hans San Francisco Giants på Scottsdale Stadium. (AP Photo/Tony Avelar)
ASSOCIATED PRESS
Barry Bonds är en man som är i fred med vem han är och var han befinner sig i sitt liv.
Det tog bara för den före detta San Francisco Giant och Major League Basebolls alla tiders ledare för homeruns tills han var 55 år gammal. Han är anställd av sin gamla klubb och är i stan i fem dagar i en ceremoniell tränarroll.
”Jag sliter inte min hjärna på saker som jag inte behöver slita min hjärna på längre”, sade han under en nästan timslång enskild intervju på söndagsmorgonen utanför Giants nya klubbhus på Scottsdale Stadium. ”Det gör jag inte. I övrigt skulle man vara stressad. Du skulle prata med dig själv hela dagen, du skulle vara arg. Jag behöver inte vara arg över någonting i livet.”
”Jag har mycket att leva för.”
Bonds spelade arg. Den sista arga mannen, så att säga. Men han har inte dragit på sig en svart, vit och orange uniform sedan 2007 då han utan vidare fick veta av Giants att hans tjänster inte skulle behövas längre.
Som fri agent fick han sedan veta av MLB:s övriga 29 klubbar under de två följande säsongerna att de inte heller ville ha honom.
Bonds trodde att klubbarna samarbetade mot honom och lämnade in ett klagomål som han slutligen förlorade. Skiljedomaren verkade tro på Bonds, men kunde inte hitta någon rykande pistol som stödde påståendet.
Bonds var arg. Så arg att han faktiskt aldrig har lämnat in pensioneringspapper till kommissionärens kontor. Den alltidsledande med 762 homers i karriären och 73 under säsongen 2001 har aldrig dragit sig tillbaka.
Efter åtta år på skribenternas valsedel till National Baseball Hall of Fame, röstade Bonds senast på en högsta siffra på 60,7 %. Han har två år kvar av valbarheten och med inga förstagångsspelare av något anseende på den valsedeln senare i år bör han ha sin bästa chans.
Det var i klassen 2021 som Bonds alltid trodde att han skulle ha sin bästa chans. Alla kandidater behöver 75 procent. I Bonds fall blev han i år underkänd med 57 röster.
”Jag vet inte”, sa han när han fick frågan. ”Jag vet inte ens, B. Ni har första och sista ordet. Jag är väldigt försiktig med vad jag lägger ut längre.”
Det kan vara en hög order. Den sjufaldige MVP:n i National League har tillsammans med kastaren Roger Clemens gjorts till ansiktet för steroid-eran.
Bonds har aldrig misslyckats med ett drogtest. Han frikändes efter att i ett decennium ha kämpat sig igenom Ninth Circuit Court of Appeals, först av den lägre domstolen för mened om sin användning av prestationshöjande droger och senare för hindrande av rättvisan.
Andra killar som misstänks för att ha använt PEDs har redan valts in i Hall – Mike Piazza, Ivan Rodriquez, Jeff Bagwell. De som gynnades av steroidanvändande spelare, som cheferna Joe Torre, Bobby Cox och Tony La Russa, har också röstats in. Det har även kommissionär Bud Selig, som var ordförande för hela eran.
Det är inte särskilt rättvist, säger den här väljaren, som har listat Bonds på sin valsedel alla åtta gånger han varit valbar och som kommer att göra det igen de sista två åren.
Men livet är inte rättvist, har Bonds kommit att förstå. Han brukade vara arg över att han behandlades i Hall of Fame av de valbara medlemmarna i Baseball Writers’ Association of America. Intervjuer under de senaste åtta åren finns där för att bevisa det.
Inte nu. Hur har han kommit till den här punkten? Hur släppte han all ilska?
”Tid, när man har tid över”, sade han. ”Jag har ett val nu. Då hade jag inget val och ingen hjälpte mig. När jag gick för skivan sa jag att jag inte hade något emot att göra intervjuer, men kunde det vara på en viss plats och kunde jag gå dit för mina tio minuter, men åtminstone göra mig redo för matchen?
”Jag behöver inte ha en massa skribenter vid mitt skåp. Jag kan inte ta av mig tröjan. Jag kan inte klä på mig. Men de sa att de inte kunde flytta dem. Skribenterna har rätt att vara där. Det var så saker och ting är.”
Det var alltid ett bedrägeri. När Pete Rose jagade Ty Cobb i jakten på ledningen för alla tiders hitlista, ordnade Cincinnati Reds presskonferenser för Rose både före och efter varje enskild match. Samma sak senare när Rose granskades för spel på baseboll och innan hammaren på hans livstidsavstängning föll.
På så sätt kunde Rose ägna sig åt att förbereda sig inför matcherna.
Jag var vittne till båda löpen mot rekordet. Giants avböjde att göra något för att underlätta för Bonds, som ofta skällde ut media, med tanke på de motstridiga påfrestningarna i hans privatliv, den pågående BALCO-utredningen och hans jakt på Hank Aarons rekord i hemkörningar.
”Du var där och du såg vad som hände”, sade Bonds. ”Jag önskar bara att någon hade hjälpt mig. Ni har hört mig säga det tusen gånger. Jag önskar bara att de hade haft någon som kunde ha gjort det lättare för mig. När jag kom till bollplanen var mitt sinne bara baseboll. Jag skulle slita huvudet av dig. Jag ville göra mig redo, vara förberedd. Jag ville inte att någon skulle störa mig. Jag ville bara gå ut och prestera.
”Jag är en introvert person som vill vara ensam. Det är svårt. Vissa människor är bra på det. Det var inte jag. Jag var inte bra i det scenariot. Jag var dränerad mentalt. Det finns ingen att skylla på. Det var som det var. Jag kunde ha gjort det bättre. Jag kunde ha varit en bättre person för det.”
Men det var då, och det här är nu. Det tog vad som verkar vara en livstid för honom att förstå vad som hände och nu har han ändrat sina beteendemönster.
I nästan 60 minuter satt han där och pratade mjukt med ett stort leende på läpparna. En hel del skratt. Två gamla vänner som pratade igen om gamla tider. Med hjälp av sina tre vuxna barn, sina cykelkompisar, sin mamma har han kommit att se ljuset.
”Jag tror bara att tiden och mognaden har kommit”, sa han. ”Jag har haft många samtal med många människor. När du får en livstidsdom från vissa människor, som bara vill ge dig dödsstraff, finns det inget du kan göra åt det. Man får bara leva med det. Du kan inte göra alla nöjda.
”Jag tar det inte personligt längre.”
>