas på både barn och mognande vuxna, och är således en livstidsstrategi för utveckling. Ramverket betonar vikten av att förstå dubbelriktade influenser mellan individers utveckling och deras omgivande miljösammanhang.I den bioekologiska modellen inkluderar Bronfenbrenner, till skillnad från sina tidigare modeller, även tiden (känd som kronosystemet i hans modell) som en viktig komponent i hur människor och miljöer förändras. Den bioekologiska modellen föreslog en ny metod för att bedriva forskning som fick stort inflytande inom utvecklingspsykologin och som fortfarande anses relevant idag.

Den ursprungliga modellen

Bronfenbrenner gav sin ursprungliga modell namnet ”Ecological Systems Theory”. Genom detta ramverk identifierade Bronfenbrenner behovet av att förstå individers utveckling inom sina miljöer. För att konceptualisera miljösammanhang beskrev Bronfenbrenner fyra ekologiska system:

1. Mikrosystem: Mikrosystemet är det innersta lagret i Bronfenbrenners modell. Detta sammanhang ligger närmast individen och omfattar mellanmänskliga relationer och direkta interaktioner med den närmaste omgivningen. Till exempel anses familjemedlemmar och ett barns skola vara en del av mikrosystemet.
2. Mesosystem: Mesosystemet omfattar interaktioner mellan olika aspekter av mikrosystemet. En relation mellan ett barns familj och barnets skola kan betraktas som en del av mesosystemet, eftersom dessa två direkta influenser (delar av mikrosystemet) kan interagera.
3. Exosystem: Exosystemet påverkar inte direkt individer, utan exosystemet omfattar snarare aspekter av strukturer inom mikrosystemet. Till exempel kan ekonomiska svårigheter inom ursprungsfamiljen, förlust av föräldrarnas arbete och så vidare påverka ett barn, men berör inte barnet direkt.
4. Makrosystem: Makrosystemet är det yttersta lagret i Bronfenbrenners modell. Detta system omfattar sociala eller kulturella ideologier och uppfattningar som påverkar en individs miljö. Till exempel kan lagar införlivas i makrosystemet.

Bronfenbrenner föreslog att individer ständigt interagerar med dessa system. Han menade också att både individer och deras miljöer ständigt påverkar varandra. I denna ursprungliga modell insåg dock Bronfenbrenner att det inte fanns tillräckligt med fokus på individernas egen roll i deras utveckling och började därför vidareutveckla denna modell.

yoloInsert non-formatted text herepoloLink titlecholonomo

Historia

Historien om bioekologiska systemteorin är uppdelad i två perioder. Den första perioden resulterade i offentliggörandet av Bronfenbrenners teori om ekologisk systemteori, med titeln The Ecology of Human Development, 1979. Bronfenbrenner beskrev den andra perioden som en tid av kritik och utvärdering av hans ursprungliga arbete.

Utvecklingen av ekologisk systemteori uppstod på grund av att Bronfenbrenner noterade en brist på fokus på kontextens roll när det gäller utveckling. Han hävdade att den miljö som barn verkar i är viktig eftersom utvecklingen kan formas av deras interaktioner med den specifika miljön. Han uppmanade sina kolleger att studera utvecklingen i termer av ekologiska sammanhang, dvs. barns normala miljöer (skolor, hem, daghem). Forskarna hörsammade hans råd och i början av 1980-talet blomstrade en hel del forskning som fokuserade på sammanhang.

Då tidigare forskning ignorerade sammanhanget ansåg Bronfenbrenner att den nuvarande forskningen fokuserade för mycket på sammanhanget och ignorerade utvecklingen. I sin motivering till en ny teori skrev Bronfenbrenner att han inte var nöjd med forskningens inriktning i mitten av 1980-talet och att han kände att det fanns andra områden av utveckling som förbisågs.

I jämförelse med den ursprungliga teorin lägger bioekologiska systemteorin mer tonvikt på personen i sammanhanget av utveckling. Dessutom valde Bronfenbrenner att utelämna viktiga delar av den ekologiska systemteorin (t.ex. ekologisk validitet och ekologiska experiment) under sin utveckling av bioekologisk systemteori. Som helhet fortsatte Bronfenbrenners nya teori att genomgå en rad omvandlingar när han kontinuerligt analyserade olika faktorer i den mänskliga utvecklingen. Kritiska komponenter i bioekologiska systemteorin uppstod inte på en gång. Istället utvecklades och anpassades hans idéer till tidens forskning och idéer. Till exempel uppstod inte rollen för proximala processer, som nu erkänns som ett centralt inslag i bioekologisk systemteori, förrän på 1990-talet. Denna teori genomgick en rad omvandlingar och utvecklingar fram till 2005 då Bronfenbrenner dog.

Process-Person-Kontext-Tid !

Bronfenbrenner vidareutvecklade modellen genom att lägga till kronosystemet, som avser hur personen och miljöerna förändras över tiden. Han lade också större vikt vid processer och den biologiska personens roll. Process-Person-Context-Time-modellen (PPCT) har sedan dess blivit grunden för den bioekologiska modellen. PPCT omfattar fyra begrepp. Samspelet mellan begreppen utgör grunden för teorin.

1. Process – Bronfenbrenner såg proximala processer som den primära mekanismen för utveckling och presenterade dem i två centrala påståenden i den bioekologiska modellen. Proposition 1: Människans utveckling sker genom processer av progressivt mer komplex ömsesidig interaktion mellan en aktiv, utvecklande biopsykologisk mänsklig organism och personerna, objekten och symbolerna i dess omedelbara yttre miljö. För att samspelet skall vara effektivt måste det ske ganska regelbundet under längre tidsperioder. Sådana varaktiga former av interaktion i den omedelbara miljön kallas proximala processer. Proximala processer är utvecklingsprocesser av systematisk interaktion mellan person och miljö. Bronfenbrenner identifierar grupp- och ensamaktiviteter, t.ex. lek med andra barn eller läsning, som mekanismer genom vilka barn lär sig att förstå sin värld och formulera idéer om sin plats i den. Processerna fungerar dock på olika sätt beroende på person och sammanhang. Ståndpunkt 2: Formen, kraften, innehållet och riktningen hos de proximala processer som påverkar utvecklingen varierar systematiskt som en gemensam funktion av egenskaperna hos den person som utvecklas, av den miljö – både den omedelbara och den mer avlägsna – i vilken processerna äger rum, arten av de utvecklingsresultat som beaktas samt de sociala kontinuiteter och förändringar som sker över tiden genom livsförloppet och den historiska period som personen har levt under. 2. Person – Bronfenbrenner erkände den roll som personliga egenskaper hos individer spelar i sociala interaktioner. Han identifierade tre personliga egenskaper som på ett betydande sätt kan påverka proximala processer under hela livstiden. Efterfrågeegenskaper som ålder, kön eller fysiskt utseende sätter processer i rörelse och fungerar som ”personliga stimulansegenskaper”. Resursegenskaper är inte lika omedelbart igenkännbara och omfattar mentala och emotionella resurser som tidigare erfarenheter, intelligens och färdigheter samt materiella resurser som tillgång till bostad, utbildning och lyhörda vårdgivare. Kraftegenskaper är relaterade till variationer i motivation, uthållighet och temperament. Bronfenbrenner konstaterar att även när barn har likvärdig tillgång till resurser kan deras utvecklingsförlopp skilja sig åt som en funktion av egenskaper som drivkraft att lyckas och uthållighet inför svårigheter. Bronfenbrenner ger därmed ett resonemang om hur miljöer (dvs. de system som nämns ovan under ”Den ursprungliga modellen: Ecological Systems Theory”) påverkar personliga egenskaper, men föreslår också att personliga egenskaper kan förändra miljöer. 3. Kontext – Kontexten omfattar fem sammankopplade system som bygger på Bronfenbrenners ursprungliga modell, den ekologiska systemteorin. Mikrosystemet beskriver miljöer som hemmet eller skolan där barn tillbringar betydande tid i interaktion. Mesosystemen är inbördes relationer mellan mikrosystemen. Exosystemet beskriver händelser som har ett viktigt indirekt inflytande på utvecklingen (t.ex. en förälder som ständigt arbetar sent). Makrosystemet är en egenskap hos alla grupper (kultur, subkultur) som delar värderingar och trossystem. Kronosystemet beskriver historiska omständigheter som påverkar sammanhang på alla andra nivåer. 4. Tid – Tiden har en framträdande plats i den här utvecklingsmodellen. Den utgörs av tre nivåer: mikro, meso och makro. Mikrotid avser vad som händer under specifika episoder av proximala processer. Mesotid avser i vilken utsträckning processerna sker i personens omgivning, till exempel under loppet av dagar, veckor eller år. Makrotid (eller kronosystemet) fokuserar på de skiftande förväntningarna i den bredare kulturen. Detta fungerar både inom och mellan generationer och påverkar proximala processer under hela livet.

Den bioekologiska modellen lyfter alltså fram vikten av att förstå en persons utveckling inom miljösystem. Den förklarar vidare att både personen och miljön påverkar varandra i båda riktningarna. Även om till och med Bronfenbrenner själv kritiserade modellens falsifierbarhet har den bioekologiska modellen verkliga tillämpningar för utvecklingsforskning, praxis och politik (vilket visas nedan).

Forskningsimplikationer

Förutom att den bioekologiska modellen bidrar till den teoretiska förståelsen av mänsklig utveckling, lämpar den sig för förändringar i konceptualiseringen av forskningsarbetet. I några av sina tidigaste kommentarer om utvecklingsforskningens tillstånd beklagade Bronfenbrenner att utvecklingsforskningen ägnade sig åt att studera ”konstiga beteenden hos barn i konstiga situationer under så kort tid som möjligt”. Han föreslog snarare att utvecklingsvetenskapen borde ha som mål att studera barn i ett sammanhang för att på bästa sätt kunna fastställa vilka processer som är naturligt ”utvecklingsgenererande” (främjar utvecklingen) och vilka som är naturligt ”utvecklingsstörande” (förhindrar utvecklingen).

Bronfenbrenner satte en kontrast till det traditionella ”bekräftande” tillvägagångssättet för hypotesprövning (där man forskar för att ”bekräfta” att en hypotes är riktig eller felaktig) när han specificerade vilken typ av forskning som behövdes för att stödja den bioekologiska modellen av utveckling. Enligt Bronfenbrenner kräver modellens dynamiska natur en ”främst generativ” forskningsdesign som utforskar samspelet mellan proximala processer (se förslag 1) och den utvecklande personen, miljön, tiden och utvecklingsresultatet (förslag 2). Bronfenbrenner kallade denna typ av forskning för utvecklingsvetenskapens ”upptäcktsläge”.

För att på bästa sätt fånga sådana dynamiska processer skulle utvecklingsforskningen helst vara longitudinell (över tid), snarare än tvärsnittsforskning (en enskild tidpunkt), och utföras i barns naturliga miljöer, snarare än i ett laboratorium. Sådana konstruktioner skulle alltså ske i skolor, hem, daghem och andra miljöer där det är mest troligt att proximala processer äger rum. I den bioekologiska modellen föreslås också att de mest vetenskapligt innehållsrika studierna skulle omfatta mer än en distinkt men teoretiskt relaterad proximal process i samma utformning. Studier som hävdar att de är baserade på bioekologisk teori bör inkludera element av process, person, sammanhang och tid, och bör innehålla uttryckliga förklaringar och erkännanden om något av elementen saknas. På grundval av interaktionerna mellan de föreslagna delarna av PPCT-modellen skulle lämpliga statistiska analyser av PPCT-data sannolikt omfatta undersökningar av medlings- och moderationseffekter, liksom flernivåmodellering av data för att ta hänsyn till att olika delar av modellen är inbäddade i varandra. Dessutom skulle forskning som omfattar både genetiska och miljömässiga komponenter fånga upp ännu fler av den bioekologiska modellens beståndsdelar.

Se även

• Behavioral ecology
• Diathesis-stressmodell
• Ekolingvistik
• Ekologisk systemteori
• Ekosemiotik
• Miljöpsykologi
• Sensorisk ekologi
• Situerad kognition
• Social ekologi
• Systemteori
• Systempsykologi

Please expand this article. Den här mallen finns på artikelns diskussionssida, där det kan finnas ytterligare information. Alternativt kan du hitta mer information på Begäran om utvidgning. Ta bort detta meddelande när artikeln har utvidgats.