25 år efter att ha gjort musiken till Lejonkungen återvänder Hans Zimmer till Pride Rock

Är du redo för mer déjà vu från Disney? Lejonkungen är den senaste programuppdateringen till en av Disneys älskade animerade filmer, den här gången med fotorealistisk grafik – och Beyoncé. De musikaliska framträdandena är alla nya, men det är samma klassiska låtar av Elton John och Tim Rice, och kompositören Hans Zimmer återvände också till Pride Rock med en uppgraderad version av sin Oscarsbelönade filmmusik från för 25 år sedan.

När den nya filmen startar hör du samma ikoniska proklamation som inledde originalet av Lejonkungen 1994 – sjungen av den sydafrikanska musikern Lebo M.

”Jag visste inte ens någonting om filmen”, säger Lebo M. ”Jag visste bara att den hade något att göra med en konflikt mellan en far och en bror, med en son i den. Inga detaljer.”

Lebo M. flydde från Sydafrika under apartheidtiden 1979 när han var 16 år. Han flyttade så småningom till L.A. i hopp om att bli en superstjärna – men hamnade i Skid Row. Några år senare arbetade han som kaffekopp i Hilton Rosenthals studio, producent för den framlidne Johnny Clegg. Zimmer kom förbi en dag och blev imponerad av Lebo M:s outnyttjade musikaliska talanger och anlitade honom för att skriva och arrangera sång till 1992 års film The Power of One.

Snart därefter ringde Zimmer honom igen för att hjälpa till med att ge den animerade filmen om lejon lite autentisk africana.

”Jag lade märke till bilden av Mufasa”, säger Lebo M.. ”Och hela mitt system gick igång: Vad händer när en viktig person i mitt land, min kultur, kommer in? Vad händer när en kung kommer in? Musikologin i min tanke blev ’Nants’ Ingonyama!’ – som då kan översättas till ’Alla hyllar kungen’. Alla bugar sig i kungens närvaro.”

Lebo bidrog till slut med flera sånger och sångarrangemang till både sångerna och filmmusiken till Lejonkungen, som kom att kännas mycket personlig. ”Jag är Simba vid den här tidpunkten, som växer upp i exil”, säger han. ”Jag åker inte hem för att ta över ett land, men jag åker hem som ett proffs. Och Mufasa blir för mig omedelbart en bild av Nelson Mandela.”

Det är en tung undertext för en Disney-tecknad film – men det finns ett allvar som förankrar hela partituret. Zimmer, som vid den tiden var mest känd för vuxenfilmer som Rain Man och Backdraft, tog ursprungligen jobbet av två skäl. För det första, säger han: ”Jag gillade inte Disney-musikaler. Och de sa: ’Toppen, det är precis vad vi vill ha! Vi vill inte ha någon som vill göra det vi gjorde tidigare.”

Den andra anledningen var för hans lilla flicka, Annabel.

”Det var inte för min dotter!” förtydligar han. ”Det var för hennes pappa. För alla pappor vill visa upp sig. Och jag kunde inte ta med henne för att se True Romance eller något – som en skottlossning eller vad som helst. Jag tänkte: ’Åh, nej, det här blir bra – det blir en tecknad film, det blir roligt, det blir harmlöst. Den handlar om luddiga djur. Och jag insåg inte att den skulle komma att drabba mig på ett riktigt hårt sätt… eftersom min pappa dog när jag var sex år gammal – vilket var hennes ålder.” (I Lejonkungen dör Mufasa – kungen av Pride Rock – tragiskt när han räddar sin son Simba från en gnubbe som rusar iväg. Resten av filmen följer hur Simba hanterar detta.)

”Där var jag”, säger Zimmer, ”och det enda jag kunde göra var att öppna dessa djupa och mörka lådor och släppa ut allt mörker. Så konstigt nog är musiken ganska episk och ganska stor för en film om små, luddiga djur.”

Zimmer säger att hans ”gåva” till det ursprungliga filmteamet var att han insisterade på att ”känslorna är känslorna”.

”Prata aldrig ner till barnen”, minns han att han sa. ”De kommer att ta dig på bar gärning. Var uppriktig, var absolut genuin, var absolut legitim när det gäller detta. Låt oss inte göra saker och ting lättare. Låt oss inte vara roliga av fel skäl. Samtidigt är filmens genialitet att man går från faderns död till pruttskämt.”

Zimmer vann sin första – och hittills enda – Oscar för filmmusiken.

När Disney och regissören Jon Favreau bad honom göra musiken till deras hyperrealistiska 2019 års nyinspelning, visste Zimmer att han ville ha ett nytt sätt att förnya musiken. Det var då han såg en video på nätet av Re-Collective Orchestra, en helt svart ensemble grundad av Stephanie Matthews och Matt Jones. De bildades förra året för att spela in Jones arrangemang av låten ”All the Stars” från Black Panther.

”Vi var verkligen inspirerade av Black Panther”, säger Matthews, ”så när filmen kom ut bestämde vi oss för att göra ett slags konceptverk: Hur skulle Wakandas orkester se ut?”

Matthews, som är sessionsviolinist och stråkentreprenör, träffade Zimmer för första gången 2014 när hon ackompanjerade Pharrell Williams på Saturday Night Live – men hon blev chockad när han skickade ett mejl till henne och sa att han hade sett videon och att han ville att Re-Collective skulle spela på den nya filmen Lejonkungen.

”Han brann verkligen, verkligen för mångfalden och representationen genom att låta dessa musiker samarbeta med sessionsmusikerna från LA som är extraordinära spelare”, säger Matthews, ”och bara höja nivån på det här projektet.”

Zimmers nya Lion King-musik spelades in i Sony Studios i april. Många av de närvarande, med årtionden mellan sig, sa att det var den mest varierade sessionen för filmmusik som någonsin ägt rum.

”Det är verkligen svårt att beskriva energin i rummet och vad som hände på scoringstadiet”, säger Matthews. ”Jag menar, representationen och mångfalden, men också energin och kamratskapet, och sedan bara att använda detta gemensamma musikspråk för att översätta och omvandla denna redan superikoniska filmmusik. Det var bara… det är svårt att sätta ord på.”

”Jag var ute efter mångfald”, säger Zimmer. ”Och så fort alla började spela och sitta bredvid varandra blev det den här fantastiska saken – som inte alls var mångfald. Det var enighet.”