Med alla rubriker jag läser de senaste månaderna kan jag inte låta bli att undra (som Carrie Bradshaw skulle uttrycka det):
Under de senaste månaderna har vi flera gånger sett pressen hylla vetenskapliga framsteg och tillkännage ett botemedel mot hiv!!!
Men vad betyder det, eller till och med, är det sant?
Till viss del är det det. Ja, det finns vetenskapliga framsteg som ger oss hopp om att botemedlet mot hiv kanske inte är långt borta. Men vi är definitivt inte framme än!
Så varför firar vi?
Enligt min åsikt är det stigmatiseringen av detta virus som ger anledning att fira. Sanningen är långt ifrån det. På senare tid talar de vetenskapliga bevisen tydligt om normaliseringen av hiv. Människor som lever med hiv under behandling har odetekterbara virusbelastningar. Hiv har blivit denna kroniska sjukdom som kräver behandling för att personer som lever med hiv ska kunna bli gamla. För människor som lever med hiv blir faktiskt gamla! Uppenbarligen har hivinfektionspersoner nästan samma förväntade livslängd som befolkningen i allmänhet. Sjukdomen kräver noggrann övervakning och hantering, men det gör många andra sjukdomar också, t.ex. diabetes, kolesterol, autoimmuna sjukdomar osv.
Förra månaden rapporterade en brittisk tidning att brittiska forskare är ”på gränsen till ett botemedel mot hiv”. Artikeln underlät att nämna att denna forskning fortfarande befinner sig i det första skedet och att man fortfarande rekryterar deltagare. De första resultaten av studien kommer att publiceras under 2018! Den specifika forskningen kombinerar en strategi för ”kick and kill” med ARV-behandling (4 regimebehandlingar) och ett vaccin som är utformat för att förbättra immunsvaret mot hiv-infekterade celler. Forskningsprojektet finansieras av NHS och drivs av fyra stora institutioner i Storbritannien: Imperial College och King’s College, Oxford University och Cambridge University. Tyvärr är det för tidigt att säga om denna strategi kommer att kunna eliminera hiv från kroppen en gång för alla. Forskarna har utfärdat ett uttalande som förtydligar: ”Vi kan ännu inte säga om någon individ har svarat på interventionen eller blivit botad. Ett viktigt förtydligande är att alla deltagare som deltar i studien förväntas inte ha någon hiv i blodet eftersom de får antiretroviral behandling – detta är de standardläkemedel som vi använder för att behandla hiv. Detta betyder inte att de har blivit botade, vilket vissa rubriker har antytt.” mer information
Inom forskningen om hiv-helande hänvisar en ”kick and kill”-strategi till aktivering av latenta celler, celler där hiv ”gömmer sig” för ARV-behandlingen. Latens är den främsta orsaken till att virusbelastningen återkommer efter ett avbrott i ARV-behandlingen, även om personen hade en odetekterbar virusbelastning under behandlingen.
I dag publicerade ”The independent”, en annan brittisk tidning, en artikel om en ny behandling som tycks fungera hos apor som är infekterade med ett hiv-liknande virus. Behandlingen kombinerar antiretrovirala läkemedel och en antikropp som verkar i tarmen och har använts för behandling av Cronhns sjukdom och ulcerös kolit. Resultaten i aporna tyder på att kroppen uppnår en ihållande remission, vilket av forskare klassificeras som en funktionell bot. Du kan läsa mer
Slutningsvis skulle jag vilja säga att just nu prövas flera strategier och flera alternativ testas i hopp om att ett hiv-läkemedel ska utvecklas. Just nu har vi tur eftersom forskningen om hiv fortfarande finansieras. Vi kan inte vara säkra på att detta skulle vara fallet i morgon. Som samhälle måste vi fortsätta att förespråka forskning – dock inte bara för att få ett botemedel. Vi bör fortsätta att förespråka forskning på alla områden som ännu inte har undersökts grundligt, för alla befolkningsgrupper som inte har samma tillgång till forskningsprojekt, oavsett om det sker på grund av geografiska, ekonomiska eller andra begränsningar. Vi måste fortsätta att förespråka de oidentifierade behoven hos nyckelgrupper i hiv-populationen, t.ex. transsexuella, kvinnor, fångar och personer som använder droger. Vi måste fortsätta att förespråka de personer som löper störst risk, t.ex. MSM-gruppen. Och vi måste ta itu med stigmatisering, både på en personlig nivå – stigmatisering kan ”paralysera” en person – och på den sociala arenan där stigmatisering har traumatiserat hela generationer av personer som lever med hiv – och fortfarande gör det. Och vi måste fortsätta att fråga: Har vi nått dit än? För ju högre våra röster är, desto större blir resultaten!