Presidentvalet 1948 ställde demokraten Harry Truman mot republikanen Thomas Dewey. Chicago Daily Tribune var så säker på att Truman skulle gå mot ett nederlag att de tryckte denna rubrik innan alla röster hade räknats.
På skylten på Harry Trumans skrivbord stod det ”the buck stops here”. Med ”buck” menade han ansvar, och buckerna rann amok på hans skrivbord.
Slutet på andra världskriget innebar en rad utmaningar för Harry Truman. Hela ekonomin måste omvandlas från en krigsekonomi till en konsumtionsekonomi. Strejker som hade skjutits upp under kriget bröt ut med rasande fart över hela Amerika. Inflationen hotade när miljontals amerikaner planerade att spendera rikedomar som de inte hade haft sedan 1929. När soldaterna återvände hem ville de ha tillbaka sina gamla jobb, vilket skapade ett enormt överskott på arbetskraft. Truman, som distraherades av nya hot utomlands, ställdes inför ytterligare kriser på hemmaplan.
För att underlätta för veteranerna från andra världskriget och minska överskottet på arbetskraft antog kongressen Serviceman’s Readjustment Act från 1944. Denna lag, som är känd som GI Bill of Rights, beviljade statliga lån till veteraner som ville starta ett nytt företag eller bygga ett hus. Den gav också pengar till veteraner för att de skulle kunna gå i skolan eller på college. Tusentals utnyttjade detta, och amerikanerna åtnjöt den dubbla bonusen att de lindrade arbetslösheten och investerade i en mer utbildad arbetskraft.
Harry Truman valdes 1948, en bedrift som få politiska experter hade trott var möjlig. För att stärka sina chanser gick Truman ut på tåget och bedrev en ”whistle-stop”-kampanj, där han talade i över 200 städer under veckorna före valet.
Trots att Truman bibehöll priskontrollerna under kriget i över ett år efter kriget pressades han av den republikanska kongressen 1947 att upphöra med dem. Inflationen sköt i höjden och arbetarna krävde omedelbart löneökningar. Strejker spreds snart över Amerika och omfattade miljontals amerikanska arbetare.
Kongressen antog Taft-Hartley Act, som gav presidenten möjlighet att förklara en ”avkylningsperiod” om en strejk skulle bryta ut. Fackföreningsledare blev skadeståndsskyldiga i rättegångar och tvingades skriva under icke kommunistiska eder. Fackföreningarnas möjligheter att bidra till politiska kampanjer begränsades. Truman lade in sitt veto mot denna åtgärd, men den antogs ändå av kongressen.
Seriösa frågor kvarstod. Nu när kärnkraften var en realitet, vem skulle kontrollera de klyvbara materialen? I augusti 1946 undertecknade Truman Atomic Energy Act, som gav regeringen monopol på allt kärnmaterial. Fem civila personer skulle leda atomenergikommissionen. De styrde den fredliga användningen av atomen. Presidenten fick ensamrätt att inleda ett kärnvapenangrepp. Militären omorganiserades också.
Krigsdepartementet avskaffades och ett nytt försvarsdepartement skapades. Arméns, flottans och flygvapnets sekreterare var underställda den nya försvarsministern. Det nationella säkerhetsrådet skapades för att samordna utrikes- och försvarsdepartementen. Slutligen inrättades en central underrättelsetjänst för att övervaka spionageverksamhet runt om i världen.
Harry Truman behöll denna skylt på sitt skrivbord för att göra det känt att han inte skulle ”lämna över ansvaret” till någon annan.
Ingenjören Harry Truman stod inför omval 1948. Nästan alla politiska spindoktorer i landet förutspådde en seger för den republikanske guvernören i New York, Thomas Dewey. Det demokratiska partiet var splittrat i tre delar. Förutom Truman representerade Henry Wallace den liberala flygeln på Progressive Party-biljetten. J. Strom Thurmond ställde upp som en ”Dixiecrat”-kandidat från södern som ansåg att Truman var alltför liberal när det gällde medborgerliga rättigheter.
Truman drev en visselblåsande tågkampanj över hela landet i hopp om att vinna genom att hålla fast vid den solida södern och behålla det organiserade arbetets stöd. Han blev också den första kandidaten att öppet kampanja för den afroamerikanska rösten. Mot allas förutsägelser utom hans egen segrade Truman på valdagen. Han hade hoppats kunna genomföra en socialt expansiv Fair Deal, mycket i linje med FDR:s New Deal, men konservativa demokrater och republikaner i kongressen blockerade de flesta av hans initiativ.
Om presidentämbetet skrev Truman: ”Presidenten – vem han än är – måste bestämma. Han kan inte lämna över ansvaret till någon. Ingen annan kan fatta besluten åt honom. Det är hans uppgift.”