Bevarandebiologi har blivit en växande disciplin sedan den började i början av 1980-talet. Teorier från områdena öbiogeografi, genetik, demografi och populationsekologi har tillämpats brett på utformning och förvaltning av reservat, avelsprogram i fångenskap och klassificering av utrotningshotade arter. Sedan 1980 har vi bevittnat den snabba expansionen av ett yrkessällskap och framväxten av aktiva forskarutbildningar.
Däremot har disciplinens utveckling inte helt och hållet varit en smidig resa; bristen på adekvat finansiering är fortfarande ett kritiskt problem. Det ekonomiska och institutionella stödet till bevarandebiologin, både i dess forsknings- och utbildningsroll, måste stärkas (Soulé 1986). Även om vissa framsteg har gjorts när det gäller tvärvetenskapligt samarbete och kommunikation mellan forskare och förvaltare krävs dessutom betydande framsteg innan de ursprungliga målen för bevarandebiologin kan uppfyllas.
De förbehåll som finns när det gäller olika analysmetoder kräver ytterligare forskning för att de ska kunna nå sin fulla potential som förutsägare av utrotning. Det har blivit tydligt att PVA för närvarande inte är en gångbar metod för att förutsäga den exakta tiden till utrotning för en art. Att kräva kvantitativa uppgifter för beslut om bevarande kan dessutom leda till att bevisbördan läggs orättvist på forskarna på ett sätt som är till skada för de berörda arterna. PVA är dock användbart för att jämföra de relativa utdöenderiskerna mellan arter och populationer och för att prioritera forskning och förvaltningsåtgärder.
På samma sätt har MVP-konceptet hittills varit begränsat i sin potential att tillämpas på beslut om bevarande. Eftersom brist på genetisk variabilitet i allmänhet inte medför utdöenderisker för stora populationer är begreppet endast relevant för små populationer. Men även för små populationer innebär en tillfällig minskning under MVP inte nödvändigtvis en hög sannolikhet för utrotning. Samförstånd bland bevarandebiologer om valet av lämpliga antaganden för att uppskatta den effektiva populationsstorleken och om den tidsram under vilken vi oroar oss för utrotning, ger potential för användning av MVP som ett verktyg inom bevarandebiologin.
Eftersom beslut om bevarande ofta är förvirrade av osäkerhet verkar beslutsanalys vara en särskilt användbar metod för bevarandebiologer. IUCN:s klassificeringssystem erbjuder ett riskvilligt tillvägagångssätt för artklassificering genom användningen av flera kriterier, där data vanligtvis skulle vara tillgängliga för att utvärdera minst ett av kriterierna. Det krävs dock ytterligare analyser för att utveckla och förfina de analytiska verktyg som IUCN föreslår som kriterier för statusbestämning.
Om dessa frågor inte är lösta kommer bevarandebiologins status som en prediktiv vetenskap att förbli allvarligt ifrågasatt (Soulé 1986). Hur ser framtiden ut för bevarandebiologin med tanke på den bristfälliga karaktären hos de analytiska verktyg som är en integrerad del av bevarandebiologin, den uppenbara klyftan mellan teori och praktik och den fortsatta förlusten av biologisk mångfald? Dagens modeller kan utan tvekan bli de ”modeller med trasiga pinnar … och annat konstigt och underbart skräp” som Soulé (1987) föreställer sig att de kommer att skräpa ner på området för matematisk populationsbiologi. Populationsmodellerna kommer dock att fortsätta att utvecklas som viktiga verktyg för bevarandebiologer.
Klyftan mellan teori och praktik minskar som en funktion av bevarandebiologins framträdande ställning som studieområde. Eftersom området är tvärvetenskapligt förenar det nödvändigtvis grundläggande och tillämpade forskare med förvaltare av naturresurser. Forskarna kommer att fortsätta att samarbeta med beslutsfattare för att utveckla lämpliga och fungerande metoder för artbevarande.
Ett centralt tema inom bevarandebiologin är att utveckla kompromisser mellan bevarandeprioriteringar och mänskliga behov. Bevarandebiologernas exakta roll som förespråkare har dock ännu inte formaliserats. Soulé själv avstyrker att forskare tar på sig en roll som förespråkare: ”De flesta biologer och de flesta ekonomer är inte utbildade för att vara förespråkare. De är utbildade för att tänka och undervisa, för att uppmuntra studenter och stödja och främja sina discipliner. Att förvänta sig att de flesta vetenskapsmän ska förvandlas till effektiva samhällsaktivister, politiker eller chefer är orättvist och orealistiskt.”
Istället förblir naturvårdsbiologens roll helt enkelt att förespråka god vetenskap och att göra framträdande resultat tillgängliga för chefer och vetenskapsmän inom andra områden. Att förespråka ”värderingar” i samband med vetenskaplig verksamhet undergräver vetenskapens objektivitet. Skillnaden mellan försvar och vetenskap måste vara tydlig för att bevarandebiologin ska kunna fortsätta att vara en legitim disciplin.
För det sista har den dikotomi som Caughley (1994) hänvisar till som ”paradigmet om små populationer”, som behöver mer empiriska bevis, och ”paradigmet om minskande populationer”, som behöver mer teoretisk utveckling, genererat en betydande debatt bland bevarandebiologer om vart fältet är på väg. Caugley påpekade att många av de teoretiska grunderna för bevarandebiologin är missriktade eftersom de behandlar en effekt, t.ex. en liten populationsstorlek, som om den vore en orsak. Han föreslog att bevarandeinsatser i stället bör inriktas på att fastställa orsakerna till populationsnedgångar och hur man kan identifiera orsakerna till en nedgång (Caughley 1994). Denna idé har omorienterat många teoretiker till att överväga den bredare omfattningen av sitt arbete och har uppmuntrat fältbiologer att i högre grad anpassa sin forskning till bevaranderelaterade frågor. På så sätt har scenen lagts för den framtida utvecklingen av både de teoretiska konstruktioner och de naturhistoriska undersökningar som är avgörande för bevarandebiologins fortbestånd som vetenskaplig disciplin.