Det känns som en förlorad scen från Meeting People Is Easy, dokumentärfilmen från 1998 från Ok Computer-eran där gruppen fick en oändlig anstormning av press och beundran tills de nästan blev galna. Men numera ger gruppen praktiskt taget inga intervjuer och rör sig i ett mycket långsammare tempo. De släppte 2016 sin LP A Moon Shaped Pool utan att göra en enda intervju och den toppade ändå listorna över hela världen, även om Drake och Beyonce höll dem fast på nummer tre i Amerika.
Men för att marknadsföra sitt kommande 20-årsjubileumspaket OK COMPUTER OKNOTOK 1997 2017 gick de med på en sällsynt serie samtal om sitt mästerverk från 1997 för det senaste omslaget. Men vi fick mycket mer än vad vi behövde av vår tid med bandet – även om processen ibland gjorde dem ”illamående”. Här är 19 saker vi lärde oss som inte kom med i artikeln.
1. James Bond-filmen Spectre sabbade deras momentum när de gjorde A Moon Shaped Pool.
Producenterna av James Bond-filmen Spectre kontaktade bandet för att skriva temalåten, men det var Sam Smiths låt som till slut hamnade i filmen. Radiohead släppte sin låt gratis på nätet, men tidpunkten var inte bra.
”Den där jävla James Bond-filmen kastade en massiv curveball över oss”, säger producenten Nigel Godrich. ”Det var ett verkligt slöseri med energi. Vi slutade göra det vi gjorde och var tvungna att koncentrera oss på det ett tag eftersom vi fick höra att det var något som skulle komma att förverkligas. Jag har inte sett filmen och jag tror att de slutade med något mer passande för den, men när det gäller att göra A Moon Shaped Pool orsakade det ett stopp precis när vi var mitt uppe i det.”
Radiohead – Spectre (James Bond) by passemoilegeek
2. Jonny Greenwood hatar gitarrsolon.
”När vi gick i skolan hatade och misstrodde vi allt som var framgångsrikt i stor skala”, säger han. ”Vi förknippade det bara med band som gjorde gitarrsolon med stort hår. Det är redan ett så präktigt, självuppmärksammande yrke. Jag har alltid hatat gitarrsolon. Det finns inget värre än att höra någon försiktigt gå upp och ner i skalorna på sin gitarr. Man kan höra dem tänka på vad nästa ton ska vara, och sedan kommer den. Det är mer intressant att skriva något som inte är för långvarigt.”
3. Han har också mycket blandade känslor när det gäller idén om rockband i allmänhet.
”Till och med när vi började kändes det som om alla hade varit med i ett band”, säger Greenwood. ”Band var redan en gammal hatt. Det kändes sant då, och ännu mer idag. Men jag tenderar att ändra mig och ibland tycker jag att det är riktigt viktigt och att de gör saker som är värda att göra, men andra gånger känns det bara som att det är folk som kopierar sin farfars generation. Det finns mor- och farföräldrar som var med i punkband och deras barnbarn är med i band. Det kanske är en bra sak. Allt som handlar om att göra musik är jag för. Det är det viktigaste. Men jag har också gammaldags idéer om att det bör finnas ett visst inslag av att göra det utan föräldrarnas godkännande. Det känns fortfarande viktigt för mig.
”Jag vet att det låter väldigt kaxigt, men det borde vara ohörbart för den tidigare generationen”, fortsätter han. ”Det borde finnas någon som säger: ’Det är inte musik’. Det är uppmuntrande att många äldre människor känner så för viss rap och extrema elektroniska grejer. Det är bra. Samtidigt säger det ingenting om musikens kvalitet. Jag ändrar mig hela tiden om detta.”
4. Nigel Godrich kan berätta hela historien om King of Limbs i ett kortfattat stycke.
”Jag hade en vän i LA som är DJ”, säger han. ”Och han sa: ’Vill du vara DJ?’. Så jag började DJ:a och jag fick Thom att börja med det, att bara göra fester och sånt. Vi tänkte: ”Det här är ett fantastiskt verktyg. Vi kan göra musik med det här. Och jag tänkte: ”Okej, låt oss göra ett experiment i två veckor där alla har en skivspelare i stället för att spela gitarr eller trummor eller något annat”. Och det tvåveckorsexperimentet slutade med att det blev sex jävla månader. Och det är den skivan, hela historien om den.”
5. Thom Yorkes tonårsbarn är stora Radiohead-fans.
”Det får mig att känna mig stolt”, säger Yorke. ”De reser med oss ganska mycket. Det får mig att tänka: ’Coolt, det här är bra. När de säger till mig att vi suger ska jag sluta.”
6. Han är uppspelt över att få skapa musiken till den kommande skräckmakaren Suspiria av den italienske regissören Luca Guadagnino.
”Originalsoundtracket var av Goblin och det är helt galet”, säger han. ”Det har varit jävligt hårt arbete.”
7. Han är mycket mer vag när det gäller hans andra framtidsplaner.
”Det finns också en massa saker jag gör på egen hand som jag måste avsluta”, är allt Yorke vill säga om saken. ”De har legat på is i evigheter. Om de kommer att omsättas i något är jag inte helt säker på. Det är lite konstigt. Jag har ingen plan för den andra delen av året för tillfället. Jag menar, jag kunde inte planera saker på länge och nu kan jag det. Jag försöker få mitt huvud att förstå det.”
8. Det finns inga datum på schemat efter att turnén avslutas i Tel Aviv den 19 juli, och gruppen har olika åsikter om att lägga till fler etapper.
Phil Selway: ”Det är en tom kalender för tillfället, men vi har alla andra saker som har legat på is ett litet tag. Jag känner att vi i juli kommer att ha gjort så mycket vi kan med det vi har för tillfället. Jag skulle älska tanken att vi skulle vara ute på turné igen vid någon tidpunkt, men jag tror att det här känns rätt för den här skivan.”
Yorke: ”Jag kan tänka mig att vi kommer att fortsätta. Jag menar, jag vet inte hur eller när, men nej, vi kommer inte att sluta. Jag hoppas fan inte det.”
Colin Greenwood: ”Jag vet inte vad som kommer att hända efter juli, så jag kan inte säga något mer än så. Men jag älskar de människor som jag arbetar med och jag älskar vad alla gör. Så vi får se. Men jag är glad att få spela någon annanstans.”
Ed O’Brien: ”Jag tror att turnén kommer att vara klar efter dessa spelningar.”
9. Nigel Godrichs far dog i slutet av A Moon Shaped Pool-sessionerna.
”Dagen då han dog var dagen då vi hade strängsessionen för ’Burn the Witch'”, säger han. ”Vi hade två dagar på oss att göra den, så jag lämnade honom bokstavligen på ett jävla bord i mitt hus och gick och spelade in. Och det var en mycket, mycket känslosam dag för mig. Han var en strängspelare också så det var en av de där sakerna där det kändes som om han skulle vilja att jag skulle gå och bara göra det här.”
10. Sessionerna för albumet gick igenom andra svåra tider.
”Det kändes svårt att göra framsteg”, säger Jonny Greenwood, ”och sedan hade vi plötsligt två gyllene veckor i studion – lite isolerade – och det kändes som om vi bröt ryggen på många svåra saker och kom plötsligt ut med en halv skiva. Vi behövde bara lite isolering … Och jag tror att vi bara arbetar på en stadig diet av ångest och osäkerhet och fullständig övertygelse i låtarna.”
11. Nigel Godrich avslutade i princip albumet på egen hand.
”När det gäller Radiohead säger folk alltid: ’Åh, det är mycket bättre live'”, säger Godrich. ”Men den här skivan existerade inte innan den skapades i studion. Thom fungerar helt enkelt inte som han brukade göra. Han skriver en låt, eller en del av låten, och tanken är att den sista delen av den utvecklas med allas input. Om fokus inte finns där måste det bli mitt jobb att få det att hända. Jag måste bara göra vad som krävs, vilket gör mig impopulär eftersom jag säger: ”Okej, det är så här vi ska göra det. Det är här det händer. Du ska byta till den biten där.”
”Till en början hände ingenting, och jag var tvungen att hitta ett sätt att göra den skivan”, fortsätter han. ”Ett av dem är bara att allt är inspelat på 8-spårigt band, förutom tre låtar som spelades in med hjälp av 24-spåriga bandloopar. Det gjorde jag för att få ihop allting och hålla dem fokuserade. För annars skulle det inte ha hänt … I slutändan åkte vi till en bostadsstudio i södra Frankrike i tre veckor och sedan åkte jag iväg och satte ihop allting själv.”
12. Ed O’Brien funderade en kort tid på att ta in Dr. Dre för att arbeta med Kid A.
”Det var som en dröm”, säger han. ”Jag fortsatte att säga: ’Åh, jag skulle älska att arbeta med Dr. Dre’. Jag visste att det troligen skulle bli nedskällt eller utskrattad. Dessutom hade det kanske varit lite påtvingat. Men vid den tidpunkten, i mitt huvud, var det helt logiskt. Problemet skulle ha varit att hitta modus operandi eftersom Dre uppenbarligen arbetar på ett visst sätt. Hade han kunnat hantera ett rockband? Vem vet? Men det kom från att jag var ett fan av N.W.A. och hans produktioner vid den tiden.”
13. Ed skulle vilja se att bandet fortfarande turnerar i 70-årsåldern.
”Man ser den glädjen som Leonard Cohen fick”, säger han. ”Du ser den med Dead eller Neil Young när han åker iväg med Crazy Horse. Alla skulle vilja se Pink Floyd göra det. Om vi skulle göra det måste det vara autentiskt. Det skulle kunna vara som Rolling Stones. Det kan vara som Leonard Cohen eller Grateful Dead.”
14. De njuter mest av att spela enstaka ”Creep” på den här turnén.
”Det är en bra låt”, säger O’Brien. ”Det är trevligt att spela av rätt skäl. Folk gillar den och vill höra den. Vi har en tendens att inte spela den eftersom man inte vill att det ska kännas som showbusiness. Men vi började lägga in den förra året.”
Yorke är lite mindre säker på det hela. ”Vi gjorde det bara en eller två gånger i år”, säger han. ”Första gången jag känner av förfalskningarna kommer vi att sluta. Det kan vara häftigt ibland, men andra gånger vill jag stanna halvvägs och säga ’Nä, det här händer inte’.”
15. De har aldrig känt sig coola.
”Vi gick på någon prisutdelning för flera år sedan, jag kommer inte ihåg vilken”, säger Jonny. ”U2 fick något och sedan kom Ed och Phil på efteråt för att få ett pris för förpackningar eller något. Skillnaden var komisk. U2 går på med en sådan karisma och bara svassar på. Sedan slirar vi idioter vidare. Vi kände oss obekväma och fick alla i publiken att känna sig obekväma.”
16. De använder sig av en mycket större repertoar av låtar på den här turnén än 2012.
”King of Limbs hade den här rytmiska grejen och vi ville skapa ett slags rave med turnén”, säger O’Brien. ”Den här känns lösare. Det känns som att vi har fler låtar att leka med. Vi har ett 60-tal låtar som vi har repeterat. Vi har förmågan att gå ut och spela några låtar som vi normalt inte spelar.”
Selway säger att det mesta är möjligt. ”Det är aldrig riktigt mycket som smyger sig in från Pablo Honey förutom det uppenbara”, säger han. ”Från The Bends och framåt kan vi återuppta allt material som känns relevant. Ta till exempel ’Fake Plastic Trees’. Vi har inte varit i närheten av den låten på flera år. Men man kommer tillbaka till den. Man känner sig bara som: ’Ah, okej. Det här fungerar. Det här är bra. Det har funnits en förfrågan om ”Lurgee”. Vi har inte kommit fram till det, men från Pablo Honey är det förmodligen den som skulle fungera bäst i samband med det vi gör nu. Det är en bra låt.”
17. Förvänta dig inte att se dem spela Ok Computer i sin helhet.
De må ha en ny 20-årsjubileumsbox och de må till och med spela en spelning i Monza, Italien på exakt samma dag som den kom ut, men det betyder inte att de kommer att spela den rakt igenom vid något tillfälle. ”’Fitter Happier’ kan ha några problem”, säger trummisen Phil Selway. ”Vi skulle också behöva spela ’Electioneering’ då, eller hur? Så nej, jag tror inte att vi kommer att göra det. Det finns inga planer, även om jag ska se John Cale göra Velvet Underground och Nico. Min äldsta son fyller 18 år vid tiden för Liverpoolspelningen och vill verkligen gå dit. Jag sa: ”Okej, då gör vi det.”
18. Ljudsmältan på Coachella var mycket förvirrande.
”Jag tror att vi var vid den tredje låten, som var ’Ful Stop’, och plötsligt hörde jag en krasch i mina öron”, säger Colin Greenwood. ”Då gick vår scenansvarige ut framför Thom och alla och sa: ’Mina herrar, kan ni vara snälla och lämna scenen?’. Jag trodde att det hade varit en riktig krasch. Jag sitter längst bak mellan två trumset, så jag kan inte riktigt höra P.A. Jag trodde att det hade varit en flygplanskrasch eller något eftersom jag hörde den här explosionen. Jag fick reda på att det var ett tekniskt problem, men vi spelade hela setet och jag är nöjd med det.”
De skyller dock inte på Coachella för fiaskot. ”Det var mjukvaran eller hårdvaran från vårt mixerbord”, säger Yorke. ”, de dubbelpackade det med två mixerbord och en tekniker. De överkompenserade massivt. Alla gånger vi har spelat har jag bara fått en klapp på axeln under åskväder, så det var ganska konstigt att få två klappar på axeln. Det var som en av de där återkommande mardrömmarna där du spelar ut ditt mod och inser att ingen kan höra dig.”
19. De är berättigade att komma in i Rock and Roll Hall of Fame nästa år, men det betyder inte att de kommer att dyka upp.
Phil Selway: ”Det är lite som att ha gratis busskort i Storbritannien när man når en viss ålder. Jösses. Har vi kommit till den punkten? Gud vet . Vi måste sätta oss ner och prata om det, men det står nog inte högst upp på min lista över saker att göra. Men vem vet? Jag vet inte.”
Jonny Greenwood: ”Jag bryr mig inte. Kanske är det en kulturell sak som jag verkligen inte förstår. Jag menar, från utsidan ser det ut som … det är ett ganska självuppmärksamt yrke i alla fall. Och allt som förstärker det får mig att känna mig ännu mer obekväm.”
Ed O’Brien: ”Jag vill inte vara oförskämd när det gäller Rock and Roll Hall of Fame eftersom det betyder något för många människor, men kulturellt sett förstår jag det inte. Jag tror att det kanske är en typisk amerikansk sak. Britterna är inte särskilt bra på att klappa oss själva på ryggen. Det verkar mycket showbiz och jag är inte mycket showbiz. Vi har inte ens blivit tillfrågade. Jag vill inte vara oförskämd. Men om du frågar mig vad jag helst skulle göra den kvällen, så skulle jag hellre sitta hemma framför brasan eller gå på en spelning. Jag insåg för flera år sedan att jag inte gillade prisceremonier. Man går in där och känner sig självmedveten. Det är bara riktigt obekvämt. Överallt där det finns media verkar det finnas en riktig nivå av skitsnack. Det känns helt enkelt oäkta för oss.”
Thom Yorke: ”Det skulle inte vara det första stället … fråga mig inte sådana saker. Jag sätter alltid foten i munnen.”
Colin Greenwood: ”Jag skulle vara tacksam om vi kom in. Titta på de andra som har blivit invalda. Jag vet dock inte om alla andra kommer att gå med. Det kanske blir jag som bara gör basversioner av allting och säger: ”Kom igen, du kan den här!”. Jag skulle behöva spela baspartiet till ”Creep” fem gånger.”